Har du hört talas om ”dödscaféer”?

· 4 juni, 2018

Döden har varit ett tabubelagt ämne i många samhällen under lång tid. Vi behöver inte leta länge för att hitta denna tabu omkring oss. Samtidigt känner vi annorlunda kring döden då den sker långt ifrån oss, oavsett om det är verklighet eller fiktion. Dödscaféer finns nu som en plats där vi kan diskutera våra rädslor.

Hur många dödsfall sker i en Hollywood-film? I många av dessa filmer dör människorna på en gång och huvudpersonen kan till och med skryta om det. Men om du känner smärta eller vill prata om döden i det verkliga livet så reagerar många med en djup tystnad.

För inte så länge sedan lämnade en argentinsk psykiater en kommentar på ett onlinebaserat forum om detta ämne. Han sa att han fick fler och fler patienter som inte kunde komma över en närståendes död. Det gjorde honom förvånad. Det brukade ju vara familjen eller omgivningen som hjälpte med detta. Idag måste människor istället vända sig till läkare för att hitta någon som vill lyssna på dem när de vill prata om sin förlust.

”Sov med tanken på döden och vakna upp med tanken på hur kort livet är.”

-Ordspråk-

Det må låta jobbigt men det verkar inte finnas någon plats eller vilja för att prata på riktigt om döden. Många människor har inget annat väl än att leva igenom som smärta ensam. Om de tar upp ämnet så säger många att de inte tänker på sådant. Eller så försöker de hitta ett sätt att distrahera sig.

Trots att vi lever tillsammans med döden varje dag så har ämnet blivit ett avlägset sådant, som ett fruktansvärt kapitel i livets bok som vi inte vill läsa. När döden då inträffar omkring oss så känns det absurt. Därför saknar vi också många verktygen som krävs för att korrekt hantera smärtan av en förlust. Allt detta inspirerade öppnandet av dessa så kallade ”dödscaféer”.

Dödscaféer – en meningsfull idé

Allt började med en idé som den schweiziska sociologen Bernard Crettaz hade. Denna akademiker var professor vid universitetet i Genève 1989. Han anordnade en utställning med namnet ”Mortal Relief” och fick ett mycket entusiastiskt svar. Den viktigaste slutsatsen var att det fanns många unga människor som ville prata om döden, men inte hade någon möjlighet att göra det.

dödscafe

Därför organiserade Crettaz själv det första mötet i det som senare kom att kallas för ”Café Mortel”. Målet med mötet var att öppna ett utrymme för att tala om döden. 250 personer deltog i mötet. De åt en välkomnande aptitretare och pratade sedan om ämnet i mer än två timmar. Först då uppstod ett utbyte av idéer. Den enda regeln var att man skulle vara uppriktig och respektera andras åsikter.

Idén visade sig vara så intressant och framgångsrik att andra ställen omedelbart gjorde sin egen variant. ”Dödscaféer” började dyka upp här och där i olika delar av världen. Nu finns det totalt 4403 stycken i 48 länder världen över.

Varför behöver vi prata om döden?

Många människor tycker att det är meningslöst att prata om ett så mörkt ämne som döden. Detta argument uttrycker rädsla och ångest snarare än ett verkligt motiv. Istället vill de sopa det hela under mattan. Men i livet finns ingenting mer verkligt än just döden. Varje människa kommer att gå igenom det och vi kommer alla se älskade försvinna in i mörkret. Dödscaféer kan nu hjälpa oss att ta itu med behovet att prata om döden.

prata om döden

Att prata om döden kan till en början skapa en viss ångest. Det beror på att vi använder ord för att närma oss detta okända territorium. Men om du öppnar ditt sinne för ämnet och trycker undan rädslan så blir det med tiden mer naturligt. För alla som lever med en sjukdom, eller har någon nära som är sjuk, är det väldigt lugnande att få ta itu med ämnet. Det hjälper till att främja fred och styrka inför dödsfallet.

För friska människor som ser döden som mycket avlägsen kan denna typ av konversation också vara till stor hjälp. Döden är ett tabubelagt ämne och att i dödscaféer få prata om det innebär att man lär sig acceptera idén utan att känna rädsla. Detta blir ett mycket värdefullt verktyg när vårt liv, eller en annans liv, når sitt sista skede. Att prata om det skapar inte mer smärta, det förminskar den istället. Och det ger också en större mening och värde för själva livet.

Emma Kenny, en berömd brittisk psykolog, sammanfattar det hela genom att säga: ”Vi spenderar mycket tid med att sätta döden långt ifrån oss och tycka att det är något som bara drabbar andra människor. En av de sakerna som människor har svårt för att erkänna är hur bräckligt livet är.”

Paradoxen här är att genom att erkänna bräckligheten kan vi hitta en berikande världsuppfattning som hjälper oss att se mycket av skönheten som livet har att erbjuda. När vi symboliskt tar bort oss själva från döden, så förlorar vi detta.