Vad vi lärde oss av råttparksexperimentet

18 november, 2019
I denna artikel lär du dig allt om det välkända råttparksexperimentet.

Det berömda råttparksexperimentet gav oss en del fascinerande insikter i beroendets natur.

Man använder sig ofta av råttor i ”psykologiska experiment” eftersom de påminner mycket om människor i sin genetiska uppsättning. Nittiofem procent av det mänskliga genomet är identiskt med det hos råttan.

Studier som involverar råttor utförs alltid i en kontrollerad miljö (i laboratorier, med andra ord). De flesta försöksdjur lever ensamma i burar utan någon som helst kontakt med omvärlden.

Det är ett levnadssätt som är helt onaturligt för dessa djur.

”Inbyggd i konsumtionssamhället är attityd som går ut på att svälja hela världen. Konsumenten är som ett spädbarn som hela tiden skriker efter nappflaskan. Detta är uppenbart vid sjukliga fenomen, som alkoholism och drogberoende.”

-Erich Fromm-

Under 60-talet använde forskare råttor för att studera beroende.

De betjänade sig även av s.k. Skinnerboxar, vilka var burar utrustade med elektriska anordningar som antingen belönade råttorna med mat eller bestraffade dem med elektriska stötar.

Dessa burar gjorde det möjligt för forskare och behaviorister att studera råttornas beteende. Med råttparksexperimentet (The Rat Park Experiment) bröt man sig emellertid loss från denna modell. Läs vidare för att få veta varför!

I råttparksexperimentet studerade man råttor i mer naturlig livsmiljö

Beroende råttor

Vad 60-talets behaviorister gjorde var att operera in en tillförselanordning i råttorna. Sedan placerade de råttorna i Skinnerboxar (individuella burar).

Därefter lärde de råttorna att trycka på en spak i buren. När råttorna tryckte på spaken gav de sig själva en dos psykoaktiva droger.

Drogen det rörde sig om var nästan alltid heroin. Heroin är en av de mest vanebildande droger som finns. Poängen var att råttorna varje gång de aktiverade spaken genast fick en dos av drogen.

Forskarna observerade att under vissa omständigheter tryckte en del råttor upprepade gånger på spaken, varpå de gav sig själva stora mängder av drogen.

Somliga råttor blev så drogpåverkade att de glömde att äta och dricka. Det enda de inte glömde var hur de skulle få mer heroin.

Följaktligen var det många råttor som dog under experimentets gång. Forskarna drog slutsatsen att om människor på samma sätt hade tillgång till denna sorts drog så skulle många gå samma öde till mötes.

Men fram trädde så professor Bruce Alexander och en grupp forskare från the Simon Fraser University i Kanada och presenterade idén om råttparksexperimentet.

Råttparksexperimentet

Professor Bruce Alexander menade att det faktum att råttorna hölls isolerade gjorde det omöjligt att dra objektiva slutsatser baserade på experimentet. Alla råttorna i experimentet var albino och avkomlingar till en norsk ras.

Detta är en art som är social, nyfiken och intelligent. Isolering i burar var uppenbarligen inte deras naturliga livsmiljö. Med allt detta i åtanke kom de nya forskarna på idén att skapa ett råttpark.

Alexander undrade om ”fria” råttor skulle bete sig på samma sätt som de råttor som placerats i burar. Finns det en medfödd benägenhet att bli beroende?

Hade råttorna, när de konsumerade drogerna, ingen annan utväg än att fortsätta konsumtionen tills de dog?

För att besvara dessa frågor inledde Alexander 1977 sitt råttparksexperiment. Hans forskarlag började med två djurgrupper. En grupp levde i normala laboratorieburar, isolerade från varandra.

För den andra gruppen byggde emellertid forskarna ett område som var 200 gånger större än de individuella burarna. Utrymmet var utformat så att det liknade en park, med gott om växter och träd.

Isolerade råttor beter sig annorlunda än fria råttor

Isolering och beroende

Forskarna kallade experimentet ”råttparksexperimentet” och introducerade vilda råttor till parken så att de kunde interagera med labbråttorna. Såväl råttorna i burarna som de i parken hade tillgång till morfin.

Forskarna lät råttorna välja mellan två vätskor. Den ena innehöll morfin medan den andra inte gjorde det. De dolde den bittra smaken av morfin med hjälp av en sockerlösning.

Efter några dagar började råttorna i burarna att uppvisa en preferens för den morfinspetsade vätskan. Även råttorna i råttparken drack av morfinlösningen, men först flera dagar senare.

Under experimentets gång noterade forskarna att råttorna i burarna konsumerade 19 gånger så mycket morfin som de fria råttorna.

Råttorna i parken verkade förstå fördelarna med att inte konsumera drogen och höll sig undan den, även efter att de hade provat den.

Alexander och hans team introducerade olika varianter av experimentet. Exempelvis utvecklade de ett beroende hos flera råttor i båda grupperna, men mönstret förblev i stort detsamma.

Råttparksexperimentet visade hur social isolering kan vara en avgörande faktor för utvecklingen av drogberoende.

Umgänget med de andra råttorna och friheten i parken tycktes avsevärt minska råttornas konsumtionsbegär.

När de trots allt gav vika för morfinet, gjorde de berörda råttorna allt de kunde för att återgå till sina normaltillstånd, även om de behövde genomgå en avvänjningsperiod.

Eftersom samhället idag är fokuserat på skärmar och smarta enheter, har social isolering blivit allt vanligare. Detta kan ge upphov till problem, då vi redan befinner oss i en allvarlig missbrukarkris.

Därför är utfallet av råttparksexperimentet mer relevant än någonsin.

  • Alexander,  Bruce K., Barry L. Beyerstein, Patricia F. Hadaway And Robert B. Coambs (1981). “Effect of Early and Later Colony Housing on Oral Ingestion of Morphine in Rats”. Pharmacology, Biochemistry & Behavior, Vol. 15. pp. 571-576, 1981.