Glömskans land – 5 lärdomar vi förvisar dit
Glömska är ett intressant fenomen. Den är ofta anarkistisk, oberäknelig och nästan alltid i behov av en repetition, vilket vi lärde oss under våra studentår. Den är också trogen de minnen vi håller inom oss, de som är laddade med känsla. Det kan vara minnen av särskilda händelser, som den första gången vi gick på cirkus. Eller så kan det vara minnet av flera händelser, alla de godnattsagor som berättades för oss med kärlek och tålamod. För det finns ingenting som får oss att drömma vackrare drömmar än en bra historia. Tyvärr förpassar vi som vuxna många grundläggande aspekter av oss till glömskans land.
Tiden går och våra mor- och farföräldrar ser med oro, fast inte utan glädje, på våra försök att växa bortom räckhåll för dem. De ser oss som små, fast på samma gång som jättar. Så de letar desperat i huset för att hitta en blyertspenna, så att de kan markera och bevisa att vi är lite längre idag än igår.
Glömskans land
På vår väg mot himlen lär vi oss att tålamod vanligtvis lönar sig mer än våra impulser. Vi lär oss att livet kan vara väldigt vackert, men att det även är fyllt av överraskningar runt varje hörn. Himlen kan fyllas av moln, det regnar och sedan skiner solen igen. Vi lär oss uppskatta hur naturen är en fråga om cykler och förstår att många processer vi går igenom fungerar på samma sätt. Senare upptäcker vi att det inte finns några kungar, att de är föräldrar och att föräldrar felar och begår misstag. Men vi kommer sällan att finna något så perfekt som deras sätt att älska oss.
Men vi lär oss inte bara, vi börjar också glömma viktiga idéer. Så om du känner för det, låt oss utforska glömskans land lite närmare. Låt oss se vad vi finner där!
Vi glömmer att förhandla
Barn är stora förhandlare. Det kan du ge dig på. För dem är avslag grunden till förhandlingen. De är envisa och ihärdiga och tror på sin egen potential. De vet att de har flera vapen i sin arsenal. Det första är att be om något vid rätt tidpunkt. När deras föräldrar är glada och mer flexibla eller när deras föräldrar är trötta och motståndskraften är lägre. Det kan även vara när föräldrarna är upptagna med någonting viktigt och vill nå en överenskommelse så fort som möjligt.
Det andra vapnet är att insistera. Sa du nej? Nå, jag kommer att visa dig de sötaste bedjande ögonen du någonsin sett. Säger du fortfarande nej? Du såg nog inte efter ordentligt. Titta på mig! Har du fortfarande den där attityden, va? Då är det dags att ge dig ett erbjudande. Om du ger mig det jag vill ha nu, så lovar jag att jag uppför mig hela dagen. Inget resultat än? Jaha, du ser, jag kommer att stå här mitt i gatan tills vi behandlar det här ämnet med den respekt som det förtjänar.
Oavbrutet insisterande…
Okej, nu börjar du bli nervös. Du gillar inte den här situationen. Jag vill att du ska veta att jag inte gillar att inte få som jag vill heller. Om du försöker dra upp mig och tvinga mig att gå kommer jag att kämpa emot och börja använda strategier som du inte skulle använda, som att slänga mig på golvet. Du kanske redan är nervös för att alla tittar på oss. Okej, okej, om du hotar mig med att inte gå till parken i eftermiddag så reser jag mig. Men lyssna först på mig, jag fick inte vad jag ville nu, men vi går i eftermiddag, eller hur? Tillsammans med mina bedjande ögon såklart.
Som vuxna har vi en tendens att förlora den där naturliga böjelsen att insistera. Speciellt när det negativa svaret ges till oss av andra människor och inte av verkligheten. Ibland är det rädsla och andra gånger är det bekvämligheten som hindrar och får oss att nöja oss med svaret vi redan hade. De får oss att skicka våra drömmar till glömskans land.
I glömskans land glömmer vi att fråga när vi inte vet något
När vi växer upp bygger vi en bild av oss själva. Vi vet inte säkert hur andra ser oss men vi kan föreställa oss det. Å andra sidan finns det särskilda attribut som vi inte skulle vilja inkludera i bilden vi förmedlar. Vi är inte lögnare eller manipulatörer. Vi är inte arroganta. Självklart är vi inte ignoranta heller. Åtminstone är vi inte mer ignoranta än andra.
