Den intressanta skräckfilmen Suspiria i två versioner
På 70-talet överraskade den italienske filmskaparen Dario Argento publiken med den intressanta skräckfilmen Suspiria, som var den första delen av vad som senare blev känt som de tre mödrarnas trilogi.
Argento är känd för sina skräckfilmer, speciellt sina giallo-filmer. Om du inte känner till termen giallo så är det en speciell form av italiensk kriminalfilm, som är känd för att vara ganska så extrem.
Argentos verk både överraskade och skrämde publiken under flera år. Om man skulle välja en färg för att känneteckna Argento som regissör så hade det fått var blodröd.
Hans filmer för dig till en estetisk dimension av terror och våld.
I Suspiria visar Argento oss en mer övernaturlig och mystisk typ av skräck fylld med symboler. Han skrev detta skript tillsammans med sin fru Daria Nicolodi, och valde att låta tittaren fantisera rörande filmens handling.
Publiken får som uppgift att rekonstruera den information som filmen bidrar med. De måste föreställa sig de chockerande saker som händer bakom väggarna i Markos dansskola.
En ny version av Suspiria
2018, ett antal år efter den första filmen, så valde en annan italiensk filmskapare att ge nytt liv åt detta manus.
Han föreställde sig att som tittaren kunde ha tolkat, breddade Argentos universum, och lade även till några nutida element.
Guadagninos Suspiria skiljer sig från originalversionen, men den glömmer inte sina rötter. Vi får då och då se glimtar av Argentos terror. Filmen ger oss två olika sätt att förstå skräcken på, två sätt som berättar samma historia.
VARNING: Denna artikel innehåller “spoilers” om handlingen.
Den intressanta skräckfilmen Suspiria: ett kvinnligt universum
I andra artiklar har vi tagit upp hur det har tagit lång tid för kvinnor att ha betydande roller i filmer.
Under många år så var de kvinnliga rollerna oftast biroller och de enda kvinnliga karaktärer man såg var “traditionella” kvinnliga roller: moderskapet, skönheten, hushållerskan, etc.
Under många år så var männen hjältarna på filmduken och även bakom kamerorna.
Diario Argento arbetade inte bara tillsammans med sin fru då han skrev Suspiria-manuset, utan han använde sig även av kvinnliga skådespelare för att bryta med de traditionella filmnormerna.
Suspiria tar oss till en fin tysk dansakademi som nästan helt styrs av kvinnor. Det finns manliga karaktärer, men det flesta av dem är sekundär. Argentino vände upp och ned på könsrollerna.
Faktum är att en av de viktigaste manliga karaktärerna är Mark, som spelas av en väldigt ung Miguel Bose. Mark är en dansare som underkastar sig det kvinnliga ledarskapet vid akademin
Han har väldigt feminina karaktärsdrag, men huvudkaraktären Susie blir intresserad av Mark. Mark använder denna typ av karaktärsutveckling för att bryta med de traditionella könsstereotyperna.
Susie är en ung kvinna från USA som åker till Tyskland för att studera Markos Tanzgruppe. Det som hon dock inte vet är att skolan faktiskt är en form av häxförbund.
Alla protagonisterna och antagonisterna är kvinnor, så skärmen är fylld med kvinnlig energi.
Den moderna feminismens sammanhang
Mitt i #metoo-rörelsen och feminismens återkomst så tar Guadagnino ett steg längre. Hans film hedrar alla dessa rörelser. Tilda Swinton spelar tre karaktärer, inklusive en man.
Vissa personer kanske skulle säga att det inte är nödvändigt för Swinton att spela en manlig roll, att man lätt hade kunnat anställa en man för en sådan roll.
Oavsett om det är nödvändigt eller inte så var det ett medvetet beslut att låta en kvinna spela en mansroll. Tanken var att kvinnorna skulle återta sin plats på filmduken.
Under många år spelade kvinnliga roller av män som klädde ut sig till kvinnor. Många av William Shakespeares roller spelades nästan helt av män.
