Hikikomori – japanska ungdomar som isolerar sig

· 29 november, 2018

Hikikomori är japanska ungdomar som har inte tål tanken på att lämna sina rum. I den japanska kulturen har ensamhet varit en traditionell värdering. Den representerar sökandet efter vishet om sig själv, naturen och sociala relationer. På vissa sätt är den feodal, men även positiv. Men i det nuvarande japanska samhället har den här konstruktiva ensamheten utvecklats till en patologisk isolering.

hikikomori - isolerade japanska ungdomar

Efter andra världskriget började det japanska samhället att utvecklas snabbt ekonomiskt. Detta ledde till ökande krav på skola och arbetsplatsmiljöer. Unga människor fick en strikt utbildning. Den främjade stenhård disciplin och förvärvningen av kunskap över allt annat. För att inte tala om de kommunikativa och psykologiska aspekterna hos eleverna i klassrummen.

Hikikomori-familjer ser deras barn som en skam, som något att gömma från sina grannar och anhöriga av rädsla för skandal och bli stigmatiserade.

Med den här pressen från familj och samhälle har lett till att japanska ungdomar har utvecklat en form av isolering som är sällsynt i västvärlden. De spenderar månader eller år i sina rum utan avsikt att återvända till världen utanför.

Definitionen av Hikikomori

Den första person som myntade yttrycket var den japanske psykiatrikern Tamaki Saito i sin bok ”Hikikomori, Rescue Manual” 2002. Han beskriver en japansk ungdom som drar sig tillbaka till sina rum, som offer för ett ökande tävlingsinriktat och kvävande utbildningssystem och arbetsmarknad. Han pekar ut den dåliga kommunikationen mellan föräldrar och barn i japanska familjer  som det huvudsakliga problemet.

Det nuvarande japanska samhället

Det japanska samhället har utvecklas med en svindlande hastighet. Men en ekonomisk kris tog form. I denna var man tvungen att, ifall man ville ta sig uppåt socialt, visa på oklanderlig förmåga och disciplin. Många par som upplevde den här ekonomiska tillväxten hade bara ett barn. I det barnet hade de investerat allt sitt hopp om ett bättre liv i framtiden. De projicerade även vissa av sina frustrationer från sin egen ungdom på sina barn.

japanska ungdomar och press på arbetsplatsen

Familjer gör en enorm ekonomisk uppoffring för att barnen ska lyckas på arbetsmarknaden. De skickar barnen till de bästa skolorna, som ger mycket läxor. De anmäler barnen till många aktiviteter som upptar deras fritid och lämnar liten eller ingen plats för fria aktiviteter. De får alltså ingen fritid att spendera med sina kamrater.

Japanska ungdomar och skolorna i Japan

Skolorna i Japan har en väldigt krävande och varierad utbildningsnivå och läroplan. De har fortlöpande prov och läxor. Läraren övervakar strikt elevernas aktivitet. Ofta genomför japanska ungdomar intensiva sammankomster efter skolan. Detta kan innebära att de tvingas spendera kvällar och helger i skolan. 

Ibland organiseras även intensiva testcampings i skolor. Barnen äter och sover då i skolsalarna. De testas kontinuerligt i flera ämnen tills de klarar dem. Många sover inte förrän de klarat alla.

”Se aldrig på studier som ett måste, utan som en möjlighet att tränga in i den vackra och fantastiska världen av kunskap.”

Många lyckas aldrig anpassa sig. Antingen för att de har speciella utbildningsmässiga behov eller så får stressen dem att utveckla olika typer av psykologiska störningar. Olyckligtvis har inte Japan ett  stödsystem som kan hjälpa invånarna när de inte klarar av att hålla rytmen.

Förhållande till kamrater: tävling, isolering och trakasserier

Många japanska ungdomar har redan som barn börjat snegla på sina kamrater med misstanke och misstro. Många mobbas för sina lägre betyg och andra delar av sina personliga liv. Det finns ingen rådgivare eller socialarbetare för att se efter deras mentala behov i skolan så problemen fortsätter.

jpanska ungdomar lider av stress

De ser inte arbetet som ett sätt att använda deras förmågor och inskaffa personlig självständighet. De ser det som fientligt territorium.  De räds arbetet eftersom de kanske inte lyckas leva upp till produktionens förväntningar.

Många ser sig själva som ensamma, stressade, isolerade, pressade av sina familjer och med ett framtida jobb som är för tävlingsinriktat för deras förmåga. Om vi lägger till den otroliga teknologiska expansionen i landet blir det en explosiv cocktail. Många känner sig mer attraherade av isolering och av att skapa ”ett virtuellt liv”. Det är ett sätt att säga nu är det nog till samhället och sina familjer.

Vad händer med Hikikomori?

Familjerna till dessa japanska ungdomar ser sina barn som skämmiga. De är något man gömmer för grannar och anhöriga av rädsla för skandal och stigmatisering. De tror att det rör sig om ett temporärt problem.

Problemet är dock att om en ung människa låser in sig i flera veckor och inte får något klart svar av sina föräldrar så tenderar tillståndet att bli kroniskt. Japanska ungdomar hoppar av skolan och låser in sig i sina rum för total social isolering. De äter, sover och använder virtuell underhållning mellan de fyra väggarna.

Världen verkar vara en bättre plats genom datorn, titta på film, läsa, sova, spela TV-spel, lyssna på musik och sova. Deras omvårdnad om jaget är minimal, och om de till exempel behöver klippa sitt hår så gör de det själva. De kan spendera år på det här viset. Det har blivit en epidemi i Japan. Det finns runt 2 miljoner Hikikomori i landet.

Japansk ungdom är offer för en ökande tävlingsinriktat och kvävande utbildningssystem och arbetsmarknad.

Hur kan problemet lösas?

Japanska myndigheter har redan lanserat en plan för att ingripa. Detta är en stor generationsförlust. De undersöker hur man kan hjälpa dessa unga människor. Många psykologer pekar ut att det bästa ingripandet skulle vara genom familjen. De måste försäkra sig om att familjen fortlöpande kommunicerar med patienterna och kan få ut dem ur deras isolering.

Integrationen i samhället måste göras gradvis. I många fall är det återhämtade Hikikomori ungdomar som arbetar som volontärer för att hjälpa andra unga människor i samma situation. Problemet är inte social fobi, torgskräck eller extrem blyghet. Det är annorlunda.

Lösningen bör vara förebyggande. Det japanska samhället måste ta det här problemet på allvar för att sänka kraven och den sociala isoleringen som skolorna främjar.