Löper du risken att gå i Messiasfällan?
Om en person är alltför empatisk mot andra människor löper denne risken att gå i Messiasfällan: att älska och hjälpa andra samtidigt som man glömmer bort sig själv.
Messiasfällan fångar personer som hjälper andra alltför mycket, och som tror på mottot att “om inte jag gör det, kommer ingen att göra det”. Om vi bara tänker på andra människors perspektiv och känslor kommer vi att få ett obalanserat liv.
Vi bör därför tänka på att inte sätta oss i andras situation permanent. Denna empatiska resa är nödvändig för att man ska kunna förstå andra, men den kan också bli farlig om man löper risken att gå i Messiasfällan.
Människor som är övertygade om att andras behov alltid kommer först låter andra bestämma vad de ska göra. Problemet är att denna brist på självkärlek inte går att kompensera genom att man bryr sig om andra.
Att glömma bort dig själv för att ta hand om andra
Personer som har trampat i Messiasfällan försöker kompensera genom att ta hand om andra. Det är dock ingen som tvingar dem att göra det. Denna dynamik gör att de ofta dras till personer som vill bli omhändertagna. Man kan därmed lätt förstå att de har en tendens att fastna i obalanserade relationer.
När vi sätter vårt eget liv som sista prioritet för att ta hand om andra, uppstår en inre konflikt som består av förvirring, konstant stress och i vissa fall även depression.
För att undvika att gå i Messiasfällan bör du tänka på att andra måste uppfylla sina egna behov. Det är inget fel att hjälpa dem om vi kan, men i slutändan har de själva ansvaret. Om man verkligen vill hjälpa andra är det även viktigt att man tar hand om sig själv, för annars kommer man inte ha tillräckligt med styrka för att göra något på riktigt.
Varje gång vi glömmer bort oss själva slutar det med att vi känner skuldkänslor och att vi lider. Vad är det som får oss att alltid tänka på alla andras behov? Kärlek, rädsla för att bli bortstötta eller bara ett behov av uppmärksamhet?
Vad buddhismen säger om att gå i Messiasfällan
En gång hittade en buddhistmunk under sin pilgrimsfärd en sårad och hungrig lejonhona. Hon var så svag att hon inte kunde röra sig. Lejonet var omgivet av ungar som försökte få mjölk från modern. Munken förstod precis hur hjälplös lejonhonan kände sig. Han lade sig därför ner bredvid henne och bad henne att äta upp honom för att hon skulle kunna rädda ungarnas liv.
Historien visar oss vilken risk vi tar om vi tar på oss för mycket av andra människors lidande, där vi är redo att ge all vår kärlek men inte sparar något åt oss själva. Det uppstår till slut en tomhet inom dessa personer, och de förstår inte varför.