I Suspiriaversionen från 2018 så har den manliga närvaron ännu mindre vikt. Häxkonst är något som alla associerar med kvinnor, men det tenderar att ha negativa konnotationer.
Guadagningo valde att göra en feministisk film som ger kvinnorna detta utrymme genom att deklarera att de kan spela vilken roll som helst.
Nuförtiden så har vi flera exempel på häxkonst i film och television. Serier som American Horror Story och The Chilling Adventures of Sabrina har redan visat att häxkonst kan användas på ett feministiskt sätt.
Guadagnino använder den historisk-politiska bakgrunden för att etablera en parallell med instabiliteten inom häxförbundets styre. Det är en typ av dikotomi mellan det historiska patriarkatet och matriarkatet inom förbundet.
Guadagninos version är en uppdatering av de värderingar som redan fanns i Argentos film.
Två sätt att förstå skräck
De intressanta kulturella och historiska aspekterna inom Suspiria gör inte att man glömmer att filmerna i grund och botten är skräckfilmer.
I den ursprungliga versionen lämnade Argento många av mysterierna bakom stängda dörrar.
Musiken och färgerna i filmen tyder på att något konstigt händer, men tittaren ser nästan aldrig exakt vilken sorts ondska som döljer sig.
Susies ankomst i Tyskland säger allt. Argento visar oss flygplatsen som är en välkänd plats. Realismen inom Susies miljö då hon går mot utgången är en skarp kontrast med bilder på själva utgången.
Det är en utgång rakt ut i mörkret, tillsammans med Goblins fantastiska musik som verkar tyda på något ont, fantastiskt och okänt.
Taxiresan till dansskolan är ännu dystrare. Alla de olika färgerna förvränger verkligheten, musiken blir högre och allt utanför taxin ser skrämmande ut.
Det som tittaren vet, men som inte Susie vet, är att hon bör gå tillbaka till flygplatsen och aldrig sätta sin fot i Markos akademi.
I den moderna versionen av Suspiria verbaliserar Patricia, som är en av Markos studenter, ondskans närvaro under ett besök hos en psykolog. Hon berättar för psykologen om den paranormala aktivitet som pågår vid skolan.
Det finns två möjliga förklaringar för vad som händer: den rationella som är psykologens version, eller den paranormala, vilket innebär att man tror på Patricia.
Att inte lämna något åt fantasin
Guadagignos version är ännu mer realistisk än Argentos. Han förvränger inte verkligheten, det förekommer inte någon skrämmande musik.
Han använder sig istället av speciella ljud, dans och skakande kroppar. Färgen röd, som är väldigt viktigt i originalversionen av Suspiria förekommer bara i färgen på Susies hår.
Rött hår har ofta associerats med häxkonst. I Guadagninos film blir Susies hår ännu mer relevant då häxorna bestämmer sig för att klippa av det. Hon tappar dock inte sin styrka som Samson.
Susie blir istället ännu mer mäktig och blir Moder Suspiriorum. Under filmens klimax blir scenerna än en gång röda. Guadagnino ger oss ett blodbad och återvänder till filmens rötter.
Sagor kontra modern skräckfilm i den intressanta skräckfilmen Suspiria
Guadagnino valde att visa häxförbundets dolda detaljer. Han visar de saker som hans föregångare ofta valde att utelämna. Hans Suspiria söker efter ett samband mellan dans och häxkonst med en skrämmande och obekväm scen.
Argento ville å andra sidan skrämma tittaren med en surrealistisk, paranormal och konstig atmosfär. Han ville ursprungligen att hans film skulle berättas som en saga med barnprotagonister.
Då han inte kunde göra detta så lät han vissa element i filmen ansluta till det där barnlika perspektivet mitt bland all skräck.
Vi får då en skrämmande saga i kontrast med en modern skräckfilm som inte lämnar något åt fantasin. De två versionerna av de intressanta skräckfilmen Suspiria gör två olika saker med samma skript.
Båda är intressanta och skrämmande, men vi föredrar Argentos originalfilm. Vad tycker du?