Exponering och responsprevention för tvångssyndrom
Exponering och responsprevention är en effektiv metod för behandlingen av tvångssyndrom. Men vad går den ut på och varför fungerar den?
Tvångssyndrom är en psykisk sjukdom som involverar besattheter (tankar, bilder eller impulser) samt tvångstankar.
Tvångstankar är de mentala eller fysiska handlingar som de drabbade måste utföra för att neutralisera ångesten som besattheterna ger upphov till samt förebygga ett inbillat hot.
När tankar är ohälsosamma
Alla upplever besattheter vid ett eller annat tillfälle. Som medvetna varelser skapar våra sinnen ibland absurda, orealistiska eller överdrivna scenarier och idéer.
När detta sker lägger de flesta inte något värde eller vikt vid dessa tankar. De låter dem gå över och fortsätter med sin dag. De flesta vet att de är tankar och inget mer. De vet att de inte är verklighet.
Personer med tvångssyndrom kan dock inte resonera så. Tvärtom så oroar de sig mycket över sina tankar och lägger för stor vikt vid dem. Dessa tankar orsakar mycket ångest.
Även om de störs av dessa tankar eller inte identifierar med dem, tror de fortfarande på dem.
Som en konsekvens känner de att de måste göra något för att neutralisera ångesten och förebygga det uppfattade hotet på horisonten.
När en patient med tvångssyndrom utför sina besattheter så känner vederbörande lindring. Ångesten försvinner, och med den besattheten. Som en konsekvens känner personen att denne “undvek” en katastrof.
Som du kan se kan patienterna vara ganska intelligenta, men deras förmåga att resonera är helt partisk
Du vet att tankarna själva inte kan generera ett faktiskt hot. Men det är tankemönstret som präglar en person med tvångssyndrom, och det är ett mönster som personen följer till punkt och pricka.
Som en konsekvens blir individen utmattad, för hon känner sig aldrig riktigt fri från sina besattheter.
Med detta i åtanke är exponering och responsprevention (ERP) den kanske mest framgångsrika behandlingsmetoden som experter kommer fram till för detta tillstånd.
Vikten av exponering för ens besattheter
Generellt tenderar exponering att vara den föredragna behandlingen för tillstånd som involverar högre nivåer av ångestladdat beteende.
Ångest är ett normalt känslomässigt svar som uppstår när man tolkar ett faktum, en situation eller stimulus som hotfull, och du tror att något kan äventyra ditt eller andras liv.
Ur detta hänseende är ångest en allierad som hjälper dig att tackla livets problem.
Men samma ångest som kan vara hjälpsam i vissa situationer, upphör att vara hjälpsam när man är i en situation som inte utgör någon fara. Det är då ångest blir till ett problem.
Detta eftersom det inte är ett svar på verkliga saker; det är ett svar på en orealistisk förväntan.
När en person har besattheter så tror han felaktigt att något kommer hända som antingen kan orsaka skada, är omoraliskt eller reflekterar brist på ansvar.
Dessa besattheter är inte verkliga och det finns inga bevis som backar upp dem. Men patienter med tvångssyndrom kan inte få ut dem ur huvudena utan att vända sig till tvångstankar.
Det är därför det blir nödvändigt att exponera patienten för stimulus som han tror kan åsamka honom smärta. På så sätt kommer han själv se att det han befarar ska hända faktiskt inte sker, trots att han inte lytt sina tvångstankar.
Tillvänjning
Idén bakom exponering och responsprevention är att patienterna ska kunna tolerera, hantera och kontrollera sina besattheter utan tvångshandlingar. De gör detta genom en process som kallas tillvänjning.
Med exponering och responsprevention kapar verkligheten konstant förväntningarna, om och om igen, tills de till slut upphör.
Om en person med tvångssyndrom konstant följer sina tvångstankar så finns det inget sätt att motbevisa de orealistiska tankarna. Detta eftersom de tror att tvångshandlingarna är vad som förhindrar det dåliga från att ske.
Verkligheten är dock att rädslorna inte slår in eftersom de är irrationella.
Exponering och responsprevention för tvångssyndrom
Studier demonstrera att ERP är behandlingen som ger bäst resultat för patienter med tvångssyndrom. Den fungerar bäst med patienter som utför tvångsmässiga ritualer.
Utmaningen med att implementera ERP är att patienterna motsätter sig de höga nivåer av ångest som behandlingen genererar i början.
Ångesten är dock ett tecken på att behandlingen fungerar, eftersom det signalerar att patienten exponerar sig för, men inte täcker, sin ångest.
Det är absolut kritiskt att förklara för patienterna hur behandlingen fungerar, så att de vet hur viktigt det är att utsätta sig för sina rädslor. De måste även inse att deras ritualer är anledningen till att problemen inte försvinner.
Till att börja med måste patienterna genomgå en hierarki av ångestproducerande stimuli. Terapeuten måste ha hand om hierarkin, för om patienterna har det kan de vara för snälla mot sig själva.
Listan måste inkludera saker som faktiskt inducerar ångest. Patienten kommer betygsätta de utlösande faktorerna enligt Subjective Units of Distress Scale (SUDS), som går från 1 till 100.
Det bästa är om patienten börjar med stimuli i mitten av SUDS-skalan (40-50). Patientens ångest måste minskas med minst 50% på terapeutens mottagning. Om så inte är fallet så går man vidare till nästa punkt.
Gör man inte det så riskerar man att göra patienten ännu mer känslig för den stimulus man använder, snarare än att åstadkomma tillvänjning.
Sessionerna bör vara så länge som möjligt. Ibland kan exponeringsterapin vara i 24 timmar, till exempel genom att modifiera vissa stimuli i patientens hem. Detta är väldigt hjälpsamt för tillvänjningsprocessen.
Utmaningarna med exponering och responsprevention
ERP är väldigt effektiv, men det kan vara svårt för personer med tvångssyndrom att genomgå behandlingen. De motsätter sig att tolerera ångesten som deras besattheter utlöser utan att utföra sina ritualer.
Nyckeln är att erbjuda högkvalitativ psykoutbildning och etablera en bra terapeutisk relation med patienten så att denne litar på behandlingen.
I så hög utsträckning som möjligt måste patienten hänge sig till processen och utföra alla övningar korrekt, både under och efter mötena.
Det är även väldigt hjälpsamt att jobba med patientens familj, partners eller vänner för att se till att de inte förstärker tvångsbeteenden.
Att ha en assisterande terapeut som står patienten nära kan hjälpa personen att återhämta sig genom att motivera denne att undvika sina ritualer och utföra behandlingen korrekt.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Vallejo, P, M.A. (2016). Manual de Terapia de Conducta. Editorial Dykinson-Psicología. Tomo I y II.