Traumatiska upplevelser: Pandoras oöppnade ask
Livet flyter på som en berättelse, men många handlingar blir avbrutna av händelser som slutligen leder till trauman. Det som sker det sker, och livet fortsätter sedan sin gilla gång. Men inget förbereder dig någonsin för traumatiska upplevelser, eller hur?
Vanligtvis skapar ånger eller skuldkänslor under ett trauma mer lidande än den faktiska traumatiska händelsen. Många människor återupplever sina traumatiska upplevelser varje dag, vilket kan få dem att känna sig rädda, rasande, förvirrade eller utan kontroll. De är säkra på att de kunde ha gjort mer, att de kunde ha varit mer uppmärksamma, kanske de kunde ha valt att ta en annan väg hem. Dessa människor känner sig som sämre människor för att de inte kunnat förutspå framtiden vid ett givet tillfälle. Dessutom dömer de sig själva hårt och tänker mycket på hur annorlunda allt kunde ha varit. Men sist och slutligen sitter de ändå med en och samma tanke: om det som egentligen hände.
”Tills du gör det omedvetna medvetet kommer det att styra ditt liv, och du kommer att kalla det för ödet.”
-Carl Jung-
Sanningen om traumatiska upplevelser
Trauman hör till det förflutna, men ärren som de skapar är djupa och ibland permanenta och styr de traumatiserades tankar och beteenden. Genom Rorschachtestet upptäcktes det till exempel att traumatiserade människor applicerar sina trauman på allt som omger dem.
Med andra ord, och som ett komplement till det vi redan har berört, påverkar ett trauma också fantasin, vilket är nödvändigt när man överväger andra möjligheter. Som ett exempel har forskare funnit att många krigsveteraner bara kände sig levande under tiden då de aktivt mindes sitt traumatiska förflutna.
Sinne, hjärna och kropp
Att hjälpa traumaoffer att berätta sin historia är viktigt. Att motivera eller tvinga dem till att göra det kommer dock inte att göra att deras traumatiska minnen försvinner. För att det ska ske en förändring måste deras kropp lära sig att leva i sin nuvarande verklighet utan att vara rädd för vad som redan har hänt.
Många studier har visat att människor som blivit försummade under sin barndom ofta upplever sinnesintryck som saknar fysisk orsak. Till exempel att höra skrämmande röster eller uppvisa självdestruktivt eller våldsamt beteende. De obearbetade fragmenten av traumat blir uppfattade utanför berättelsen.
När traumatiserade människor visas stimuli kopplade till deras traumatiska upplevelse, reagerar amygdala (rädslans centrum) och aktiverar en slags larmsignal. Denna aktivering utlöser en kaskad av nervösa impulser som förbereder kroppen på att kämpa eller fly.
Att förneka sina traumatiska upplevelser
En del människor förnekar sina traumatiska upplevelser. Men deras kropp minns fortfarande allt som hänt, inklusive hoten. Det är på så sätt som vi lär oss att ignorera budskap som skickas av den emotionella hjärnan. Dock gör det inte så att kroppens larmsystem upphör, oavsett vad som förnekas.
Att förneka ett trauma gör att de fysiska effekterna av traumat kan uttrycka sig som en betungande sjukdom som exempelvis fibromyalgi och kronisk trötthet. Medicinering eller receptbelagda läkemedel kan underlätta outhärdliga upplevelser och obekväma tankar. Det är viktigt att notera hur viktigt det är att behandla traumatiska upplevelser både på en mental och på en fysiologisk nivå.
”Outtryckta känslor kommer aldrig att dö. De är levande begravda och kommer att manifestera sig senare i ett fulare tillstånd.”
-Sigmund Freud-
En tragisk anpassning
Flera studier har försökt att besvara samma fråga: ”Vad händer i hjärnan hos någon som överlever ett trauma?” Dr Lanius ställde frågan: ”Vad gör vår hjärna när vi inte tänker på något specifikt?” Det visar sig att vi uppmärksammar oss själva och får en hög självmedvetenhet.
Enligt vissa undersökningar uppstår ingen aktivering inom områden relaterade till självuppfattning hos patienter med posttraumatiskt stressyndrom från barndomstrauman. De undersökta personerna uppvisade emellertid låg aktivitet i området som ansvarar för grundläggande rumslig orientering.
Frewen och Ruth Lanius upptäckte att ju mer frånkopplade människor är från sina känslor, desto lägre aktivitet uppstår i området för självuppfattning. Med andra ord visar detta att de, som svar på sina traumatiska upplevelser, lärt sig att koppla bort de delar av hjärnan som överför känslor relaterade till rädsla.
”Det mest skrämmande är att acceptera sig själv helt.”
-Carl Jung-
Hotet från “egot”
Det grundläggande systemet för “egot” är uppdelat mellan hjärnstammen och det limbiska systemet, som aktiveras när människor känner sig hotade. En intensiv fysiologisk aktivering följer med känslor av rädsla och skräck. När människor återupplever ett trauma, upplever de att de har samma förlamande och oroliga känsla. Efter traumat aktiveras sinnet och kroppen kontinuerligt, som om de återigen stod inför den överhängande faran.
Traumatiserade människor känner som att det förflutna fortfarande lever i deras kroppar eftersom de invärtes larmsignalerna ständigt ljuder. Många av dessa människor känner sig kroniskt osäkra och ser frånkoppling som det enklaste sättet att hantera sensoriska förändringar. De får ofta panikattacker och har ett behov att reglera sin omvärld, vilket de kan göra med droger, mediciner eller tvångsbeteenden. Deras oförmåga att skapa ett varaktigt band med sin egen kropp som håller över tid förklarar oförmågan att kunna skydda sig själv, svårigheterna att kunna känna nöje eller syfte, och också den höga återfallsgraden för ytterligare trauman.