Tics under barndomen: kännetecken och behandling

15 november, 2019
Tics är plötsliga, snabba rörelser som uppstår vid ofrivilliga rörelser av en eller flera muskelgrupper.

Tics under barndomen brukar ofta förvärras av stress eller ilska, men kan minskas med hjälp av distraktion eller koncentration.

Tics är ofrivilliga, återkommande, icke-rytmiska muskelrörelser som temporärt kan kontrolleras med viljan. Faktum är att tics är en av de vanligaste motoriska problemen hur barn.

Den ofrivilliga delen av en tic verkar vara den inledande impulsen, och rörelsen utförs ofta för att lindra impulsen.

Men yngre barn med repetitiva tics beskriver dem som något de inte kan kontrollera.

Hur de utvecklas

Tics börjar vanligtvis mellan fyra och sju års ålder. För de flesta barn uppstår tics som repetitiva blinkningar, rensande av halsen eller hostningar.

De förekommer mer frekvent hos pojkar än hos flickor – det är upp till tre gånger vanligare.

Allvarligheten och frekvensen hos dess tics varierar. Många barn mellan 4 och 6 års ålder med lättare fall kommer dock inte att uppsöka hjälp. Hos 55-60% av fallen kommer dessa tics knappt att synas i slutet av tonåren.

Hos en femtedel blir dessa tics mindre frekventa och hos den slutliga femtedelen så kommer ticsen att fortsätta in i vuxenlivet. Vissa av dessa vuxna kommer även uppleva att de blir värre.

Kliniska egenskaper hos tics i vuxenlivet

Dessa motoriska rörelser har vissa saker gemensamt:

  • De blir värre med ångest, trötthet, sjukdomar, för mycket känslor och för mycket tid framför skärmen.
  • Tics tenderar att reduceras då barnet sysslar med kognitivt krävande och intressanta uppgifter.
  • Ticsen kan reduceras med träning, speciellt med hjälp av fysisk aktivitet.
  • Ticsen kommer inte påverka viktiga handlingar och aktiviteter, och de kommer heller inte leda till att personen ramlar eller skadar sig.
  • Man kan märka en stor skillnad hos dessa tics då personen blir filmad.
  • De uppstår ofta hos personer med personlighetsstörningar och hos dysfunktionella familjer.
  • Barnen kan uppleva ett form av välbehag som uttrycks med ansiktet.
  • Vederbörande kan känna att han eller hon inte kan hålla tillbaka sina tics.
  • Han kanske inte vet när de uppstår.
Pojke som gråter.

Klassificering av tics

Tics klassificeras som motoriska eller vokala och enkla och komplexa. Enkla tics manifesterar sig genom plötsliga rörelser eller korta, repetitiva ljud.

Komplexa motoriska tics är koordinerade, olämpliga sekvensrörelser. Det kan exempelvis röra sig om repetitivt skakande på huvudet, att personen upprepar andras gester eller gör obscena gester.

Komplexa tics utförs vanligtvis på ett olämpligt sätt.

Ett exempel på detta kan vara repetition av stavelser, blockering av folks ord, repetition av sina egna ord, repetition av de ord som de hör eller att de använder obscena ord.

Hur tics klassificeras enligt DSM-5

  • Provisorisk ticstörning (transient). Motoriska eller vokala tics (eller både och) som har pågått under mindre än ett år.
  • Kronisk tic-störning. Enkel eller multipel motoriska- eller vokala tics som förekommer under mer än ett år.
  • Tourette-syndrom (TS). Multipla motoriska tics i samband med vokala tics som har förekommit under mer än ett år. De behöver inte nödvändigtvis förekomma samtidigt, och ej heller följa ett visst mönster.

Sammanträffande vid tics inom barndomen

Barn med tics kan generellt sett inte kontrollera sina impulser.

Det förekommer subtila skillnader i de neuropsykologiska- och motoriska funktionerna vid tics under barndomen, samt en hög nivå av psykiatriska och utvecklings-komorboditeter (där en eller flera tillstånd eller symptom förekommer).

Dessa inkluderar:

  • ADHD (30% till 60%)
  • Tvångsbeteende (30% till 40%)
  • Ångest (25%)
  • Störande beteende (10% till 30%)
  • Humörsjukdomar (10%)
  • Tvångssyndrom (5 till 8%)
  • Autismspektrum störning (5%)
  • Svårigheter med motorisk koordination
  • Raseriutbrott

Behandling av tics under barndomen: beteendeingrepp

Beteendeingreppen inkluderar flera tekniker. Den specifika behandling som varje barn behöver kommer dock bero på den inledande undersökningen, svaret på behandlingen samt de incidenter som uppstår (Bados, 2002).

