Hyperbarn: överbeskyddade barn och stress

22 december, 2018

Hyperbarn är en produkt av hyperkontrollerande föräldrar. Det är en ny och intressant trend som förbiser viktiga aspekter av barndomen, som exempelvis att leka, vara utomhus, att vara uttråkad och att stöta på problem. Detta är ett resultat av en uppfostran som är alltför överbeskyddande.

Ett hyperbarn svarar andra innan sig själv. Med andra ord har de inte mycket tid för att upptäcka sig själva och utvecklas socialt, vilket annars är vanligt förekommande under barndomen.

Vad innebär termen hyperbarn?

Termen “hyperbarn” och “hyper-föräldraskap” är koncept som är relaterade till att ha barnen under kontroll. Som ett resultat av detta kommer de att distansera sig från aktiviteter som är vanliga för barn i deras ålder. Det slutar med att de blir personer som inte är självständiga eftersom de förväntas vara perfekt.

Termen uppstod i USA och är traditionellt relaterat till konceptet med det bortskämda barnet. Eva Millet, journalist och författare av böckerna Hyper-paternity och Hyper-children: Perfect Children betonar att hyperbarn tenderar att göra föräldrarna stressade.

Hur ser livet ut för ett hyperbarn?

Hyperbarn är upptagna med aktiviteter som de egentligen inte tycker så mycket om. I detta fallet behandlar föräldrarna barnen som en investering. De tror att den tid och de pengar som investeras i deras barn automatiskt kommer resultera i framgång.

Barnen är mycket mer medvetna om detta än vad vi tror. Och den där pressen påverkar dem på alla nivåer. Deras liv blir fullt av stress eftersom de måste uppfylla andras förväntningar.

Det finns dock en annan sida: hyperbarn får all uppmärksamhet inom familjen. Som Miller säger: “Du går hem till dem och du ser inte några bilder av vare sig farföräldrarna eller morföräldrarna. Du ser bara bilder av dem. De är kungarna och drottningarna i hemmet.”

Denna överstimulering gör att barnen känner att de är väldigt överlägsna, vilket är något som kan påverka deras personliga utveckling. De klarar därför inte av att hantera sina känslor bra, de blir lätt frustrerade och de kan även börja lida av samma ångest som deras föräldrar. De blir till det som Millet kallar för “hyperbarn”. De är beroende barn som inte kan göra något utan föräldrarnas hjälp.

Pojke som kramar om sin mor.

Men vad behöver ett barn?

Det är svårt att förstå exakt vad barn behöver för de har alla sina egna drömmar, önskningar och förväntningar. En sak står dock klart: de håller fortfarande på att lära sig att bemöta den riktiga världen så vi kan inte kräva lika mycket av dem som vi kräver av vuxna.

Detta är anledningen till varför föräldrarna aldrig bör försöka få barnen att ta över deras drömmar. Att tänka på deras universitetsutbildning innan de har blivit 10 är helt galet. Vi måste låta barnen utveckla sin egen personlighet och sina egna intressen. Vi bör låta dem misslyckas och lära sig sina begränsningar. De bör dessutom lära sig att misstag faktiskt kan hjälpa dem att utvecklas och bli bättre.

Barn som leker med en ballong.

Mindre pengar, mer kärlek

Alla de där erfarenheterna, klasserna och lägren är väldigt kostsamma, men vi kan ändå inte förvänta oss att barnen ska uppskatta materiella saker. Anledningen till detta är att de än så länge inte förstår dem. Så istället för att vara bekymrad över om din 10-årings engelsklärare använder sig av det bästa materialet för att lära ut, bör du lära ditt barn hur man kommunicerar naturligt.

Under barnens uppväxt så bör de leka med andra barn. Detta innebär att de bör omsätta sina färdigheter i praktiken själva. Föräldrarna bör inte vara där för att göra allt för dem, utan bör vara där om barnet ber om hjälp.

Det är viktigt att barn lära sig att klara av oväntade situationer. Föräldrar bör bara ge råd, stöd och framförallt kärlek.