Symmetri mellan föräldrar och barn

8 juli, 2019
Då det finns symmetri mellan föräldrarna och deras barn så kommer barnen tro att de är föräldrarnas kompisar. Föräldrarna har ingen auktoritet över sina barn och barnen har svårt att utveckla sina egna identiteter. De kopierar istället vad de ser hos sina föräldrar, inklusive trauma och ångest.

Vi lever i en värld där barn beter sig alltmer som vuxna och vuxna alltmer som barn. Detta är i runda lag vad den argentinska psykologen Claudia Messing tar upp i sin bok Symmetri mellan föräldrar och barn.

Messings kliniska fynd ledde henne till att utveckla en teori rörande symmetri. Hon tar upp faktumet att barn håller på att bli allt svårare att hantera, har fler problem än de brukade ha och har färre psykologiska resurser. De repeterar samtidigt dysfunktionella mönster som de ser hos sina föräldrar.

Messing anser att detta symmetrifenomen mellan föräldrar och barn har sin grund i vår moderna uppfostringsstil. Föräldrar som använder dessa stilar utövar inte sin auktoritet på ett sammanhängande sätt. Rollerna inom familjen är inte heller väldefinierade. De har istället bytts ut mot en form av oproportionerlig demokrati som undanröjer familjehierarkier. I dessa familjestrukturer ser alla varandra som en kompis, men de är inte kompisar och bör heller inte vara det.

Barn som skriker.

Egenskaper och symmetri mellan föräldrar och barn

Då barnen tar efter sina föräldrar blir de svåra att hantera. De tror att de alltid har rätt, känner sig väldigt säkra på vad de vill ha och hatar att de vuxna sätter gränser. Ett ”symmetriskt barn” värdesätter inte de vuxna, för det känner att de inte har något att erbjuda. Det ser dem inte som personer med mer erfarenhet och kunskap. Dessa barn tror att de vuxna är deras jämlikar, inget mer.

Barn som har vuxit upp med denna symmetriska relation med sina föräldrar har faktiskt stora problem med att skiljas från sina föräldrar då de når vuxenlivet. Det är inte för att de är överdrivet fästa vid sina föräldrar, utan för att de inte vet hur man är självständiga. De kan inte anpassa sig bra och de föredrar att hålla sig till vad de känner till.

De fyra relationerna hos den symmetriska relationen mellan föräldrar och barn

Messing hävdar att det finns fyra dimensioner hos detta fenomen: imitation, paritet, fulländandets fantasi och brist på individuation. Låt oss titta närmare på var och en. Imitation har att göra med den spegeleffekt som dessa barn upplever med sina föräldrar. De kopierar allt som de gör. Så varför är detta ett problem? För att barnen växer upp och kopierar sina föräldrars trauman och problem.

Den andra dimensionen är paritet. Detta innebär att barnet ser den vuxne som sin jämlike. Den vuxne har ingen auktoritet över barnet.

Fram tills nyligen bibehöll barnen en viss distans i förhållande till de vuxna. De förstod att de inte kunde göra allt som de vuxna gjorde eftersom de var barn. Denna distans existerar inte hos många familjer nuförtiden. Barnen känner att de är jämställda med sina föräldrar.

Arg liten pojke.

Fantasin gällande fulländande och brist på individuation

Då ett barn känner sig jämställt med en förälder så tror han att han kan göra allt han vill. Han försöker ofta ta sig an föräldrarnas roll och ge råd och till och med befallningar åt personer i hemmet.

Ett ”symmetriskt barn” kan också försöka ta sig an lärarens roll och säga till honom hur han bör lära ut. Förr eller senare så kommer dessa barn bli tvungna att möta en verklighet där de inte kan bete sig på samma sätt. Denna insikt gör dem rädda och förvirrar dem.

Detta är fulländandets fantasi. Barnet känner sig självförsörjande även då detta såklart inte är fallet. Han tror inte att han behöver lära sig något eller att han befinner sig i en inlärningsprocess. Dessa barn lyssnar inte på sina föräldrar eller lärare. Som ett resultat av detta slutför de inte sin individuationsprocess. Eftersom dessa barn endast kan imitera, kommer de inte till fullo att utveckla sina personligheter.

Enligt Dr. Messing kan familjerna bara fixa detta problem om de omkonstruerar rollerna mellan föräldrar och barn. Föräldrarna måste klargöra att de inte är barnens jämlikar och att de har auktoriteten i hemmet.

Levin, E. (2000). La Función del hijo: espejos y laberintos de la infancia. Nueva Visión.