Psykoanalytikern Harald Schultz-Hencke

23 juli, 2019
Det mest intressanta med Harald Schultz-Henckes liv var hans tendens att tjäna de som hade makten. Han hjälpte till att designa en typ av psykoterapi för nazismen som senare utgjorde grunden till en stalinistisk modell.

Psykoanalytikern Harald Schultz-Hencke var en tysk psykiatriker och psykoterapeut som föddes i Berlin den 18:e Augusti 1892.

Det finns inte mycket information om hans barndom, men vi vet att hans mor var grafolog och att hans var var fysiokemist.

Hans familj var såvitt vi vet välbärgad och hans tidiga liv var ganska behagligt, med få större händelser.

Vi vet dock att Harald Schultz-Hencke stred i första världskriget, vilket verkar ha varit en traumatisk erfarenhet för honom.

Efter kriget återvände han till sin hemstad för att studera medicin. Under sina studier blev han väldigt intresserad av Sigmund Freuds verk.

Idag kommer vi gå igenom livet och arbetet hos en ganska mystisk tysk psykoanalytiker.

”Försök att inte bli en man av framgång, försök istället att bli en man av värde.”
-Albert Einstein-

Harald Schultz-Henckes introduktion till psykoanalysen

Det var en psykoanalytisk session med Sandor Rado som inspirerade Harald Schultz-Hencke till att fokusera sin karriär på psykoterapin.

Han var dock redan från början oense när det gällde vissa aspekter av Freuds teori om sexualiteten och det omedvetna.

Schultz-Hencke blev därför utesluten från det tyska psykoanalytiska sällskapet. Därefter började han ägna sig mer åt Alfred Adlers arbete och identifierade sig själv som socialist.

Han oenigheter med Freud ledde till att han skapade en ny teori. Hans förhoppning var att etablera en ny form av psykoanalys, även då han inte gav den något speciellt namn i början.

1926 grundade hand det internationella medicinska samhället för psykoterapi (Allgemeine Ärztliche Gesellschaft für Psychotherapie (AAGP), som var en organisation som förde samman ovanliga psykiatriker och psykoanalytiker.

Han hoppades att denna grupp skulle ge stöd åt hans nya teori.

Huvud byggt av klossar.

Den mest kontroversiella aspekten av hans karriär kom snart därefter. Han blev en av de främsta aktörerna inom det som man nuförtiden kallas ”nazistifieringen” av den tyska psykoanalysen.

Under nazistpartiets uppgång blev han kollega med Matthias Heinrich Göring. Tillsammans med andra psykoanalytiker grundade de det berömda Psykoanalytiska institutet i Berlin, som senare fick namnet Göringinstitutet.

Han grundade även det internationella generella medicinska sällskapet för psykoterapi (ovan nämnda AAGP).

Det främsta syftet med detta sällskap var att lära ut hans psykoterapi, som han anpassade efter nazisternas principer.

Vissa av de andra psykoanalytikerna under denna tid såg detta som en opportunistisk och svag handling från hans sida. Detta var inte förvånansvärt, med tanke på att folk brände Freuds böcker och började förfölja andra psykoanalytiker.

Neo-psykoanalys

Historikerna anser att Harald Schultz-Hencke, Felix Boehm, Carl Mueller-Braunschweig och Werner Kemper var grundarna till den nya ”tyska själsmedicin” som nazisterna förespråkade.

Med andra ord var Schultz-Hencke i framkanten för ”psykoterapin för de tyskfödda”.

Många anser att han gjorde detta för att smickra regimen och inte utav egen övertygelse. Med det sagt fortsatte han att bilda och utveckla sina idéer. Han kallade sin teori och sina metoder för ”neo-psykoanalys” eller ”neo-analys”.

Hans mål var att skapa en syntes mellan den klassiska psykoanalysen, marxismen och pavlovianska principer. Då tyskarna gav upp så organiserade Schultz-Henke ett möte för psykiatriker i det sovjetockuperade Östberlin.

Under detta möte visade han upp sina idéer rörande neo-psykoanalysen för första gången.

Han hävdade att denna nya tankeskola hanterade alla de klassiska motsägelserna inom psykoanalysen och han integrerade även de bästa av de kommunistiska principerna.

Grupp med huvuden.

Psykoanalytikern Harald Schultz-Hencke: en kontroversiell roll

Schultz-Hencke började samarbeta med Sovjet med samma hängivelse som han hade gett nazistregimen.

Han arbetade för att bygga upp Tysklands demokratiska republik och var involverad med att förfölja freudianska idéer under Stalins era. Han var dessutom väldigt intresserad av pavlovianska idéer.

Psykoanalytikerna inom det internationella psykoanalytiska samfundet IPA var väldigt kritiska mot Schultz-Hencke.

De ifrågasatte inte hans uppenbara opportunism, utan snarare hans idéers vetenskapliga grund. De var arga över att han använde termen ”psykoanalys” för en teori som stod långt från deras principer.

Trots dessa kritiker så spelade psykoanalytikern Harald Schultz-Hencke en viktig roll inom det kommunistiska Tyskland.

Han skrev även en välkänd bok med titeln Hämmad människa. Han dog den 23:e maj 1953 i Östberlin. Hans idéer erkändes i den socialistiska världen, men det var inte många som uppmärksammade hans verk efter Berlinmurens fall.

  • Schultz-Hencke, H. (1951). Sobre el desarrollo y el futuro de los conceptos psicoanalíticos. Revista de psicoanálisis, 8(2), 283-284.