Vaneomvändningsterapi (HRT) och utsatthet och responsförhindran (ERP) är bevisbaserade ingrepp för tics.

HRT och ERP kommer reducera de kombinerade allvarlighets- och frekvenspoängen (Yales globala allvarlighetsskala för tics) mellan 40-50%.

Vaneinversionsbehandling

Vaneinversionsbehandlingen föreslogs av Azrin (Azrin och Peterson, 1988) och innebär att man lär patienten att känna igen impulsen innan manifestationen av denna tic uppkommer.

De lär dem sedan att utföra en handling som kallas positiv respons som minskar risken för att denna tic uppkommer.

Den inkluderar elva huvudtekniker som är organiserade i fem faser:

  • Medvetenhet. Detta inkluderar att man är medveten om stimulin och de situationer som uppkommer innan manifestationen av denna tic.
    • Man beskriver denna tic i detalj och därefter tränar man sig själv till att göra det regelbundet.
    • Man lär sig självobservationsträning för att kunna upptäcka denna tic då den uppstår.
    • Tidig upptäckt – man lär sig hur man upptäcker de känslor som kommer före denna tic.
    • Tidig upptäckt av känsliga situationer där det är större risk för att denna tic uppstår.
  • Avslappningsträning.
  • Tränar dig till att svara på ett sätt för att förhindra att denna tic manifesterar sig. Målet med denna behandling är följande:
    • Förhindrar att denna tic manifesterar sig.
    • Man håller den borta under flera minuter.
    • Man gör personen mer medveten om de situationer där denna tic manifesterar sig samt dess egenskaper.
    • Metoderna bör vara socialt acceptabla.
    • De bör också vara kompatibla med en persons dagliga aktiviteter.
    • Man bör starka dessa ”fiendemuskler” som är involverade då denna tic uppkommer så att de är tillräckligt starka för att undvika dessa ofrivilliga rörelser.
    • Träningen kommer oftast bestå av att man isometriskt spänner de muskler som står emot denna tics rörelser.

Motivation

  • Motivation. Denna fas är för både patienten och hans familj. Den inkluderar tre standardmotivationstekniker:
    • Att man går över denna tics negativa effekter.
    • Socialt stöd. Detta kräver att en person som står dig nära är med och hjälper dig med att utföra proceduren.
    • Man utför dessa träningsmetoder offentligt.
  • Generell träning. Detta innebär att patienten måste föreställa sig att han utför övningen vid olika farliga situationer som definierats i fas 1.
Barn med tics.

Utsatthetsterapi med responsförhindrande

Denna terapi försöker få patienten att känna och stå emot behovet mot denna tic (utsatthet) utan att den produceras (responsförhindrande).

Under sessionen ber terapeuten patienten att försöka hålla tillbaka och förhindra sina tics. Därefter noterar man hur länge personen kan göra detta.

Det finns inte någon viss tidsgräns som patienten måste klara av. Patienterna får mycket hjälp inom varje session och tidslängden kommer progressivt att ökas.

Att regelbundet och systematiskt använda utsatthetsterapi med responsförhindrande gör att patienten tränar sig i att hålla tillbaka sina impulser. Över tid så kommer patientens förmåga att kontrollera sina tics att förbättras.

Under sessionen så frågar terapeuten patienten hur starka impulserna är. Detta gör att patienten blir ängslig; detta startar bara då personen tänker på företeelsen.

Farmakologiska behandlingar av tics under barndomen

Beslutet att använda medicin beror på ticsens natur och läkarna använder den generellt bara för allvarliga fall där det förekommer risk för skada.

Det har visat sig att klonidin är ett bra förstahandsval.

Antipsykotiska medel tenderar att vara mer effektiva hos vuxna. Den kliniska praktiken har åstadkommit bra resultat med aripiprazol hos barn.

Läkarna använder för det mesta inte bensodiazepiner för att behandla tics men de har ibland använts i akuta och allvarliga fall.

Man kan använda dem som ett sätt att reducera ångest då ticsen uppstår men det är bäst att inte använda dem eftersom det finns bieffekter som kan orsaka andra problem.

  • Aicardi J. Other neurosychiatric syndromes. In: Aicardi J (ed). Diseases of the nervous system in childhod. New York: Mc Keith Press; 1992. p. 1338-1356
  • Moreno Rubio JA. Tics en la infancia. Rev Neurol 1999;28(Supl 2):S 189-S191.