Filmen 1917: en enda lång nervpirrande sekvens

Filmen 1917 var en av de främsta kandidaterna för Oscarsgalans mest åtrådda pris för bästa film. Men trots kritikernas hyllningar fick den nöja sig med de mer tekniska utmärkelserna. I denna artikel ska vi analysera några av filmens huvudpunkter.
Filmen 1917: en enda lång nervpirrande sekvens
Leah Padalino

Skriven och verifierad av filmkritikern Leah Padalino.

Senaste uppdateringen: 03 januari, 2023

Filmen 1917 var en av de förtippade favoriterna att vinna det mest åtråvärda priset vid Oscarsgalan. Emellertid fick den nöja sig med de tekniska utmärkelsernaParasit var otvivelaktigt en sann överraskning och blev filmen som skrev historia och fick ta hem de mest eftertraktade priserna.

Talang är något som går bortom gränser och språk och det såg vi tydligt när det historiska priset för bästa film gick till en sydkoreansk film. Men i denna artikel ska vi tala om filmen 1917. Det var en av favoriterna inför Oscarsgalan, men i slutändan vann den fler utmärkelser vid prisgalorna BAFTA och Golden Globe.

http://https://youtu.be/gZjQROMAh_s

 

Filmen 1917 beskriver en tämligen bortglömd historia

Det har gjorts oräkneliga spelfilmer om andra världskriget och även om Vietnam. Men det är inte många filmer om första världskriget som vunnit gehör hos publiken runt om i världen. En av de mest välkända är kanske Ärans väg, regisserad av den oförglömlige Stanley Kubrick och med den nyligen bortgångne Kirk Douglas i huvudrollen.

Första världskriget väcker fler frågor än andra världskriget och har inte samma filmpotential. Kanske beror detta på att det inte är lika klart vem fienden var. Eller kanhända ligger förklaringen i krigets kaotiska karaktär, som det är svårt att skildra i film. När man försöker namnge krigsfilmer kommer man osökt att tänka på sådana där den uppenbara fienden är ingen annan än nazismen.

Inspirerad av sin farfars berättelser, antog Sam Mendes utmaningen att försänka sig i första världskrigets skyttegravar och skapa en enkel handling och en sublim mise-en-scène.

Att slå an rätt ton

Man kan berätta en rolig historia på många olika vis, och beroende på vem som berättar den och hur, kan vitsen få oss att skratta eller så går den oss helt förbi. Detta konstaterande, hur enkelt det än må tyckas, är även tillämpligt på film och, till syvende och sist, på konst i allmän bemärkelse.

Budskapet är det som är det fundamentala, det går det inte att komma ifrån. Om den underliggande berättelsen inte fångar vår fantasi är det inte mycket att göra åt. Men precis som med skämt är det vårt sätt att berätta historien som är avgörande.

Berättelsen i filmen 1917 är oerhört enkel. Två vanliga soldater i brittiska armén får till uppgift att framföra ett meddelande till en av deras stridskamrater för att undvika en massaker som fienden planerar.

Och här kan något så simpelt som ett meddelande bringas till liv och väcka biopublikens empati. Filmåskådarna sitter dödsstilla med hjärtat i halsgropen och nerverna på helspänn inför det överhängande dödshotet.

I filmen 1917 är handlingen fokuserad på två unga soldater

Poetiskt och kvävande på samma gång

Filmen har en skådespelaruppsättning som inkluderar några av giganterna i brittisk film från de senaste årtiondena, såsom Colin Firth och Benedict Cumberbatch. Dock bestämde regissören sig för att lämna lejonparten av handlingen åt två relativt okända unga skådespelare.

Förvisso hade en annan berättarmetod gjort det möjligt för honom att fokusera mer på andra sekundära karaktärer, varibland ovannämnda skådespelare. Men beslutet att förlita sig på ett litet antal centrala aktörer gör att åskådarna kastas rakt in handlingen.

Skyttegravarna har aldrig framstått lika chockerande, poetiska och kvävande på en och samma gång. Åskådaren upplever skräcken, ensamheten och förtvivlan. Och allt detta tack vare en ypperlig teknik som bygger på spänning. Hur är det möjligt? Tack vare användningen av en tillsynes oavbruten sekvens.

Filmen 1917 och dess unika sekvenstagning

Det är inte så att filmen 1917 uppfunnit något nytt. Hitchcock experimenterade själv med tekniken i Repet (1948). Denna film har åtföljts av andra under senare år, som exempelvis Birdman (Joaquin Oristell, 2015) och Victoria (Sebastian Schipper, 2015).

På sitt sätt kombinerar och utforskar filmen 1917 de möjligheter som ny teknologi erbjuder tack vare denna teknik som vi redan observerat i andra sammanhang. Genom att tillämpa tekniken på rätt sätt gör den att åskådarna blir helt engagerade i huvudpersonerna och upplever allt “i realtid”.

