Författaren Unamunos verk Dimma, en ”nivoll”
År 1914 publicerade Miguel de Unamuno en ganska märklig roman, en som han föredrog att klassificera som en ”nivoll” och därmed undvika kritiken som skulle kunna uppstå om människor jämförde den med andra verk. Namnet på romanen är Niebla och den publicerades på spanska 1914, och släpptes även med svensk översättning 1928, då med titeln Dimma. Dagens artikel tar djupare titt på den litterära juvelen Dimma, en “nivoll”.
Unamuno är en av de viktigaste författarna av spansk litteratur. Han föddes i Bilbao 1864 och dog i Salamanca 1936. Idag är hör han till gruppen världens största romanförfattarne och han är också en av företrädarna för den litterära rörelsen 1898-generationen.
Genom detta arbete samlade Miguel många av de idéer som han presenterar i sina tidigare skrifter. Han gör det från perspektivet av Augusto Pérez, hans huvudkaraktär, som han framställer som en förmögen man med en juridikexamen. Historien i sig har inte särdeles många vändningar, men författaren försöker ge den en annan dimension.
Det blev ett nytt slags verk som han själv skulle lista under kategorin ”nivoll”, och inte som en roman, eftersom han insåg att människor konventionellt skulle beskriva den på annat sätt. Dagens artikel ska avslöja några av nycklarna till den här boken.
Argumentet för begreppet ”nivoll”
Något som tidigt fångar läsarnas uppmärksamhet är att prologen är signerad av Víctor Goti. Han är en av karaktärerna i boken. Författaren presenterar också en postprolog där han påpekar att läsaren inte är på väg att läsa en roman, utan att Dimma är en ”nivoll”.
För att ytterligare förvirra alla skildrar epilogen händelserna i boken. Men den gör det från Orfeus perspektiv, den ovannämnda Augusto Pérez hund.
Allt börjar med att Augusto ser en kvinna som han blir galet förälskad i. Han försöker få hennes uppmärksamhet med sina begränsade resurser, men hon avvisar honom för att hon redan är tillsammans med någon annan. Så småningom låter hon sig övertalas och går med på att träffas, men bara för att utnyttja honom. Slutligen skriver hon till honom på sin bröllopsdag och förklarar att det hela varit ett bedrägeri.
Från detta ögonblick bevittnar läsaren en autentisk revolution ur en berättande synvinkel. Augusto är så olycklig att han planerar att begå självmord. Men han är bara karaktären i en berättelse och som sådan saknar han fri vilja. Endast Unamuno, författaren, kan fatta det slutliga beslutet.
och då…
Just där bryts det som brukar benämnas som den fjärde väggen. Således beslutar sig Augusto att prata direkt med författaren. Han talar direkt till Unamuno.
Karaktären agerar i uppror mot författaren och avslöjar hans avsikter. På detta sätt börjar författaren undra om han själv är en karaktär från en annan fiktiv berättelse. I vilken utsträckning har han fri vilja? Målet är att när Unamuno börjar tvivla på sin egen frihet och verklighet, kommer läsaren också att ifrågasätta sin egen existens i exakt samma ögonblick. Därmed följer frågan om vi människor bara existerar i en dröm? Tänk om livet bara är en del av någon annans dröm?
Romanens storhet är inte bara handlingen, utan även dess kapacitet för dialog mellan läsarens och författarens verklighet. Därför beslutar Unamuno att verket ska ingå i en annan genreklassificering; i en separat kategori fullspäckad med paratexter. Genom att kalla sitt verk Dimma för en ”nivoll” blockerar han dessutom också den typ av kritik som skulle kunna kategorisera eller jämföra den.
Verkligheter och fiktion i Unamunos “nivoll”
Unamunos verk liknar Livet en dröm av Pedro Calderón de la Barca. På vissa sätt är fiktionen mer verklig än författarna själva och för Unamuno har karaktärerna ett eget liv. Således är det läsaren som bringar dem till liv, och det som är viktigt är hur man just återupplivar litteraturen.
Allt detta är nära besläktat med existensens gåta. Det vill säga, om du är vad du drömmer om, och den uppfattade verkligheten endast består av din idé om gemenskapens kollektiva drömmande, så finns det inget sätt på vilket du kan påstå att den är verklig.
Influenser från Descartes
Unamuno läste verk av Descartes och Calderón de la Barca. Faktum är att det var just där han fick inspiration till sin ”nivoll”. Det är en återspegling av Descartes rationalism, där denna säger att det i princip inte finns någon anledning att tro att det som omger människor är mer än en dröm.
Miguel de Unamuno, trots att han är troende, härleder inte Guds existens rationellt på samma vis som Descartes gör. Därmed har han ingen anledning att tro att det som omger honom är en dröm eller ett bedrägeri. Så hur skulle du kunna veta huruvida, eller inte, dina sinnen lurar dig?
Unamuno samlar all denna komplexitet i Dimma och drar inspiration från olika regioner. För det första, fiktionen, där karaktärerna bor. Sedan finns den inramade fiktionen, platsen för fiktionens verklighet som är den plats där den fiktiva författaren bor. Slutligen, utanför boken, inom gränserna, finns det en annan verklighet: läsarens verklighet.
Med Dimma beskriver författaren olika plan som sammanflätas. Författaren antar rollen av en karaktär när han träffar Augusto. Med andra ord ställs läsaren framför en verklighet om verkligheten som består av världen runt den, och i sin tur en verklighet om fiktionen där Unamuno befinner sig. I slutändan hittar den karaktärerna i fiktionens fiktion.
Fler filosofiska aspekter i Unamunos Dimma, en “nivoll”
Som du kanske kan förutse handlar en annan av Dimmas grundläggande frågor om fri vilja. Det är uppställt från två perspektiv: det första finns i den fiktiva enheten, varifrån karaktärerna uppstår som om de vore fria.
Där finns Augusto som vill begå självmord men finner att Unamuno inte tillåter det. Så han kan inte genomföra det eftersom han helt enkelt är en karaktär i en bok. Vid denna punkt förekommer samma tvivel i läsarens sinne, vilket är det andra perspektivet.
Karaktärerna är födda från ett språk, från ett arv. Det är därför du inte är så fri att tänka som du tror, och de två möjligheterna uppstår igen: Gud existerar inte, och verkligheten är inget annat än den dröm som människor drömmer. Eller, Gud existerar och människorna är bara en gudomlig dröm.
Augusto kämpar för sitt liv. Det må vara fiktivt, men det är hans. I sin förtvivlan meddelar Augustos karaktär till sina läsare att de också kommer att dö och att boken i slutändan är en metafor för själva mänsklighetens existens.
Slutsats om verket Dimma, en “nivoll”
Slutligen, vad är en ”nivoll”? Det är en roman där karaktärerna inte är tidigare definierade, men skapas allteftersom de rör sig. Skaparen har ingen föruttänkt plan för vad som kommer att hända, precis som det är med själva livet.
Målet med en ”nivoll” är inget annat än att förvirra kritiker som har en tendens att jämföra allt med andra tidigare verk. På det här sättet skapar den en ny genre utan prejudikat så att det inte finns något att jämföra den med.
För Unamuno finns det något falskt i en realistisk roman. Det beror på att den gör att läsaren tror att den är verklig, och det är en genre för människor som inte inser att deras verklighet är en dröm. Men en ”nivoll” är ett sätt att förstå alla andra romaner. Det är en som bara finns när du tänker, aktiverar tanken och läser. Det är en fascinerande och obekväm roman, där prologen också är en roman: där verklighet och metafiktion ”fritt” blandas samman i texten.