Filmen Mulholland Drive: en labyrint i skugga och ljus

26 maj, 2020
Mulholland Drive är den sortens film man antingen älskar eller avskyr; det finns inget mellanting. Det är en film som inte lämnar någon oberörd eftersom den visar upp någonting nytt och annorlunda i varje ny scen. Men i stället för att försöka avkoda den, låt den hellre ta dig med in i en labyrint av passion, drömmar och lögner.

Filmen Mulholland Drive (2001) är en av de mest kända filmerna av Twin Peaks-skaparen David Lynch. Som i princip alla hans verk, är detta en film som inte lämnar någon oberörd. Ännu idag lockar den fram både beundrande och chockerade reaktioner. Med tiden har detta blivit en av århundradets bästa filmer. Dock är det inte alla som är håller med om detta.

Att försöka sammanfatta filmen är lite knepigt på grund av dess uppbyggnad, men vi kan börja med att berätta att filmen börjar med att en ung kvinna överlever en bilolycka. Som en slump räddar denna bilolycka hennes liv, eftersom hon varit på att bli mördad i bilen hon där befann sig.

I hennes handväska finns en stor summa pengar och en liten blå nyckel, men inga ledtrådar om hennes identitet. Kvinnan tappar minnet efter olyckan. Rädd och förvirrad beslutar hon sig för att bryta sig in i en lägenhet.

Sedan har vi Betty, en blivande skådespelerska vars faster låter henne bo i sitt hus i Los Angelse. När hon anländer till det som ska bli hennes nya hem, finner hon den skadade kvinnan, som har bestämt sig för att kalla sig för Rita.

Ett nytt äventyr

Från och med detta ögonblick påbörjar karaktärerna ett nytt äventyr: de ska ta reda på vem Rita egentligen är. Filmen tar oss med på en färd där vi får utforska karaktärernas mest dolda passioner, och vi får följa en till synes helt osammanhängande historia. Den rysar-stämning som råder i början av filmen mörknar för att till slut omvandlas till en mardrömslik stämning, full av svek och underlig symbolism.

Lynch skapade filmen Mulholland Drive som en serie, men pilotavsnittet chockerade producenterna till den grad att det till slut blev en film i stället. Och kanske är det därför den är svår att greppa.

Kanske är det inte någon vits med att försöka se den från en linjär tidslinje eller försöka hitta förklaringar till den. Det bästa är kanske att i stället bara låta sig svepas med i känslorna och sinnesstämningarna.

Vem vet varför vi människor behöver en förklaring till allt? I denna artikel ska vi inte försöka ge någon förklaring till Mulholland Drive. I stället ska vi fokusera på att beskriva några av filmens huvudscener.

Varför skulle man behöva förklara filmen Mulholland Drive?

Filmen Mulholland Drive är en riktig labyrint, en film som använder sig av drömliknande faktorer och som också kan få dig att associera till hur drömmar kan verka vara uppbyggda. Under åren som gått sedan filmen kom ut, är det många som har försökt leta efter förklaringar för att begripa sig på den. Och det finns en del förklaringar som kan verka stämma, dock har Lynch sagt att han själv inte vill ge några förklaringar.

I en tid då vi överöses med information från alla håll, kan det vara rätt uppfriskande att se en film som Mulholland Drive. Den skapar en sorts nyfikenhet hos oss åskådare i våra försök att hitta en förklaring till vad det egentligen är vi ser.

Konst kan inte alltid förklaras

Konst bör inte alltid betraktas som någonting som kan förklaras med ord. Snarare är det någonting som kan ta betraktaren till en helt ny nivå av självupptäckt, och väcka upp nya känslor.

Tänk på målningar, musik och poesi till exempel. De uttrycker inte alltid ett tydligt budskap, och det är inte alltid man blir så engagerad av dem. Faktum är att man oftast bara låter sig njuta av dem och låta känslorna flöda naturligt. Filmer kan också ha denna effekt, och tjänar inte bara till som underhållning.

Men just det faktum att filmen Mulholland Drive ger upphov till gränslösa frågor och skapar starka reaktioner är bara det också en form av underhållning.

Lynch använder sig dessutom ofta av en filmografi som utvecklar drömliknande situationer. När vi drömmer är det osammanhängande bilder och händelseförlopp som rullar fram i våra hjärnor. Dock upplever vi ändå att dessa drömmar är rimliga. Men när vi sedan vaknar och ska försöka förklara en dröm till någon annan, då märker vi att det är svårt att sätta ord på det vi just upplevt i drömmen.

Mulholland Drive är perfekt anpassad till drömmarnas logik, och precis som i drömmar finns också här en tolkningsfrihet.

Filmen Mulholland Drive: en illusion

När du drömmer, är de personer som förekommer i dina drömmar ofta människor som du sett åtminstone någon gång i livet, även om de kan ta andra roller i drömmen mot vad de har i ditt vakna liv.

På samma vis kan platser du drömmer om skilja sig radikalt från verkligheten, och du kan även göra saker du aldrig ens skulle komma på tanken att göra i vaket tillstånd. Att jämföra Mulholland Drive med drömmar är faktiskt en teori som verkar stämma bra om tolkning av filmen. Filmen innehåller dessutom en massa symbolism, och den tar oss också till ett totalt avslöjande ställe: klubben Silencio.

Silencio är en av filmens mest hypnotiska aspekter, och det är samtidigt en markör för före och efter. Om du hittills trott att du följt en historia (eller fler historier) som utvecklas enligt ett någorlunda linjärt mönster, kommer du att efter klubben känna som att du nu tittar på en helt annan film.

Mulholland Drive är som en osammanhängande dröm

Detta underliga ställe är lite likt den Magiska Teatern i Herman Hesses roman Stäppvargen. Ett ställe där man kan mötas, där ingenting längre är sig likt, och som kanske är ett ställe att upptäcka huvudkaraktärens verklighet. Denna miljö präglas av blå färsfkiftningar och verkar visa upp en viss dualitet som också representeras av huvudpersonen. Blått är en färg som betecknar sinne och introspektion. Detta är färgen på Ritas nyckel och lite senare en ask som Betty hittar.

Slutet

Ritas nyckel öppnar asken, vilket leder till en ny verklighet och en ny samling verkligheter som nu verkar passa in. Allting vi sett hittills i filmen får en ny mening. Nu får vi bevittna en tydlig personlighet framträda. Och tack vare klubben Silencio, inser vi att vi har blivit lurade. Allting vi sett hittills har varit en illusion, en lögn; precis som konst, drömmar – och filmen själv.

Klubbens magiker verkar tala till inte bara huvudkaraktärerna utan också till oss som tittar på filmen. Han väcker upp oss från Lynchs framkallade drömtillstånd.

Från ett från i början “detektiv”-perspektiv, går vi vidare till ett annat, mörkare perspektiv, med en chockerande och avslöjande vändpunkt. Från unga Bettys optimism och hennes livsstil som är som den amerikanska drömmen, får vi beskåda Dianes undergång och instabila beteende, och till slut en dualitet som verkar ta över huvudkaraktären.

Trots alla dess intressanta aspekter och popularitet, finns det ändå en del kritiker som inte riktigt kan smälta denna film. En del menar också att filmen är överskattad.

Det är skådespelarnas prestationer som är filmens största behållning, och något som tveklöst lett till Naomi Watts karriärframgångar.

Det går inte att förneka att filmen Mulholland Drive är ett sant pussel med en högst subjektiv lösning; det är en utmaning för åskådaren som försöker hänga med i handlingen. Det är kort och gott en inbjudan till ditt eget sinne, en labyrint full av passion och svek.