Att stå emot terapi – fyra olika typer av detta beteende

24 oktober, 2019
I dagens artikel skulle vi vilja ta upp några tekniker från den positiva psykologin för att hantera patienter som försöker stå emot terapi.

Att stå emot terapi är en form av beteende och känsla som patienten uppvisar och som utgör ett hinder för att personen ska kunna bli bättre.

Faktum är att denna resistensnivå skiljer sig mycket från person till person.

Det är inte alla patienter som är motvilliga, men det finns gånger då man kan uppleva att patienten verkar stå stilla. Han vägrar informera dig om vissa ämnen och utför inte det uppgifter som ni har kommit överens om.

De olika psykologiska modellerna tar inte upp resistans i samma utsträckning.

Alla av dem är dock med på att det finns ett behov av att lösa dem, ge dem den uppmärksamhet som de kräver och ställa raka frågor till patienten rörande de svårigheter som han stöter på.

Här är några tekniker som kan vara användbara för att bryta ner resistans. De lämpar sig för alla typer av terapi. I detta fallet kommer vi fokusera på de som grundar sig i den positiva psykologin.

Positiv psykologi

Den positiva psykologin är en psykologisk tankeskola som främst fokuserar på styrkor, inte svagheter. Den fokuserar istället på individens resurser och potential.

Många personer tror att detta tillvägagångssätt uppstod 1998 och fördes fram av ordföranden för det amerikanska psykologisällskapet APA.

Grunden för den positiva psykologin är att förstärka styrkor och främja mänsklig utveckling.

Modellen för hälsa och välmående, som tas upp inom denna rörelse, har som mål att förbättra individers välmående gällande aspekter som självständighet och autonomi.

Den försöker också hitta en bra miljö där personen kan utveckla sin potential.

Den används därför för att inkludera uppgifter som ofta används inom detta psykologiska tillvägagångssätt, oavsett den metodologi som har uteslutits från terapin.

Anledningen till detta är att det inte är bra att bara stoppa resistensen, utan man bör även hjälpa varje individ att förändras och stärka sina färdigheter.

”Terapi är som att gå till gymmet.”
-Chris Pine-

Att stå emot terapi – negativa och påträngande tankar

Kvinna med glasögon.

Det finns många återkommande tankar inom ett stort antal patologier, och vissa kan inte stoppa dem.

Då man befinner sig i ett kognitivt beteendesammanhang så verkar det trots allt inte så värst användbart att stoppa en tanke via självinstruktion.

Det finns dock ett antal användbara tekniker för att uppnå en typ av kognitiv omstrukturering som varar längre:

  • Tekniker man får från mindfulness (den psykologiska processen med att uppmärksamma de erfarenheter som förekommer i nuet). Det är bra om man kan begrunda sina tankar utan att fastna i dem då man inte kan undertrycka dem. Mindfulness försöker inte ta bort dem, utan snarare minska den självidentifiering som en person upplever med sina subjektiva erfarenheter.
  • Välmåendeterapi. Målet med detta är att öka välmåendet och inte bara minska symptomen. Då tvångstankar ofta är negativa så är det verkligen användbart att förbättra en persons välmående. Man kan använda tekniker som att prata om episoder då personen har mått bra i början av en session, istället för att bara prata om personens obehag.
  • Berättande tekniker rörande tidigare positiva händelser. Att skriva om tidigare händelser hjälper en person att hantera sina negativa tankar. Detta hjälper till att generera positiva känslor från förr som en person kan uppleva som helt negativa. Tanken är att man ska skriva om de glada tillfällena i en persons liv och de känslor som personen har.

Patologi-identifiering

Många personer genomgår terapi då de känner sig överväldigade av sin situation. Det påverkar dem så mycket att de flesta har svårt att inte identifiera sig med sitt tillstånd.

Detta är ofta fallet med ångest. Personer med dessa problem definierar sig ofta med en sådan etikett. Faktum är att de tror att de alltid har haft ångest, att de har det för närvarande och att de alltid kommer ha det.

Genom att avpatologisera ångest och andra tillstånd så tar man bort tillståndets ”kraft”, och personen kan då hitta andra adjektiv för sig själv som är mer lämpliga:

  • Man omformulerar konceptet ”ångest”. Det kan vara användbart att förklara den evolutionära funktionen hos ångest. Man kan då ta bort det negativa stigma som följer med åkomman. Det är bra om man skiljer på termerna ”stress” och ”ångest”, där den första ofta används inom sammanhang som inte involverar en patologi. Den andra termen har att göra med sjukdomen. En patient bör inse att dessa inte skiljer sig åt.
  • Förstärkning- eller tävlingsmodell (Costa och López, 1986). I det här fallet betonar man styrkor, färdigheter och förmågor som en person kan identifiera sig med. Detta är till hjälp då en person fortsätter att se ångest som en patologi. Man bör försöka visa personen att man även kan använda andra adjektiv i dessa fall.
  • Ingrepp baserade på styrka (Seligman, 2005). Aktiviteter som att skriva ner minnen rörande en tid i livet då personen kände sig som bäst, för att sedan läsa dem varje kväll. Målet med den här tekniken är att berika patientens sociala cirkel.

Att stå emot terapi – förväntan och ångest

Då en person försöker stå emot terapi så kan det vara svårt att utföra en kognitiv omstrukturering.

Den sokratiska debatten med irrationella tankar kan därför blandas med uppgifter som hjälper en person att hitta en positiv mening rörande sina problem.

Anledningen till detta är att personens förväntan ofta orsakar obehag:

  • Öppna framtiden. Diskutera fördelarna med att vänta på livet med öppna armar, med nyfikenhet och intresse.
  • Vitala avtryck och utveckling. Leta efter spår på positiva och negativa erfarenheter hos en individ så att han kan välja vilka som han vill ha kvar.

Terapeutisk förändring och medicin

Kvinna som är bedrövad.

Personer som påbörjar en psykiatrisk behandling med medicin kan härleda positiva förändringar till själva medicinen.

Då det inte är möjligt att sluta med medicinen på en gång, och då detta ibland kan vara kontraproduktivt bör personen vara medveten om det spektrum av positiva förändringar som har uppnåtts.

Man bör även använda sokratiska resonemang för att betrakta vad som hänt.

Man kan använda grafer som registrerar förändringar i humöret. Man kan även se till att personen blir medveten på tecken på förbättringar vid varje session.

Dessa uppgifter och tekniker är en del av de alternativ som en terapeut kan använda sig av då patienten försöker stå emot terapin.

Man kan också använda andra positiva ingrepp för att personen inte ska identifiera sig lika mycket med sjukdomen. Det här är bra grunder att använda sig av när det gäller den positiva psykologin.