Även om vår attityd verkar vara en multiplikativ faktor av kunskap och socialt stöd i våra liv, var det inte alltför länge sedan som kunskap i sig var det allra viktigaste. Kunskap var till exempel den ledande faktorn när det gällde att få ett jobb. Så det var ingen bra idé att verka okunnig.
Vad gör barn? De frågar fler och fler och fler frågor. Det spelar ingen roll om ämnet är känsligt, intressant eller trivialt. De vill veta hur, varför och av vilken anledning, hur det uppstod eller vilka konsekvenser det kommer få. Precis som vi antar de att de inte vet mycket. Till skillnad från oss förstår de dock inte hur frågor kan påverka deras framställning. För dem är fascinationen för kunskapen viktigare än hur de framstår. En fascination som vuxna normalt förpassar till glömskans land.
Vi glömmer att säga vad vi tänker
Klockan är sex. Vi är snart framme och våra ben darrar lite svagt. Hur kommer de att vara? Kommer de att gilla oss? Vi skulle ha tagit på oss bättre kläder. Ta ett djupt andetag. Ett, två, tre…
Dörren öppnas och där står svärmor. Hon ler mot oss och vi besvarar leendet. Hon ber oss att komma in och vi försöker att inte snubbla på dörrmattan. Några artiga frågor ställs och innan vi inser det, efter att ha snubblat ett par gånger, står vi öga mot öga med en rätt vi inte gillar. Vi gillar den inte, inte alls. Hursomhelst, vem skulle våga vägra när det är husets specialitet? En rätt som kocken tillagat så väl. Vi kniper ihop och äter.
Samma situation upprepar sig vid nästa besök. Den här gången får vi en dubbel portion och precis som den här situationen finns det många andra i livet där vi verkligen kämpar med att inte vara oartiga. Bara för att vi är rädda för att förolämpa andra.
Ett barn tolererar knappt en situation de inte gillar. De förvisar inte vad de tänker till glömskans land, de glömmer inte sina åsikter. Den naturliga utvecklingen vore att uttrycka det här beteendet, men med större självkontroll. Detta tack vare utvecklingen av frontalloben och assimilationen av vissa sociala normer. Detta innebär att ta hänsyn så att man inte förolämpar någon.
Vi glömmer att söka nya upplevelser
Om barndomen karaktäriseras av något så är det att vara en tid av nya upptäckter. Första gången vi kastar ett objekt i golvet och observerar vad som händer därnäst. Den första gången vi gick själva eller första gången vi sov över hos en vän utan våra föräldrars stränga uppsikt.
De första gångerna för inte bara med sig spänningen med att uppleva dem utan även fantasierna om dem innan de har inträffat. Vi kommer aldrig att se barn gå miste om chansen att prova något nytt bara för att de är trötta. Barns nyfikenhet är mycket starkare än bekvämligheten av vad de redan känner till. Det är vidare sant att barn är rädda för förändringar men det är lika sant att de upplever dem passionerat. Det är bara i sällsynta fall som de försätter sig i riktig fara.
Det dyrbara glömskans land: där du glömmer dina värderingar
På det här sättet glömmer vi också att idag är bättre än imorgon när det kommer till goda handlingar. Det här är en idé vi normalt sett kommer ihåg plötsligt när livets förgänglighet slår oss i ansiktet. Vi kan se det hos människor som har varit nära döden. De blir väldigt barnsliga i det här avseendet. De återfår den där entusiasmen, inte bara för sina måsten, utan även för sina drömmar.
Dessutom kan vi säga att barn är bra på att tala öppet om vad de gillar hos andra. De är inte rädda för att påpeka att du inte klarar av något. Inte heller är de rädda för att någon gör någonting bättre än de själva. Självklart kan man förstärka dem positivt genom att uppmuntra dem och säga att de också kommer att förbättra sin prestation i framtiden. Slutligen kan vi sammanfatta med att de flesta barn har den mest outtröttliga tron på sin egen potential. De har ingen anledning att sluta tänka att de kan bli vad de vill. Ingen anledning att avstå eller ge upp det de vill – ingen anledning att förpassa sina drömmar till glömskans land.