Den mörka historien om Aston Halls psykiatrisjukhus

29 januari, 2020
På senare år har världen fått reda på den typ av "terapier" som användes på Aston Halls psykiatrisjukhus.

Aston Halls psykiatrisjukhus blev känt efter att det offentliggjordes flera anklagelser från tidigare intagna patienter. Allt hände 1993 och kort därefter revs byggnaden för att göra plats för bostadshus.

Vi kanske kommer aldrig få veta vad som verkligen hände på Aston Halls psykiatriska sjukhus.

Anledningen till det är främst att de enda vittnesmålen kommer från de patienter som blev behandlade av Kenneth Milner, som var sjukhusets föreståndare vid den tiden.

Det verkar som att han drogade många patienter, vilket påverkade deras minnen. Eftersom Milner nu är död har vi inte någon möjlighet att få höra hans version.

De flesta känner till Aston Halls psykiatriska sjukhus som en plats där galna forskare utförde psykiska experiment.

Det står inte klart huruvida detta verkligen hände eller inte, men man vet att patienterna behandlades med en substans som var känt som “sanningsserum”.

Det verkar som att de inte gjorde detta som ett steg i någon typ av faktisk forskning, utan att de snarare för att de ansåg att det var en lämplig behandling.

Aston Halls psykiatriska sjukhus

Aston Halls psykiatriska sjukhus öppnade portarna 1930 i Derbyshire, England. Syftet var att behandla barn och unga som hade klassificerats som “speciella”, vilket innebar minderåriga med beteendeproblem.

Det var något mellan en reformatorisk institution och hälsoinstitution. Aktiviteterna höll sig tydligen inom de uppsatta ramarna.

Det hela började 1993 då en forskargrupp publicerade ett antal foton på Aston Halls psykiatriska sjukhus på nätet.

Kort därefter började det komma in kommentarer från tidigare patienter som hade blivit behandlade under tonåren. De vittnade om övergrepp som inkluderade våldtäkt och inhuman behandling.

Sjukhuset stängdes sedan och byggnaden förstördes. Det gavs dock aldrig en tydlig förklaring till varför man tog detta beslut. Det som dock fanns kvar var alla klagomål.

En del journalister försökte undersöka situationen ytterligare, och det var så man kom fram till vad som hade hänt på sjukhuset.

Narkoanalys

Under andra världskriget användes ett läkemedel som kallades för “sanningsserum”.

Dess främsta ingrediens, natriumamytal, är en väldigt kraftig kemisk komponent som gör att personen tappar kontrollen över sina självhämmande mekanismer.

Med andra ord förlorar personen sin vilja. Namnet på denna metod var till en början “narkoanalys”.

Under kriget användes detta läkemedel som nödbehandling för soldater som hade drabbats av chock efter en traumatisk upplevelse.

De undertryckte de smärtsamma minnena och glömde bort dem. Dessa erfarenheter kom dock tillbaka som antingen en delvis eller fullständig förlamning, vilket gjorde att de inte kunde fungera ordentligt.

Då detta hände använde militärpsykiatrikerna detta “sanningsserum” för att motverka de undertryckta minnena.

Soldaterna började då komma ihåg sina traumatiska minnen och fick en katharsisupplevelse som gjorde att de kunde återfå sin balans, iallafall delvis.

Det var som att öppna ett infekterat sår för att rengöra det och sedan låta det läka.

Kvinna med ångest.

En tveksam behandling

Detta “sanningsserum” ledde också till att personen förlorade sin vilja. En person som har fått detta läkemedel är ganska enkel att manipulera.

Då minnena kommer fram så är det enligt experterna också möjligt att bygga falska minnen. De personer som har fått natriumamytal är därför väldigt enkla att påverka.

Detta läkemedel användes systematiskt på Aston Halls psykiatrisjukhus. Det har också förekommit rapporter om sexuella övergrepp. Tyvärr så berättar vittnesmålen att vissa patienter blev tvingade att klä av sig innan de tog läkemedlet.

Vissa experter indikerar att vissa av de minnen som kom fram då personerna var påverkade av läkemedlet inte var helt korrekta, utan skapade eller modifierade.

En av Aston Halls patienter “upptäckte” under behandlingen att hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin far. Hon trodde på detta, så hon sade upp kontakten med honom.

Detta var dock inte troligt enligt enligt resten av hennes familj. Efter flera årtionden började hon att tvivla på sina egna minnen. Idag tror hon att det är möjligt att dessa minnen skapades i efterhand.

Andra patienter vid Aston Halls psykiatrisjukhus anser att de blev hjälpte av behandlingen med detta sanningsserum.

Men vi kommer aldrig veta helt säkert, eftersom det handlar om vittnesmål från personer med falska minnen.

Vi vet dock att “narkoanalys” utsätter patienten för allt för många risker för att den ska kunna anses vara lämplig som terapi.

Picnon-Rivière, E. (1948). Teoría y práctica del narcoanálisis. Revista de psicoanálisis, 5(4), 1036-1051.