Några märkliga fakta om skrivande
Skrivande är både gåtfullt och fantastiskt. Tack vare detta kan vi interagera med karaktärer som levde för tusentals år sedan, i avlägsna länder. Det skrivna ordet består. Det är därför många transcendentala meddelanden har förts vidare på en sten, ett papper eller vilken yta som helst.
Skrivande har dock sitt naturliga hem i böcker. Och böckers hem är bibliotek. En av mänsklighetens juveler samt kunskapens vagga var det stora biblioteket i Alexandria. Det sägs att den en gång inhyste cirka 900 000 volymer. Dess slutliga förstörelse, år 640 e.Kr., lämnade ett monumentalt tomrum. Vi kommer faktiskt aldrig att veta vad de första papyrusarna i historien sa.
På tal om förluster, under medeltiden skrev människor på papyrus eller pergament. Dessa material var extremt dyra, varför kopierare ibland raderade det tidigare innehållet för att återanvända det. De var de berömda palimpsesterna. Tack vare ultravioletta strålar har några av dessa texter återfunnits. Inkluderade bland dem är en del av Iliaden och Euklids element. Låt oss ta en titt på några andra märkliga fakta om skrivande.
“Skrift är målningen av rösten.”
-Voltaire-
Alfabetets märkliga ursprung
En av de mest märkliga fakta om skrivande är kopplad till alfabetets ursprung, som är nära besläktat med monoteismens ursprung. Det hände i Egypten när farao Amenhotep IV, son till Amenhotep III, besteg tronen. Denna härskare skapade en verklig revolution i sin kultur. Han förklarade att det bara fanns en gud, Solen, kallad Aton i Egypten.
Många av ideogrammen, eller grafiska tecken på skrift, innehöll bilder som representerade gudarna. Faraon beordrade att alla dessa figurer skulle raderas och tillät endast 22 av dem att bevaras. Dessa motsvarar de konsonanter vi har idag. Härskaren började också kalla sig Akhenaton. Hans ursprungliga namn var detsamma som hans fars och var förknippat med guden Amun, men han ville förknippas med Aten.
Enligt Gerard Pommier, en berömd fransk psykoanalytiker, är historien om Akhenaton ganska lik den om Oidipus, en karaktär i det grekiska dramat Oedipus Rex . Pommier hävdade att Akhenaton trotsade sin far när han vägrade att gifta sig med sin syster och bestämde sig för att gifta sig med sin kusin Nefertiti. Men eftersom hon inte födde honom några barn, gifte han sig senare med sin egen mor för att få en arvinge. Sonen hette Tutankhamon (återigen Amun) och han förnekade sin far.
Efter att ha gift sig med sin mor, fick Akhenaton enligt Pommier ett monoteistiskt utbrott och ville radera sin fars namn (Amenhotep) från jordens yta, för att dölja sin egen överträdelse.
Skrivande och vikten av skiljetecken
Skiljetecken är nyckelelement i skrift. Vi är bekanta med dem idag, men de har inte alltid funnits där. Faktum är att man tidigare skrev allt utan mellanslag mellan ord och utan skiljetecken. Det fanns inte heller några stora och små bokstäver, så “texten såg ut som det här”. Naturligtvis gav denna stil upphov till en viss förvirring, vilket krävde större ansträngning från läsarnas sida.
Ungefär tre århundraden före vår tideräkning var bibliotekarien för det berömda biblioteket i Alexandria Aristofanes, författare till flera grekiska komedier. Hans avsikt var att göra tryckta texter lite mer uttrycksfulla. Därför föreslog han att man skulle sätta en prick ovanför, i mitten eller under varje rad för att särskilja den ton som den skulle läsas i: hög, medium eller låg.
Men hans samtida var inte förtjusta i hans förslag. När allt kommer omkring var det på den tiden otänkbart att någon kunde förstå en text i en enda läsning. Det tog nästan tio århundraden innan Isidore av Sevilla så småningom tog upp Aristofanes idé och gav den form. Vid detta tillfälle ansågs det vara ett giltigt bidrag och gav upphov till utvecklingen av skiljetecken.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Blesa, T. (2012). La escritura como palimpsesto (una forma de la logofagia). Tropelías: Revista de Teoría de la Literatura y Literatura Comparada, (18), 204-215.
- González Rivera, P. (2001). Nacimiento y renacimiento de la escritura (reseña). Desde el Jardín de Freud, (1), 248–249. https://revistas.unal.edu.co/index.php/jardin/article/view/11625