Att identifiera sig med angriparen

· 16 februari, 2017

Vi kommer alltid att bli sårade i relationer med andra människor. Ett missförstånd, en ovanlig situation, eller en brist på tolerans kan resultera i konflikt. Men det finns även situationer där angriparen går för långt. Vi måste hålla oss borta från personer som orsakar oss smärta.

Frasen ”att identifiera sig med angriparen” myntades av Sandor Ferenczi och plockades upp av Anna Freud, två psykoanalytiker med lite olika synsätt. Det är ett paradoxalt beteende som bara kan förklaras som en försvarsmekanism, vilken involverar att offret beter sig som angriparen.

”Våld är rädslan för andras ideal.”

-Mahatma Gandhi-

Även i situationer av skräck eller fångenskap kan attityden som offret har mot angriparen bli patologisk. Känslor av beundran och tacksamhet kan utvecklas. 

Ett typiskt exempel på identifiering med den som angriper kunde man se i de nazistiska koncentrationslägren. Vissa av fångarna betedde sig som vakterna och begick övergrepp mot sina medfångar. Detta beteende var inte bara ett sätt att ”fjäska” för sina angripare.

När du beundrar eller älskar angriparen som skadar dig

Ett klassiskt exempel på denna typ av identifiering är Stockholmssyndromet. Denna term används när kidnappningsoffer etablerar ett emotionellt band med förövaren.

Detta band har även kallats ”det traumatiska bandet”. Det används för att beskriva offrens positiva känslor för dem som begår övergrepp mot dem och deras negativa attityder mot allt som går emot förövarnas mentalitet och intentioner.

Björn

Offren känner sig rädda och ångestfyllda, vilket leder till en barnslig regression. Denna regression upplevs som en typ av tacksamhet mot förövaren som de börjar se som en person som hjälper dem med deras grundläggande behov. På detta sätt kommer offren återgå till att vara som barn.

Förövaren ger dem mat, låter dem gå på toaletten etc. Som gensvar på denna ”generositet” känner offren tacksamhet mot förövaren för att de får fortsätta leva. De glömmer att denna person är själva orsaken till deras lidande.

Angriparens vanliga metod innebär att skrämma offren när de befinner sig i ett försvarslöst tillstånd. Med andra ord begår förövaren övergrepp mot offren när dessa är sårbara. Vid denna punkt är offren skräckslagna och har svårt att försvara sig mot detta. Detta beteende uppstår eftersom offren tror att underkastelse kommer att ge dem en större chans till överlevnad.

Den emotionella tillgivenheten

Den emotionella tillgivenheten hos dessa offer för förövaren är egentligen en överlevnadsstrategi. När relationen mellan offer och förövare är förstådd så är det enklare att förstå varför offret stöder, försvarar och även älskar förövaren.

Sanningen är att denna typ av situation inte bara uppstår vid kidnappningar. Du kan även se denna försvarsmekanism i mer farliga situationer som exempelvis inom relationer.

Många av offren vägrar att gå till polisen. Eller så bråkar de med poliser när dessa försöker att rädda dem från denna aggression.

Kvinna

Det finns vissa omständigheter som främjar identifiering med angriparen, som våld i hemmet eller trakasserier på arbetsplatsen. Denna mekanism aktiveras även vid våld eller våldtäkt. I vilket fall som helst kan livet bli ohållbart om detta får fortgå.

Allt trauma som kommer från en våldshandling lämnar ett djupt märke i hjärtat. Detta är anledningen till att identifiering med angriparen aktiveras, även om det inte finns en nära relation med denne.

Vad som händer är att offren är så rädda för den som angriper att de börjar imitera denne, för att kompensera för rädslan för en möjlig konfrontation. Ett exempel på detta är när ett offer för pistolrån köper en pistol för att skydda sig själv. Personens attityd legitimerar användningen av det våld som denne själv blev utsatt för.

Från offer till angripare

Övergreppsoffer löper risken för att bli angripare själva. Detta händer eftersom offren kämpar med att försöka förstå vad som hänt, men inte kan detta. Det är som att deras personligheter blir utspädda p.g.a. all förvirring, vilket skapar ett tomrum. Ett tomrum som gradvis fylls av angriparens egenskaper, och där det sedan uppstår en identifikation med denne.

Det är viktigt att klargöra att denna process utvecklas undermedvetet. Det är som en skådespelare som går så djupt in i sin roll att han blir till själva personen han spelar. Offren tror att om de anammar angriparens egenskaper så kan de neutralisera denne. De blir besatta av detta mål, så de försöker igen och igen och i denna dynamik tills de börjar likna sin angripare.

Träd

Detta startar en kedjereaktion som resulterar i en våldsspiral. En chef är våldsam mot sin anställde, den anställde är våldsam mot sin fru, frun är våldsam mot sina barn, barnen är våldsamma mot hunden och det slutar med att hunden biter chefen. Eller så är en befolkning våldsam mot en annan, vars medlemmar sedan känner att de har rätten att vara aggressiva tillbaka. De tror att de besvarar akten, men egentligen så börjar de imitera förövaren.

Det är tyvärr så att en stor andel av de personer som upplever traumatiska situationer inte kommer över dem och inte söker hjälp, vilket potentiellt skapar trauma hos andra personer längre fram. Detta kan verka som en uppenbar konsekvens för vissa, medan det för andra kan låta motsägelsefullt, men det är bara verkligheten av det hela.