TV-serien Disenchantment: Matt Groenings nya satir

03 februari, 2020
Matt Groenings nya serie Disenchantment hade inte en lätt start, främst på grund av den tunga skugga som föregångaren The Simpsons kastade. Med den andra säsongen har dock serien tagit form och Groening visat vad han är kapabel till.

Under 2018 kom TV-serien Disenchantment till Netflix och fick ett blandat mottagande. Den animerade serien är skapade av Matt Groening, som tidigare skapat succéserierna The Simpsons och Futurama.

Hans fans väntade ivrigt på hans nästa skapelse, även om de inte riktigt visste vad de kunde förvänta sig.

Kritikerna detaljgranskade varje aspekt av serien, men efter en något skakig start har denna medeltidsinspirerade satir blivit hyllad.

Matt Groening byter riktning

Disenchantment tar avstånd från sina föregångare. The Simpsons ägde rum i en parodi av det moderna amerikanska samhället medan Futurama bjöd in oss att reflektera över framtiden.

Men Disenchantment tar oss på en resa till det förflutna med tydlig inspiration av medeltiden. Fantasy-inslagen är dock påtagliga, med mytologiska influenser och vidskepelse.

I kungadömet Dreamland lever prinsessan Tiabeanie – eller Bean som hon hellre kallas. Allt börjar med att hon flyr från sitt arrangerade äktenskap eftersom hon föredrar att dricka öl och äventyra.

Bean ger sig ut på en resa där hon försöker finna sig själv och fly från konventionerna. Som ett resultat utlöser hon en serie katastrofala och galna situationer, men hon är lyckligtvis inte ensam.

Vid sin sida har hon sin personliga demon Luci, som ständigt knuffar henne mot den mörka sidan.

Den lilla alven Elfo är i sin tur trött på det optimistiska och glada livet i sin by, och föredrar att kasta sig i in den mänskliga depressionen och mörkret.

När det kommer till humor så skapar Matt Groening en omgivning som vi inte riktigt passar in i. I slutänden lämnar den dock en god eftersmak i munnen.

Här kommer några av de huvudsakliga idéerna bakom TV-serien Disenchantment. Se till att du sett den första säsongen innan du läser.

Ett nytt format för TV-serien Disenchantment

Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk angående Groenings nya serie. Det var ett tag sedan The Simpsons och Futurama kom, och publiken samt trenderna inom animation har förändrats drastiskt.

Alla har vi nostalgiska minnen av de bästa åren från The Simpsons och Futurama, men idag ser det annorlunda ut.

Många missförstod Futurama och till slut lades serien ned. Å andra sidan är The Simpsons långt från sina glansdagar.

Serie som Family Guy av Seth McFarlane växte upp i skuggan av Groenings skapelser, men tvingade dem även att förändras på sätt som inte passade The Simpsons bra.

Så varför Netflix? Det innebär ett nytt sätt att släppa serien och mer frihet för manusförfattarna, vilket kan vara både bra och dåligt.

Det finns en tydlig tendens mot serialisering, och det är just där ett av problemen med Disenchantment ligger.

Mer av en serie

Istället för att vara korta avsnitt med tydliga slut påminner Disenchantment mer om “vanliga” serier. Handlingen utvecklas progressivt med slut som lämnar oss bitande på naglarna av spänning.

Vi ser även mer beroende av billig humor.

Problemet är att Disenchantment inte utger sig för att vara allvarlig, utan en komedi, och i komedi är mindre ofta mer.

Ju kortare och mer kondenserat det är, desto bättre. Tittaren vill egentligen inte sitta klistrad vid skärmen, utan snarare bara få ett skratt.

Humorn tenderar att vara lite absurd, något som inte var ett problem i The Simpsons och Futurama. Detta eftersom det i dessa serier fanns en balans mellan kritik och absurditet.

I denna medeltidssatir tenderar dock nonsens att överskugga en kritik som inte håller tillräckligt hög kvalitet och inte är lika svidande.

