Varför är söndagar så melankoliska?

· 15 december, 2017

Söndagar betyder mycket för många personer. Det är en dag som många fasar för på grund av känslorna den väcker hos dem. För andra är dock veckans sista dag ett tillfälle att ladda om batterierna och existera i nuet.

Många personer oroar sig för söndagar. Dagen ifråga överväldigar oss med nostalgi och sanning. På vissa sätt är det som om söndagen daskar till oss i ansiktet med en seriös dos verklighet. ”Här är jag, här är din frihet, här har du, här är ditt liv.” Det är slutet av en cykel, slutet av veckan.

Det är som om den visar oss vad vi inte vill tänka på. Som att öppna en byrålåda vi hela veckan försökt stänga. Men på nästan magiskt manér öppnas alltid lådan på söndagen; en stund för att öppna upp och släppa ut allt vi inte ville känna.

Å andra sidan är söndagar lite av en paradox eftersom vi ofta är som mest trötta den dagen. Vi undrar hur vi i hela friden ska orka starta veckan så här. Men vi är trots allt trötta på söndagen eftersom vi har ett annat schema på helgerna. Dessa förändringar får våra kroppar att kännas lite obalanserade. Ibland är det för att vi vilar för mycket eller på grund av omställningen från resten av veckans stress.

Helger gör oss trötta

Söndagar får oss att tänka på livet utan att distrahera eller hindra oss från att reflektera. Detta är ditt liv, det är här du är. Det är som att kläs av naken och lämnas försvarslös inför en oviss framtid. På måndagen sätter vi på arbetskläderna, bokstavligt och bildligt talat. Vi kommer distrahera oss från söndagens melankoli när vi börjar arbeta.

Genom att hålla oss upptagna finner vi frid, betydelse, riktning och stabilitet. Vi betyder något, vi har ett syfte. Vi har en plats i världen. Vårt sandkorn hjälper till att bygga vårt samhälle. Ett samhälle fullt av människor som är rädda för ögonblicket när deras liv avslöjas för vad det är. Personer som paradoxalt nog är livrädda för frihet.

Erich Fromm pekade ut denna situation i sitt verk ”Rädslan för frihet” (1941). Här betonar han denna intressanta paradox mellan att vilja ha frihet och samtidigt vara rädd för det ansvar den kommer med. Om jag är fri, då är jag helt ansvarig för min existens och mina val. Denna avgrund som jag måste uppfinna mig själv i orsakar intensiv ångest, olustighet och osäkerhet.

Ibland gör vi vad som helst för att undvika melankoli på söndagar

Vi känner en tomhet som fylls med melankoli. Det är en melankoli som dyker upp under denna läskiga dag i slutet av veckan. Söndagar är en form av limbo mellan vad vi är i samhället (vår arbetsmässiga roll) och vem vi är innerst inne. Den sätter vår fundamentala ensamhet rakt framför oss. Ensamheten vi inte vill se.

Ibland knuffar vi bort vår ensamhet genom att söka efter någon form av sällskap; allt för att inte vara ensamma. För när vi är ensamma känner vi det melankoliska välla upp. Vi gör allt i vår makt för att undvika dessa känslor. Kanske sover vi hela dagen eller spenderar tid med personer vars sällskap inte gör särskilt mycket för oss. Eller så försöker vi bara hålla oss sysselsatta.

Många personer som är beroende av sitt arbete klarar inte av tanken på att gå en hel dag utan att jobba. En dag utan arbete skulle innebära att de måste konfrontera sanningen om vilka de är och hur de flyr från sig själva.

Frenetisk aktivitet fyller oss med liv eftersom vi är upptagna och känner oss nyttiga. Det för oss dock även bort från vilka vi verkligen är. Det skapar avstånd mellan oss och vår ensamhet såväl som olustighet.

Nedstämd man

Arbete distraherar oss från vilka vi är innerst inne

Arbete hjälper oss att undvika melankolin och ångesten som dyker upp på söndagar. Allt som vi försökte dölja kommer till slut ut när vi minst anar det. Det är därför det är viktigt att ta en ärlig titt på vad som sker på insidan. Annars kommer vi vara inkapabla att göra det bästa av det som vi försöker att inte se.

Det är logiskt att känna så på söndagar. Att komma tillbaka från en resa dagen innan den hetsiga rutinen börjar igen… Denna inre storm har en betydelse och en känsla. Det är en känsla som inte alltid är uppenbar. Det är viktigt att leva som nyttiga väsen som jagar och tror på mening, i byggnadsmaterial.

Samtidigt är det viktigt att ta hand om vår natur som människor. På så sätt kan vi förstå dessa naturliga reaktioner, som uppstår abrupt och/eller upprepat. Att lyssna på, omfamna och acceptera vår ångest och melankoli kommer göra den mer uthärdlig och definitivt mer belönande.