Säg vad jag skulle göra, inte vad du skulle göra

20 augusti, 2017 i Psykologi 0 Delat
Vad jag skulle göra

Ensamhet är något bra när du är överväldigad. Det är dåligt när du äntligen vill tala och har samlat tvivel på hög. Att i ord uttrycka vad vi behöver, längtar efter, önskar oss och våra tramsigaste infall, utan att ha någon vid vår sida. Det slutar med att du ringer någon eftersom soffan, filten och glassen inte tjänar som en livlina. Vi försökte med dem, men de rensade inte bort några av våra tvivel eller frågor.

Så vi tittar på våra telefoner, söker genom kontaktlistan och tänker på vem vi ska ringa, vem vi kan ventilera för. När namnen dyker upp gör även svaren det. I de flesta fall, med de flesta personer, kan vi gissa vad de kommer säga till oss. Med andra vet vi att vi inte kommer få några svar. De kommer inte ha tid att ta en kopp kaffe, eller så kommer de lyssna på oss samtidigt som de mentalt gör något annat.

Ensam kvinna i skogen

Jag talar till dig så att du ska lyssna på mig

Jag berättar det för dig så att du ska erbjuda mig värme, så att du kan förstå att jag genomgår en svår period. Så att du vet att det gör mig väldigt arg, ett ansamlat mod som får mig att gråta i dolda hörn och krypa ihop mellan lakanen under en perfekt, solig dag. Jag behöver inte höra att du har varnat mig eller vad du skulle göra. Jag vet att ”smarta du” aldrig hade försatt dig i denna situation.

Men du har inte mina rädslor, mina demoner, mina hopp och mina drömmar – personliga och ej överförbara – för att ta mitt livs tyglar. Det är jag som gör det, även om jag ibland avsäger mig ansvaret och vill kasta ut mig själv genom fönstret. ”Ta mig inte för en dåre”. Även om jag ibland kan ha ett galet humör så lekar jag inte med viktiga aspekter. Med viktiga problem är jag seriös. Jag hade aldrig gjort det om jag inte trodde att det var det bästa för mina mål. Trots att det slutade med katastrof som nu får mina tårar att rinna.

Jag behöver inte bli utskälld av dig, jag har redan ett eget samvete som jag just nu inte kan få tyst på, inte ens om jag utsätter mig för de värsta av tortyrer. Det skriker högre än min förmåga att ignorera det. Insisterande, envist, outtröttligt. Det är så uppenbart att det är mitt. Skratta heller inte, för det är inte roligt. Om du tror att du gör saker och ting bättre eller mindre allvarligt genom att göra det, har du fel. Det enda du gör är att få mig att känna mig ännu mer obetydlig, och jag känner mig redan väldigt liten.

”Empati ligger i förmågan att vara närvarande utan att ge din åsikt.”

-Marshall Rosenberg-

Fåglar på gren

Jag vill inte veta vad du skulle göra

Jag vill heller inte veta vad du skulle göra i min position. Åtminstone inte innan jag känner för det, innan jag är säker på att du har förstått mig, att du inte bara har klivit ned i mina skor, utan i allt som är jag. Kanske om jag känner att du är villig att bära svårigheterna de medför. Då kanske du kan hjälpa mig att värdera vissa alternativ – att säga vad jag skulle göra – men utan att återgå till din inledande ståndpunkt.

Tro inte heller att jag tänker lyssna på dig för att jag haft fel tidigare. Det ger inte dina kriterier och bedömningar högre värde än mina i nuet. Glöm inte att jag inte övergivit ansvaret att acceptera vad som skedde eller vad som kan komma att ske. De är oberoende beslut. Och ja, du kanske måste bevittna hur jag begår ytterligare ett misstag, men… har jag inte gjort samma sak för dig?

Krama mig. Det verkar som att jag måste säga allt högt. Förlåt mig, glöm det, det är bara en produkt av mitt dåliga humör. Men du kan krama mig ändå. Just nu kommer det lugna mig avsevärt. Jag kommer till och med lämna dig ensam, nu när du har spenderat ganska mycket tid med att bära alla mina bördor. Jag ska låta dig återgå till din inledande ståndpunkt och berätta för mig vad som oroar dig, vad du längtar efter, vad du skulle döda för eller till och med om du bara är hungrig. För det sistnämnda har jag lite glass kvar, vill du ha?

Jag har problem med alla. Är jag problemet?

MER FÖR DIG