Skymningstillståndet - ett förändrat medvetandetillstånd

05 oktober, 2020

Medvetandet är en komplex kognitiv process. Det har en mängd intressanta aspekter som fängslar många specialister inom psykologin. Detta inkluderar specifika störningar som innebär förändrat medvetandetillstånd. En av de mest studerade är skymningstillståndet.

Störningar som epilepsi eller drogmissbruk är associerade med varför man kan bli drabbad av skymningstillståndet. Detta tillstånd leder till att medvetandet blir begränsat. Dessutom åtföljs det vanligtvis av ofrivilliga eller tvångsmässiga rörelser. Den drabbade kommer sällan ihåg vad som hänt under tiden som han eller hon befunnit sig i detta tillstånd.

Skymningstillståndet – ett förändrat medvetandetillstånd

Skymningstillståndet är ett förändrat medvetandetillstånd som innebär en tillfällig störning av medvetandet, uppmärksamheten och även de kognitiva funktionerna. Därför kännetecknas det av en stark mental förvirring, en känslouttömning, rumslig och temporär desorientering, amnesi och ofrivilliga, impulsiva rörelser.

En kvinna upplever smärtan av förändrat medvetandetillstånd

Skymningstillståndet kan variera både vad gäller allvarlighetsgrad och egenskaper. Således kan vi observera en fullständig förändring av medvetandet eller en delvis bristande funktion vad gäller uppmärksamhet eller kognition. Det stora antalet processer som är delaktiga i medvetandet är vad som orsakar denna variation. Beroende på den skadade funktionen kommer därför den drabbade att uppvisa olika typer av symtom.

Denna störning är inte isolerad, den är vanligtvis en del av flera symtom inom en bredare patologi. Krampsjukdomar och missbruk är de vanligaste. Men det är också viktigt att nämna att skymningstillståndet och dess symtom kan signalera att någon typ av hjärnskada har uppstått.

Skymningstillståndet utvecklas vanligtvis från ett plötsligt anfall, utan föregående varningar. Senare fortsätter det under en oregelbunden period, som i hög grad varierar från en patient till en annan. Detta innebär att det kan vara aktivt i några timmar upp till några dagar. Till sist har skymningstillståndet ett uppenbart avslut, då patienten återvänder till sitt normala tillstånd.

Därmed är skymningstillståndets huvudsakliga egenskaper den plötsliga starten och slutet. En passande jämförelse kan vara en strömbrytare, där man tänder och släcker en lampa.

Symtom på skymningstillståndet

Följande är de mest relevanta symtomen som definierar denna störning:

  • Betydande begränsning av medvetandet. Patientens hjärnvågor är i ett extremt lågt vakenhetstillstånd.
  • Allvarlig förändring i uppmärksamhet. Personen visar knappt någon reaktion på stimuli under episoden.
  • Ofrivilliga eller impulsiva rörelser. Handgester och muskelsammandragningar i ansiktet uppvisas tillsammans med andra beteenden såsom ett impulsivt tvång att promenera. Märkligt nog är dessa rörelser inte motiverade av ett visst mål. De förekommer bara på ett repetitivt och meningslöst sätt.
  • Tillfällig minnesförlust. Patienterna kan oftast inte komma ihåg episoden. Men om de kommer ihåg något så gäller det endast delar av vad som hänt.
  • Möjliga hallucinationer eller villfarelser. Vissa patienter upplever auditiva och visuella hallucinationer, tillsammans med osammanhängande tankar och villfarelser.
  • Total desorientering hos patienten. De drabbade är helt desorienterade. De vet inte var de befinner sig, eller vad klockan är.
  • Patienten uppvisar en förändrad attityd. De kan framstå som svettiga, upprörda och aggressiva.
Vid skymningstillståndet kan man uppvisa en förändrad attityd

Utsikter för skymningstillståndet

Skymningstillståndet visar sig genom olika psykologiska och psykiatriska störningar som de flesta inte känner till. Vi behöver mer forskning om denna förändring av medvetandet för att lära oss värdefulla insikter.

Att känna till orsakerna, symtomen och konsekvenserna av skymningstillståndet kan leda oss närmare till att hitta sätt att behandla eller bota det. Detta kommer följaktligen att göra det möjligt för patienter med detta tillstånd att få en bättre livskvalitet.

  • Negrete, J. (2012). Estado crepuscular. Grupo Planeta Spain.
  • Seguin, C. A. (1946). El empleo diagnóstico y terapéutico del estado crepuscular inducido. Rev. de Neuropsiquiatría. Lima, Perú9, 161-169.
  • Willi, J. (1968). Delirio, estado crepuscular y confusión en los enfermos somáticos. W. and B. Bleuler (Eds.), Sındromes psıquicos agudos en las enfermedades somáticas, 33-48.