Kortvarig konfusion: symtom, typer och behandling

Har du hört talas om kortvarig konfusion? Varifrån kommer termen och vad orsakar tillståndet? Vi besvarar dessa frågor och går djupare in på ämnet i dagens artikel.

Har du någonsin hört talas om kortvarig konfusion (även kallat delirium, förvirringstillstånd, eller vardagligt: sinnesförvirring, på engelska: acute confusional state, ACS)? Det är en neurokognitiv sjukdom som drabbar ungefär en till två procent av den allmänna befolkningen och cirka 14 procent av vuxna över 85 år. Det främsta kännetecknet är en förändring i medvetandet åtföljd av en minskning av uppmärksamhetsförmågan och andra kognitiva förändringar som påverkar minne, språk och perception. Som benämningen antyder är det ett kortvarigt tillstånd som vanligtvis varar i några timmar eller dagar och sedan försvinner helt.

Som du kommer att lära dig i denna artikel är de potentiella orsakerna till kortvarig konfusion varierade men av mestadels organiskt ursprung. Dessa inkluderar vissa mediciner, sjukdomar, berusning eller avhållsamhet från vissa ämnen.

Kortvarig konfusion är patogent, vilket innebär att symtomen tenderar att vara desamma oavsett orsaken. Redo att gräva djupare? Fortsätt läsa.

Kortvarig konfusion eller delirium: början

Vad vi idag känner till som kortvarig konfusion eller delirium är gammalt och välkänt begrepp. Hippokrates beskrev ursprungligen tillståndet i skrift och Kelsos var den första som använde termen ”delirium” i dokument som går tillbaka ända till det 1:a århundradet f.Kr.

1813 beskrev Thomas Sutton ett mer specifikt kliniskt syndrom, delirium tremens, som utlöstes av alkoholabstinens. Senare föreslog Emil Kraepelin att alla somatiska sjukdomar hade specifika relaterade psykiska syndrom.

År 1910 beskrev Bonhoeffer fem syndromsgrupper eller kliniska variationer som var akuta under olika sjukdomar. Dessa grupper var delirium, amentia, ett skymningstillstånd (eller epileptiskt tillstånd), spänning och akut hallucinos.

Vad innebär egentligen kortvarig konfusion?

Termen konfusion var i DSM-IV en beteckning på det som i DSM-5 kallas delirium. Eftersom delirium lätt kopplas ihop med delirium tremens används inom svensk medicinsk praxis oftast termen konfusion som översättning av den engelska termen delirium. Enligt DSM-5 (2013) påverkar konfusion en till två procent av befolkningen i stort. Förekomsten ökar med åldern och överstiger 14 procent hos individer över 85 år. Det drabbar också 10 till 30 procent av patienterna inlagda på sjukhus. Forskning visar att män bland den äldre vuxna befolkningen löper högre risk att utveckla kortvarig konfusion än kvinnor.

DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) klassificerar kortvarig konfusion inom kategorin neurokognitiva störningar. Som vi nämnde ovan har konfusion många potentiella utlösare, varmed DSM-5 har identifierat fem olika typer:

• Berusningsdelirium
• Abstinensdelirium
• Delirium orsakat av läkemedel
• Delirium orsakat av andra medicinska tillstånd
• Multietiologidelirium

DSM-5 innehåller också diverse specifikationer för konfusion. När det gäller varaktighet är konfusion normalt kortvarig (timmar eller dagar) men kan även vara ihållande (veckor eller månader). När det gäller aktivitetsnivå kan konfusion vara hyperaktivt, hypoaktivt eller blandat. Hälso- och sjukvårdspersonal lägger till dessa specifikationer i konfusionsdiagnosen.

Typer av kortvarig konfusion

DSM-5 delar upp typerna av kortvarig konfusion i undertyper som definieras av deras etiologi:

• Berusningsdelirium. Diverse berusningsämnen kan orsaka delirium. Dessa inkluderar ämnen som alkohol, hallucinogener, amfetamin och andra centralstimulerande kemiska substanser, cannabis, kokain, fencyklidin (PCP) och relaterade ämnen, inhalationsmedel, opioder, lugnande medel, hypnotiska preparat samt ångestdämpande substanser bland annat.
• Abstinensdelirium. I det här fallet är orsaken avhållsamhet från ett ämne man är beroende av, inte berusningen i sig. Dessa inkluderar alkohol (alkoholabstinens kan i allvarliga fall orsaka delirium tremens), lugnande medel, hypnotiska preparat och ångestdämpande substanser bland annat.
• Delirium orsakat av läkemedel. De flesta mediciner kan potentiellt utlösa kortvarig konfusion. Dessa inkluderar anestetika, smärtstillande medel, antiastmatiska medel, antikonvulsiva medel, antihistaminer, hjärt-kärl- och medicin för högt blodtryck, antimikrobiella medel, läkemedel mot Parkinsons sjukdom, kortikosteroider, gastrointestinal medicinering, muskelavslappnande medel och psykotropika med antikolinerga biverkningar. Dessutom kan toxiner också orsaka delirium. De inkluderar flyktiga ämnen (till exempel bensin eller färg), insekticider och koldioxid.
• Delirium orsakat av andra medicinska tillstånd. Verkligheten är att praktiskt taget varje intern medicinsk sjukdom kan orsaka konfusion.
• Multietiologidelirium. Då mer än en orsak kan förklara tillståndet, kallar läkare det delirium på grund av ett flertal etiologier.

Definitionen av ICD-10 (International Classification of Diseases)

WHO ger också en beskrivning av delirium eller kortvarig konfusion i ICD-11. Den innehåller följande egenskaper:

• En minskning av medvetenhet och uppmärksamhet.
• Allmän kognitiv störning.
• Psykomotoriska störningar (hypo- eller hyperaktivitet, oväntade förändringar från ett tillstånd till ett annat).
• Sömnstörningar (sömnlöshet nattetid och sömnighet dagtid).
• Känslomässig oordning.

Generiska egenskaper

De vanligaste egenskaperna under kortvarig konfusion är följande:

• Patogen identifikation. Som vi nämnde ovan betyder detta att patienter med kortvarig konfusion alla har liknande kliniska presentationer oberoende av orsaken till deras tillstånd.
• Plötslig uppkomst. Kortvarig konfusion kan utvecklas under några timmar eller dagar.
• Mer eller mindre intensiva återverkningar på personens allmänna tillstånd. Detta är en omfattande störning.
• Relativt kort varaktighet (varmed det kallas en kortvarig störning).
• Fullständig återhämtning är möjlig.
• Det kan finnas fluktuationer i symtomen under dagen.

Behandling för kortvarig konfusion/delirium

Behandlingen för kortvarig konfusion innebär att man hanterar det problem som utlöste det i första hand. Poängen med ingripandet är således att snabbt vända störningen för att se till att den inte blir allvarligare.

Å andra sidan kan de potentiella komplikationerna av delirium förhindras genom en serie interventioner. Läkare kan också vidta allmänna åtgärder för att minska riskerna för personer med riskfaktorer, som att undvika plötsliga miljöförändringar för äldre och förhindra komplikationer (olyckor, infektioner etc.).