Vad är en psykologisk obduktion?

En psykologisk obduktion är en process som används som en del i en rättslig undersökning. Syftet är att fastställa vilka orsaker som kan ligga bakom ett självmord, om det verkligen rört sig om självmord och vilka typer av psykologiska mönster som varit inblandade.

Skriven och verifierad av psykologen Sergio De Dios González.

Senaste uppdateringen: 30 augusti, 2020

En psykologisk obduktion är en rättsmedicinsk teknik som syftar till att fastställa eller precisera orsakerna till ett självmord. I en del fall använder experter metoden för att bekräfta huruvida en persons död faktiskt kan klassificeras som självmord. Emellertid är det ett relativt nytt fält som man först under 2000-talet börjat tillämpa systematiskt.

Termen psykologisk obduktion myntades under 1950-talet, i arbeten utförda av Shneidman och Farberow. Edwin S. Shneidman var en amerikansk klinisk psykolog som studerade självmord och tanatologi (läran om döden och döendet). Tillsammans med Norman Farberow och Robert Litman grundade han år 1958 centret för självmordsprevention i Los Angeles (the Los Angeles Suicide Prevention Center).

Dock hade idén om psykologisk obduktion redan kommit på tal under 1920-talet i USA. Efter den tidsperiod som blivit känd som den stora depressionen upplevde man en våg av självmord i landet. Den här sortens epidemi väckte uppmärksamhet bland många forskare som försökte finna gemensamma skäl för självmorden. Men det var först med Shneidman och Farberow som begreppet blev befäst.

Vad går en psykologisk obduktion ut på?

Vad experter företar i en psykologisk obduktion är en indirekt och retrospektiv rekonstruktion av den avlidna människans liv och personlighet. Det är ett utredningsarbete som har som mål att fastställa vilka omständigheter och orsaker som fått en person att begå självmord.

Allmänt sett har den två huvudsakliga målsättningar. Den första är av rättsmedicinsk karaktär; den andra av epidemiologisk karaktär. En psykologisk obduktion föreskriver man som ett led i en brottsutredning och som ett verktyg för att komplettera den rättsmedicinska obduktionen. Experter använder nästan alltid den här metoden i sådana fall då dödsorsaken är osäker.

Ur epidemiologisk synvinkel handlar det om ett verktyg som syftar till att samla in relevant information för att kunna fastställa beteendeuttryck, omständigheter, motivationer osv. Alla dessa uppgifter bör kunna göra det lättare att identifiera gemensamma riskfaktorer, med målsättningen att förebygga eller förhindra framtida självmord.

Detta verktyg används också, om än i mindre utsträckning, för andra ändamål. Det kan t.ex. röra sig om att fastställa den rättsliga giltigheten av olika åtgärder som någon företagit före sin död, exempelvis undertecknandet av dokument.

Andra tillämpningar kan t.ex. vara att bedöma om några misstag begåtts gentemot personer som genomgått medicinsk eller psykologisk behandling, att bygga upp psykologiska profiler och att upprätta kriminologiska kategorier.

Forskningsverktyg

Den här typen av obduktion använder sig främst av tre verktyg: analys av brottsplatsen, insamling av psykologiska fingeravtryck och intervjuer med offrets närstående.

• Analysen av brottsplatsen tillhandahåller viktiga ledtrådar om fallet som helhet. Den metod som valts, placeringen av föremål runt den döda kroppen och andra liknande element kan ge värdefull information.
• Insamlingen av psykologiska fingeravtryck innebär en insamling av brev, meddelanden, dagböcker och alla andra dokument eller uppgifter som kan bidra till att antingen fastställa en psykologisk profil av offret eller klarlägga omständigheterna runt dennes död.
• Intervjuerna med offrets närstående tjänar också till att inhämta information om offrets personlighet eller motivationer för att begå självmord. Detta är ett av de mest kontroversiella förfarandena i den psykologiska obduktionen, eftersom det är oerhört svårt att bestämma vilka faktorer som kan ligga bakom ett självmord.

Protokoll för psykologisk obduktion

Det finns flera protokoll som man kan tillämpa vid utförandet av en psykologisk obduktion. Ett av de vanligaste är emellertid MAPI-modellen, skapad av Teresita García Pérez. Hon är en kubansk läkare och hennes metod har visat sig vara mycket praktisk och funktionell. Ordet MAPI syftar på de fyra grundläggande aspekter som experterna undersöker. De är följande:

• M-Mental. I denna fas analyserar de färdigheter och kognitiva förmågor, som bl.a. omdöme, kognition, intelligens, minne och uppmärksamhet.
• A- Affektiv. Här söker experterna efter tecken på eventuella affektiva syndrom, som exempelvis depression.
• P-Psykosocial. Denna aspekt granskar de vänkretsar offret omgett sig med under sitt liv.
• I-Mänskliga relationer (Interpersonal). I denna sista del fastställer de hur personen brukade förhålla sig till sin omedelbara omgivning.

Enligt protokollet bör man som första steg arbeta med dödsplatsen. Där kan man leta efter psykologiska fingeravtryck, tecken och indikationer som pekar på omständigheterna kring självmordet.

Därefter genomför utredarna strukturerade intervjuer med tre personer som stått offret nära, på grundval av 60 olika aspekter eller faktorer. Dessa intervjuer äger rum en till sex månader efter dödsfallet.

Slutligen utför man en tvärvetenskaplig analys som involverar psykolog, läkare och minst en kriminolog. Därpå sammanställer en expert deras rapport, som är av sannolikhetsbaserad natur. I denna rapport fastställer man dödsorsaken utifrån en särskild kod, (NASH – Natural, Accidental, Suicide, or Homicide – code), som står för “naturlig”, “olycksfall”, “självmord” eller “mord”. Därefter registrerar man de tänkbara dödsorsakerna.