Såväl skådespelarinsatserna som det tekniska arbetet kräver mycket större ansträngningar. För när man filmar denna typ av scener måste allt vara perfekt utmätt och uträknat in i minsta millimeter, till och med väderförhållandena.

Illusionen av att allt sker i en enda tagning, med de minimala, nästan omärkliga klippen, ger oss som betraktare en känsla av ångest. Vi är inte längre passiva vittnen till en tragedi, utan medspelare. Då aktörerna inte kan fly, kan inte heller vi det. I det avseendet bidrar det naturliga ljuset, utrymmena, ansiktena och de subtila specialeffekterna till att framhäva handlingen.

Fångade i skyttegravarna

Som åskådare har vi upplevelsen av att vara fångade i labyrinten av skyttegravar. Vi känner inlevelse med aktörerna och fylls av samma skräck som de tydligt ser framför sig.

Musiken och bilderna skapar en skrämmande skönhet där energin står i fokus. Kameran blickar aldrig tillbaka, backar aldrig, utan avancerar i takt med huvudkaraktärernas rörelser. Musiken dyker också upp i de mest spänningsfyllda ögonblicken, vilket delvis påminner oss om Hitchcock.

Filmens komplexa natur består just i svårigheten med att dra fördel av naturliga resurser, chiaroscuro (kontrasterande ljus och skugga), naturligt ljus och den omedelbarhet den försöker förmedla. För att inte nämna ett team som lyckats återskapa en fientlig scenbild fylld av skyttegravar där otaliga unga män fann döden. Varenda en av dem hade rekryterats för att strida i ett krig som, liksom alla andra krig, var både absurt och ohyggligt.

Skyttegravarna är ett centralt tema i filmen 1917

Filmen 1917 är en cinematisk upplevelse

Känslan av att se en film utan klipp, även om det är en illusion, skapar osäkerhet hos åskådaren. En osäkerhet som bibehålls med den längsta, mest påtagliga och genomtänkta klippningen i filmens tragiska höjdpunkt.

Efter att huvudpersonen skjutits blir allt mörkt – ett evigt mörker som, långt ifrån att skänka oss lättnad, ökar vår ångest. Är allt över? Kommer vi nu att få se normala scener fulla med klipp? Nej, inte alls. Den drastiska klippningen tjänar bara som en tillfällig punkt, innan historien fortsätter, eftersom den ännu har så mycket att berätta för oss och mer intensiva, kvävande scener den behöver visa oss.

Filmen fick tio nomineringar men vann bara tre Oscarspriser. Dessa var alla tekniska utmärkelser, men ändå oerhört betydelsefulla. En film är inget värt utan ett hållbart manuskript. Men den kommer inte till liv enbart på grundval av manuskriptet. Från kostymerna till musiken, från skådespelarprestationerna till fotot. Film är en komplex konstform. Ett mödosamt projekt där alla komponenter är viktiga och fundamentala.

Detta är förmodligen en av mina minst objektiva artiklar. Men som i all konst och kritik spelar smaken en avgörande roll. Jag är ingen fan av krigsfilmer som propagerar för krigsmotstånd. Däremot är jag en stor beundrare av Mendes och Roger Deakins (geniet som ansvarade för kameraarbetet i filmen 1917).

Överväldigad av fientlighet

Mendes fängslade mig med American Beauty. Han hypnotiserade mig och förde mig rakt in i en film som, även om den inte bar på särskilt många överraskningar, ändå gjorde starkt intryck på mig och än idag fascinerar mig. Han har lyckats visa mig skönheten i en plastpåse och nu har han lyckats överväldiga mig och fått mig att finna skönhet i en oerhört fientlig omgivning.

Alla dessa scener finns där för att berätta något för oss som vi redan vet och som filmkonsten upprepat oändligt många gånger – att krig är absurda, människor är absurda och trots detta lever naturen vidare.

Att genomleva dessa kvävande scener, samtidigt som man ser körsbärsträden blomma, har aldrig tidigare känts så signifikant. Att se döden där naturen kommer till liv, eller att se mänsklig förstörelse i denna naturliga miljö som strävar efter att frodas, är poetiskt, renande och avslöjande.

En lektion i ödmjukhet

Naturen tjänar som ytterligare en karaktär i filmen. Den är långt borta från människorna och ändå överallt närvarande. Trädet framstår som naturens främsta symbol. Det figurerar både i början och i slutet av filmen, vilket gör den till en sann, cyklisk upplevelse.

Men bortom alla dessa fascinerande teknikaliteter så är filmen 1917 en lektion i mänsklighet. Det är en klar hyllning till dem som genomled första världskriget – till dem såg döden i sina händer och fick sina hopp begravda i leran.


Denna text erbjuds endast i informativt syfte och ersätter inte konsultation med en professionell. Vid tveksamheter, rådfråga din specialist.