Varför Törnrosa inte bör vänta på sin prins

· 12 maj, 2018

Det var en gång en Törnrosa som slumrade djupt i sin relation. För att vakna från sin sömn var en prins tvungen att ge henne en kyss som bröt förtrollningen hon befann sig under. Han vara hennes ”räddare”, den som skulle sätta henne fri från sömnen och hjälpa henne att vakna.

Men tänk om prinsen i verkligheten inte dyker upp? Vad händer om dessa förväntningar och räddning som denna sovande skönhet lagt på prinsen inte uppfylls. Och vad är den sköra relationen mellan kärlek och självständighet?

Många av dagens relationer följer samma mönster. Det finns många ”Törnrosor” som klänger sig fast vid en prins som aldrig kommer, och de fördöms till att vara åskådare i livet tills han dyker upp.

Dessa skönheter verkar behöva någon annan som uppfyller denna roll. Rollen att göra dem lyckliga, rollen att aktivera dem. Ibland finner de denna ”någon”, men förlorar honom sedan igen. De blir så deprimerade att de verkar falla in i en dröm där de inte kan njuta av något, där ingen är logiskt om deras älskade inte finns vid deras sida.

Jag väljer inte, de väljer mig. Faktum är att jag inte älskar mig själv, inte värderar mig själv och inte är lycklig. Jag låter andra ha detta ansvar, och när de försvinner blir jag tom.

Kärlek och självständighet

Det finns många såna här ”Törnrosa” i världen. Kvinnor som får en kyss av en prins utan att egentligen ha något att säga till om; utan att veta huruvida de verkligen vill ta emot den. Men när de får denna kyss klänger de sig fast vid räddaren.

Han har varit hennes livlina, och de förtjänar säkerligen en belöning, eller? Det skulle inte vara smart att göra sig av med honom, för vilka garantier finns det för att en annan prins kommer komma?

Det är den bakomliggande tanken när de begraver sig själva i ett undergivet förhållande där de är evigt tacksamma för sin ”räddande prins”. De hänger sig helt till honom, är skyldiga honom hela sina liv och förlitar sig på honom för att vara lyckliga.

Deras liv är perfekta! Deras kärlek är för alltid! Men det dröjer inte länge förrän de börjar märka att något är fel. Deras prins tittar inte på dem som han gjorde tidigare, han verkar ha tröttnat på dem! Lyckan krossas och allt som finns kvar är smärtsam, grym verklighet.

Kyss under vatten

Kärlek blir till lidande

Det är då kärlek blir till lidande och en konstant kamp att hålla den igång. Törnrosa kämpar, ger allt och krälar i stoftet. Men saker och ting är inte desamma. Vår skönhet undrar huruvida prinsen verkligen ville ha hanne. Kanske ville han bara kyssa henne, och hon lät sig svepas iväg.

Hon undrar vad hon gjorde fel. Kanske skulle hon ha gjort det svårare, ha låtsats sova även efter att prinsen kysst henne den där första gången.

Tron att vi kan finna vår perfekta andra hälft, eller en räddande prins som vi kommer känna oss kompletta med, orsakar emotionellt beroende och förvandlar relationen till ett destruktivt slaveri. Kärlek och självständighet bör gå hand i hand, inte slåss mot varandra.

Törnrosa har förlorat sin identitet; hon har varit beroende av sin prins sedan starten. Om han lämnar henne kommer hon inte vara något, för hon behövde honom för att komma till liv. Emotionellt beroende har fångat henne.

Kärlek är inte längre synonymt med lycka, utan snarare ansträngning och lidande. Hon känner som hon dör varje gång prinsen tar avstånd från henne. Det är inte rättvist, men det kan faktiskt vara nödvändigt. Varför? För att Törnrosa måste vakna, men denna gång av sig själv.

Hur Törnrosa kan vakna utan sin prins

Alla dessa berättelser om prinsessor under årens lopp har fått oss att tro att vi behöver någon för att vara lyckliga. Att vi på något sätt är inkompletta på egen hand.

Idag vet vi dock att detta kallas för emotionellt beroende. Ett tillstånd där vi inte är någon utan den andra personen. Vår lycka, vårt välmående och vår njutning är helt beroende av hur den andra personen är och mår. Det är inte rättvist, eller hur? Och den andra personen tycks aldrig lida på samma sätt!

Törnrosa är trött på att vänta på att prinsen ska komma och kyssa henne så att hon kan vakna. Det visar bara att hon inte har mycket självkänsla och att hon inte är kapabel att tackla livet på egen hand, att hon inte kan sammankoppla kärlek med självständighet.

Vad skulle hända om vi slutade vänta och konformera oss, och istället bara öppnade ögonen? Då skulle hon veta hur stark hon verkligen är. Hon skulle veta att prinsar inte är räddare och att hon inte behöver förlita sig på dem. Oavsett om prinsen är bra eller dålig, kommer han bli överväldigad av allt ansvar och gå sin väg.

Sovande skönhet

Rosskimrande glasögon

Det är dags att sluta offra oss själva till första bästa person, i tron att han kommer vara vår frälsning. Det är dags att sluta tänka att allt är perfekt, för att sedan lida när saker och ting inte går som vi planerat. Vi sätter ofta på oss rosskimrande glasögon genom vilka vi ser saker som vi vill se dem.

Vi är rädda för att ta av dem och se saker som de verkligen är. Vi är rädda för att se kärlek och självständighet separat.

”Välsigna de som ämnar dig, för de ger tillbaka dig själv.”

-Alejandro Jodorowsky-

Om prinsen inte anländer så kan den sovande skönheten dö utan att någonsin vakna. Detta är något som dessvärre händer väldigt ofta. Om det där perfekta förhållandet inte anländer så blir vi ledsna och tycker synd om oss själva. Vi tror att ingen älskar oss och att vi är värdelösa. Vakna!

Hur kan du tro att du inte är värd något? Varför är du beroende av någon annan för att se ditt eget värde? Varför kombinerar du kärlek och självständighet?

Det är dags för Törnrosa att vakna upp en gång för alla och sluta låta sig väckas av prinsar som en dag kanske gör henne till en padda! Hon har rätt att välja sin egen prins, hon behöver inte vänta på honom. Hon respekterar och värderar sig själv, och förtjänar det bästa.

Bara för att du har någon vid armen så kommer inte ditt liv bli bättre. Ditt liv är redan komplett och fullt. Törnrosa vaknade äntligen när hon insåg det. Hon slutade vara beroende av någon annan, och det var då hon verkligen började älska. Hon insåg att hon var vacker i sig själv.

Och givetvis levde hon lycklig i alla sina dagar!

Törnrosa i skogen