Det möjliga ursprunget till Nietzsches galenskap

Friedrich Nietzsches intellektuella produktion var nära kopplad till den neurologiska sjukdom han led av. Men vad var ursprunget till den mentala obalansen hos en av 1800-talets stora tänkare?

Skriven och verifierad av psykologen Gorka Jiménez Pajares.

Senaste uppdateringen: 19 april, 2023

Under årens lopp har många forskningsartiklar publicerats i ett försök att hitta nyckeln till den sjukdom som Friedrich Nietzsche led av. Den store filosofen och tänkaren av tyskt ursprung dog vid 56 års ålder. Han led av symtom som medicinen vid den tiden inte kunde ge en förklaring till. Tills nyligen förblev orsaken till Nietzsches galenskap ett mysterium.

Diagnosen han fick då liknade den hos många andra konstnärer som led av syfilis. Han upplevde allmän förlamning. Detta berodde på lues, en form av neurosyfilis. Men nyare forskning tyder på att en mer lämplig diagnos för hans sjukdom skulle vara frontotemporal demens.

Symtomen på Nietzsches galenskap

Nietzsche led av en progressiv och förödande försämring. Det började vid 24 års ålder när han började undervisa i filologi. I början av hans sjukdom inkluderade hans symtom svår huvudvärk och problem med höger synfält.

Symtomen på Nietzsches sjukdom var så intensiva att han tvingades överge sin tjänst som professor och bosätta sig i Turin i Italien. Marcelo Miranda hävdar att det var här Nietzsches psykiska störning blev ohanterlig. Följaktligen behövde han läggas in på sjukhus, först i Basel och senare i Jena.

Bland symtomen på Nietzsches galenskap fanns följande:

• Hyperoralitetsbeteenden. Detta innebär det tvångsmässiga behovet av att placera både ätbara och oätliga föremål i munnen. Patienten suger, tuggar, biter etc.
• Konstigt och oaktsamt beteende när det gäller vården av sin kropp.
• Hyperfagi eller glupsk aptit.
• Attacker av ilska.
• Aggressiva beteenden.
• Koprofagi. Att äta sin egen avföring.
• Megalomani eller storhetsvansinne.
• Dramatiska personlighetsförändringar.

Frontotemporal demens

Viss forskning stödjer det faktum att Nietzsches galenskap för närvarande kan förklaras som frontotemporal demens.

Enligt American Psychiatric Association (APA) kännetecknas denna demens av att ha en smygande debut och en gradvis (varken snabb eller långsam) progression. Dessutom förekommer symtom som liknar de hos Nietzsche:

• Förändringar i beteende. Till exempel disinhibition, apati, tröghet, brist på empati och förekomsten av tvångstankar och tvångshandlingar. Ovannämnda hyperfagi och hyperoralitet ingår här. Dessutom sker förändringar i den sociala kognitionen. Detta innebär att sättet som den drabbade bearbetar information från det interpersonella sammanhanget förändras avsevärt.
• Förändringar i språket. Dessa är relaterade till dess mottagande, bearbetning och uttryck.

För att man ska kunna ställa diagnosen frontotemporal demens måste man utesluta andra möjliga orsaker. Till exempel en stroke, en tumör eller en sköldkörtelsjukdom, samt vissa andra psykiatriska sjukdomar.

Etiologin bakom frontotemporal demens är fortfarande okänd. Med det sagt finns det idag några accepterade fakta som vi tar upp nedan.

Orsaker till frontotemporal demens

Trots okunskapen gällande orsak-verkan om just denna typ av demens, överväger man olika hypoteser, några med större framgång. Genom neuroimaging-procedurer kan man observera viss atrofi hos dessa patienter. Med andra ord, krympning av vissa områden av cortex, särskilt i temporala och frontala cortex.

Enligt professorn i psykopatologi Amparo Belloch har man identifierat några gener som kan vara inblandade:

• Genen som kodar för tau-proteinet. Den finns på kromosom 3 och 17.
• MAPT – den mikrotubuli-relaterade genen.
• Den granulinrelaterade genen GRN (progranulingenen).
• Den C9ORF72 valosin-innehållande proteingenen.

Vid frontotemporal demens börjar symtomen vanligtvis mellan 40 och 65 års ålder. Det kan dock finnas fall, som Nietzsches, där de inträffar tidigare. När sjukdomen väl har manifesterat sig leder den vanligtvis till att personen dör tre till fyra år efter diagnosen.

Denna typ av demens omfattar cirka 20 procent av alla registrerade demensfall. Om det finns en historia av denna typ av demens i din familj, kan du mycket väl vara intresserad av att konsultera en läkare. Du kanske kan ta reda på om det finns några identifierade riskfaktorer som du kan motverka.