Feghet göder ledsamhet

· 14 mars, 2017

Ledsamhet verkar vara ett av de utmärkande tecknen idag. Det är som om depression har blivit ett massivt lidande i dagens läge. Faktum är att WHO har gett ut en serie med rapporter som dokumenterar det ökade antalet diagnoser så att man nästan kan prata om en pandemi.

Under titeln ”depression” kan vi förstå nästan all form av ledsamhet eller emotionell obekvämhet. Men det är även en åkomma som har blivit helt tolererad och till och med upphöjd i våra dagliga liv. Det är vanligt att någon säger att denne är ”deprimerad” eller att ”jag kommer inte att gå ut ikväll för jag känner mig lite deprimerad”. Det som för bara några årtionden sedan endast betecknade en psykisk sjukdom är nu ett ord som har blivit en del av vårt dagliga vokabulär och som förväxlas med ledsamhet.

”Fegisar dör många gånger innan de dör; den modige dör bara en gång.”

-William Shakespeare-

Kronisk ledsamhet och mental hälsa

Det pågår en stor debatt runt de faktorer som ligger bakom denna depressionsepidemi. Många är övertygade om att organiska och genetiska faktorer är ansvariga för ledsamhet, och att personerna själva inte har något ansvar. Det handlar om att ta medicin ”x” och sedan är det klart. Läkemedelsföretag har gagnats av denna ”epidemi”.

Tårar

Under antiken ansågs folk bli passiva, ledsna och uttråkade på livet på grund av en obalans i kroppens ”humör”.

Under medeltiden fick denna kroniska ledsamhet namnet ”acedia” och den var en av dödssynderna, för det innebar ”lättja”. Den store poeten Dante trodde att de som led av permanent ledsamhet och inte gjorde något för att överkomma detta måste gå igenom skärselden.

Under 1800-talet definierade psykologen Joseph Guislain det permanenta tillståndet av ledsamhet som ”existensens smärta”. Seglas indikerade senare att det är en form av ”moralisk hypokondri”.

Under 1900-talet fick detta namnet ”depression” och det har blivit definierat som en åkomma karakteriserad av brist på motivation, återkommande skuldkänslor, ångest, en ovilja mot världen och en minskad självkärlek.

Det är Lacan som i slutändan definierar detta som moralisk feghet. Det är inte en anklagelse, utan snarare ett synsätt som anser att det finns ett viktigt faktum: det finns något som varje person måste veta om att vara ledsen. Det finns olika sätt att tackla och förstå den frågan och det är varje persons ansvar att bygga denna kunskap.

Ledsamhet och feghet

De som lider av kronisk ledsamhet upplever en stark känsla av falskhet. För dem verkar det som att livet förekommer på en scen som inte tillhör dem. De känner av en form av ”exil” från allt som händer i världen. Som om planeten snurrade och de bara satt där i tystnaden. Nuet känns främmande, framtiden anses komma med nytt lidande och dåtiden är full av förluster som personen återkommer till om och om igen.

Svan

Personer som har depression frågar sig själva ”Vad är meningen med livet?” och de brukar slå samman denna fråga med följande svar: ”Det hade varit bättre om jag aldrig blivit född”. Både frågan och svaret är varsin fälla.

Livet har såklart ingen mening i sig självt, för varje person måste ge det dess mening. Det finns ingen bok, manual eller lag som förklarar meningen med livet. Och det är även fel att säga att man aldrig borde ha blivit född. Vi föddes och vi är här. Det är klart.

Både frågan och svaret fråntar personerna ett ansvar. ”Om livet inte har någon mening, då är jag inte intresserad” är vad de verkar säga. Eller ”Om jag inte har bett om att bli född, be mig inte att göra något med mitt liv”.

På detta sätt blir de till ”objekt” av ledsamhet, men de måste göra något åt det, och här finner vi deras moraliska feghet. För vissa personer kan ledsamhet bli till en anledning att vara stolt. Det är bevis på deras ”speciella” tillstånd och det låter dem konstruera en hel diskurs där de för alltid är offer.

Varg

Det stämmer att vi inte alla kom till denna världen med samma kort. Vi är oplanerade barn eller så är vi fattiga, dåligt behandlade eller så finns det tusen andra situationer som orsakar smärta. Kanske dessa smärtor från förr ger upphov till nya tomrum och nya besvikelser.

Men i slutändan måste varje person bestämma hur denne vill hantera dessa situationer. Det är vårt ansvar och vi kan inte skylla på korten vi har fått.