Överdiagnostisering inom psykiatrin - ett växande problem

Enligt viss statistik har antalet personer med psykiska störningar ökat i en alarmerande takt under senare år. Emellertid är det många som menar att det inte är så att fler patienter lider av psykiska problem, utan snarare att allt fler människor blir feldiagnostiserade. Följden blir att fler och fler individer förskrivs läkemedel för tillstånd som inte är kliniskt signifikanta.

Skriven och verifierad av psykologen Sergio De Dios González.

Senaste uppdateringen: 18 juni, 2020

Fenomenet med överdiagnostisering inom psykiatrin beror på tendensen att klassificera vissa beteenden som patologiska även om de inte är det. Överdiagnostisering är vanligt i den psykiska hälsovården. Och detta leder inte bara till att människor får felaktiga diagnoser, utan dessutom blir resultatet att många börjar äta piller som de egentligen inte behöver.

Diagnosprocessens subjektiva natur har länge varit ett problem i psykiatrin. Psykiatern antas fastställa om en patient har en psykisk sjukdom på grundval av sina observationer och inadekvata diagnosmetoder. Under dessa förutsättningar är det lätt att göra misstag som ger upphov till överdiagnostisering.

Det mest allmänt accepterade diagnostiska systemet är the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM (“Diagnostisk och statistisk handbok om psykiska störningar”). Manualen utformas av en grupp psykiatrer, huvudsakligen från USA. De bestämmer via röstning vilka störningar som ska ingå i manualen och hur de ska definieras. I manualens första utgåva identifierade man 60 olika störningar. I den senaste utgåvan urskiljer man emellertid över 500 störningar.

“Den som bara har kunskaper i Medicin, har inte något kunnande ens om Medicin.”

-Abel Salazar-

Problemet med överdiagnostisering inom psykiatrin

Statistiken visar att överdiagnostisering inom psykiatrin är ett problem. Experter påpekar att om man håller sig till de strikta definitionerna i den senaste upplagan av DSM skulle 70 % av befolkningen ha någon typ av psykisk sjukdom. Inte nog med det, utan dessutom skulle alla dessa individer vara kandidater för läkemedel.

DSM-5 inkluderar en del störningar som till och med anställda inom mentalvården själva allvarligt ifrågasätter. Till exempel kategoriserar DSM en störning som kallas “psykosrisksyndrom”, som består i att ha egenskaper som skulle vara tecken på en hög sannolikhet för utvecklingen av psykos i framtiden. Att få denna diagnos är tillräckligt skäl för att bli förskriven antipsykotika.

Om du stannar upp och tänker efter så skulle nästan vem som helst kunna bli diagnostiserad med detta syndrom vid någon tidpunkt i livet. Har du inte ibland känt som om du höll på att “bli tokig”, även om så inte var fallet? Att behandla en störning som skulle kunna uppträda i framtiden kan tyckas absurt. Det vore som att skriva ut blodtryckssänkande medel åt barn vars föräldrar har högt blodtryck, under förevändningen att de riskerar att en dag utveckla samma hälsoproblem.

Ett annat exempel är “dysfunktionell personlighetsstörning med dysfori”. Denna “störning” beskriver i princip en osocial, självisk och oempatisk individ. Enligt DSM är någon med detta “sjukdomstillstånd” också en lämplig kandidat för medicinering. I själva verket har de bara en otrevlig personlighet. Om man följer DSM-5 skulle det att känna sig extremt sorgsen under mer än en månads tid efter förlusten av en närstående vara nog för att få diagnosen depression.

Skillnaden mellan att ha en störning och att inte må bra

I den psykiska hälsovården är det svårt att dra gränserna mellan hälsa och sjukdom. När allt kommer omkring är ju “normalt” ett oerhört subjektivt begrepp och det hänger samman med den enskildes specifika situation. Vidare är det viktigt att poängtera att det att vara människa alltid involverar en viss grad av lidande. Att leva är synonymt med att ständigt handskas med ovisshet.

Du kommer aldrig att få allt du önskar. Inte heller kommer du ha ett liv som är perfekt balanserat. Alla utsätts för lidande, för döden är en realitet och det är grymt att leva med. Ingen kan undgå att känna sig frustrerad av omständigheter som ligger bortom vår kontroll. Och alla har ett visst mått själviskhet eller “ondhet”.

Det är rimligt att du ibland ska känna dig ledsen och andra gånger ska brottas med ångest. En del psykoanalytiker menar att det är helt normalt att drabbas av psykos tre gånger under loppet av ett liv. Allt beror på vad som sker runt omkring dig. Som vi tidigare nämnde, blir problem som är fullkomligt normala klassificerade som störningar, vilket är förklaringen till denna överdiagnostisering inom psykiatrin.

Ett nytt sätt att se på störningar och lidande

Fram tills nyligen var sorgen över en kär människas bortgång något man bearbetade i tryggheten av den omedelbara sociala miljön. Alla förstod att en visst mått av lidande var normalt och nödvändigt. Idag håller emellertid dessa stödnätverk på att försvagas.

Nuförtiden är det svårare att uttrycka känslomässig smärta, vilket gör att människor som lider känner sig ensamma. Tanken att vi alltid förväntas vara lyckliga sätter stor press på oss alla. Många människor ger helt enkelt inte sig själva tillåtelse att känna smärta. Deras lösning för att hantera sina känslor är att äta piller som en psykiater skrivit ut åt dem.

Medicinering blir mer eller mindre ett sätt att bemästra olustkänslan, på såväl individuell som kollektiv nivå. Överdiagnostisering är en tvådelad utmaning. Å ena sidan har vi de konventionella psykiatrerna, som arbetar inom de ytterst snäva ramarna av diagnostik och behandlingsinterventioner. Å andra sidan har vi människor, som lider men som vägrar att förstå sin smärta. Istället ber de om en kemisk substans för att hjälpa dem att undertrycka den.