Att göra jämförelser

Jämförelser är ofrånkomliga men inte fördelaktiga. Kanske hade Disenchantment inte haft så stora problem med att finna sin plats om den inte släppts i skuggan av sina föregångare.

Till dess försvar vill vi säga att även om detta nya format kan verka konstigt för tittaren, spelar det i slutänden ett ganska roligt spratt.

När man tittar upptäcker man ett mer komplext och mer underhållande panorama där vissa avsnitt faktiskt lever upp till förväntningar. The Simpsons fångade oss trots allt inte vid första avsnittet heller.

Karaktärerna är välskrivna och referenserna till andra serier, speciellt Game of Thrones, skapar en berättelser som döljer mycket mer än man anar.

Man kanske inte gillar Disenchantment från första avsnittet, men i mitten av första säsongen är man fångad.

I den andra säsongen (som egentligen är den andra delen av den första säsongen) upprepas formeln och allt börjar kännas lite mer logiskt.

TV-serien Disenchantment: nya teman och mer kritik

Om det fanns en sak som karaktäriserade dess föregångare så var det faktumet att det fanns kritik baserad på parodi.

Karikatyren av verkligheten i nuet och framtiden kännetecknade Groenings skapelser och gjorde dem till klassiker.

Disenchantment gör inte bara parodi av det förflutna, utan även nuet eftersom den måste anpassa sig till dagens krav.

Det är därför inte överraskande att huvudkaraktären är kvinna – en kvinna som är besviken på tiderna hon lever i och som beslutar sig för att ta kontroll över sitt liv, om än på ett katastrofalt sätt.

Ojämställdhet tacklas

Bean är inte en sagoprinsessa. Hon är inte de fagra mön som förkroppsligar medeltidens värderingar. Hon är faktiskt en total katastrof. Allt går fel för henne och hon sår kaos vart hon än går.

Hon har problem med alkohol och är inte särskilt vacker. Tillsammans med sina följeslagare Luci och Elfo utgör de en trio som ibland påminner om Fry, Bender och Leela från Futurama.

Kritiken mot ojämställdheten är uppenbar redan från början och Bean trotsar alla regler och följer sina instinkter. I den andra säsongen ser vi en sanna parodi av medeltida samhällen, men även moderna.

Bean, kungen och Elfo

En hånad konung

Serien hånar kungafiguren och visar honom som en nickedocka som utnyttjas av sina rådgivare. Bland dem hittar vi en typ av kult som för tankarna till kyrkan. Varken kungen eller folket verkar spela någon roll.

Alla ser efter sig själva i palatset medan kungen njuter av kopiösa mängder mat på sin tron, helt omedveten om vad som sker i kungariket.

Vidskepelse och religion sammanflätas i kulten som dominerar Dreamland och vi ser karaktärer som inte tror på vetenskap, utan magi. De fördömer dock trolldom och kontrollerar vad allmänheten tycker.

Därmed är det kungens rådgivare som verkligen har makten över Dreamland. De blir involverade i en ritual av sexuell och religiös natur samtidigt som de styr reglerna för samhället.

Den första säsongen av TV-serien Disenchantment var en aptitretare, en presentation av Dreamland och reglerna som styr det.

Den andra säsongen visar sig som mer mogen. Den utforskar vad man vidrörde i den första säsongen på ett djupare sätt.

Den måttar många slag och överraskar oss med kritik som har mer att göra med den verkliga världen och vårt historiska förflutna.

Hur avslutades säsongen?

Serien säger återigen farväl med ett slut som lämnar mycket åt fantasin och en önskan om att få veta vad som ska hända med Bean, Luci och Elfo.

Med en karikerad och galen vision av vårt förflutna verkar det som att Disenchantment sakta men säkert hittar sin plats. Vem vet, kanske blir den en lika viktig del av våra minnen som dess föregångare.