Ska inte tiden läka alla sår?

· 13 maj, 2016

Jag mår dåligt över något jag inte borde bry mig om längre. Det är en skugga som alltid följer mig. Den är för tung för mig. Den kallas mitt förflutna. Jag drömmer om dagen när jag kan säga farväl till denna tyngd så att den kan sluta plåga mig. Kanske har detta drabbat dig, eller så drabbar det dig nu.

Det är en sak att snubbla över samma sten två gånger, men en helt annan att börja ta hand om den. Då och då kan vi faktiskt vara ett perfekt exempel på det sistnämnda. Det är svårt att tro, för det är inte särskilt smart att vårda något som får dig att ramla och som sårar dig.

”Kläng dig inte fast vid det förflutna
eller vid dåliga minnen.
Öppna inte ett sår som redan läkts.
Ta inte tillbaka gammal smärta och sorg.

Vad som är gjort, är gjort…

Från och med nu,
lägg all din energi på att bygga ett nytt liv
med sikte mot toppen, och sträva framåt
utan att se bakåt.

Var som solen som går upp varje dag
utan att tänka på den tidigare kvällen.

Kom igen, res dig…
solljuset väntar på dig utanför!”

-Jaime Sabines-

Jag har hört att livet har tre geometriolyckor: onda cirklar, kärlekstrianglar och fyrkantiga sinnen. Jag undrar vad vi alla gör för fel för att gång på gång falla ner i samma helveten.

Det är svårt att tala om detta, för att göra det innebär att vi erkänner att vi klänger oss fast vid vissa delar av vårt förflutna. Det betyder att vi erkänner att våra känslor försöker leva i det också. Och det är då jag börjar undra om tiden verkligen läker alla sår. För om den gör det så gör den ett väldigt dåligt jobb.

Hur det än ligger till har jag kommit till slutsatsen att vi alla lurats av samma bov. Hittills har jag bara sett att tiden bara leder sorg och lidande till ett väntrum.

Vad som tar kål på oss är att leva med detta hopp. Det är därför jag tror att tiden är inne för att konfrontera och acceptera det. Vid dagens slut är delarna av vårt förflutna som vi väljer att återuppleva inte de enda svårigheter vi stött på. Det är helt enkelt det att vi har övervunnit de tidigare genom att konfrontera dem, så att de inte längre sårar oss. Jag antar att det var annorlunda den här gången, för smärtan överraskade oss när vi hade vår gard nere.

Täckta ögon

Du ser dig förmodligen omkring och finner att allt är bra, men du känner plötsligt en djup sorg invadera dig. Du blir överväldigad av skuld som tynger ner dig. Det är en komplicerad förbittring som inte svarar på något. Vanligtvis beskyller vi faktiskt oss själva för detta. Vi anser att våra känslor är själviska när de i själva verket endast vill att vi respekterar deras utrymme.

Sanningen är att det är väldigt svårt att leva i den kontinuerliga instabiliteten hos en sorg som saknar förklaring. Men jag tror att vi börjar förstå varandra och snart äntligen kan finna nyckeln som öppnar dörren till försoning med oss själva.

Problemet är att vi begraver våra konflikter och upplevelser eftersom vi tror att detta frigör oss från dem. Inget kan dock vara längre från sanningen. Att täcka ett sår hjälper det inte att läka bättre eller snabbare.

Det är faktiskt bara en teknik för första hjälpen. Den kan rädda våra liv, men hjälper oss inte bli bättre. Det är därför tiden är inne för öppen hjärtkirurgi.

Vi försöker undvika att komma ihåg, men ”det som en gång var” lever med oss, och tårar verkar överraska oss när vi minst anar det. Det handlar om impulser. Något vill komma ut, och detta utgör ett annat symtom som visar sig när vi lever i det förflutna. Vi känner oss begränsade och vet inte varför. Något hindrar oss från att ge det bästa av oss själva, och utan påtaglig anledning.

Vi blir specialister på att rationalisera vårt inre liv utan att inse att vi äter upp oss själva från insidan. Jag tror att tiden är kommen för att ta steget ut ur vårt förflutna och inte tillåta våra känslor att leva i det.

Det är på tiden att vi sliter av oss halsbandet. Att utreda, adressera och finna nyckeln till vårt inre lås, och fortsätta segla i våra lilla båt mot frihet.

Och kära ödet, om något inte är menat för mig, sätt det inte i min väg. Jag har lärt mig min läxa, blickat tillbaka och insett att inget kan bli detsamma. Vad som är gjort är gjort.

Nu förstår jag att anledningen till att tiden inte kunde torka mina tårar var för att dess jobb var att lära mig att man kan vara stark i sina svagheter. För du kan inte leva livet i det förflutna. Du kan bara lära dig från det förflutna, och ingen förutom du själv kan befria dig från det. Det är ett stort misstag att leva i nuet samtidigt som man kommer ihåg ett förflutet som inte längre har någon framtid.