Vad är skillnaden mellan klinisk psykologi och neuropsykologi?

28 februari, 2020
Även om klinisk psykologi och neuropsykologi överlappar varandra i stor omfattning, så är det viktigt att känna till skillnaderna mellan de båda grenarna. I själva verket är det förutsättningen för att man ska kunna förstå varför och hur de kompletterar varandra.

 

Psykologi är en vetenskap som uppkom ur behovet av att lära känna och förstå människor. Med tiden har många specialiteter utvecklats inom psykologin. Dessa specialiteter har vuxit och ändrats beroende på vilka områden man fokuserat på. Och det är i detta sammanhang som vi kan tala om skillnaderna mellan klinisk psykologi och neuropsykologi.

Efterhand som nya metoder dyker upp, ökar specialiseringen, liksom antalet frågor vi ställs inför. I denna artikel ska vi försöka förklara skillnaderna mellan klinisk psykologi och neuropsykologi.

Neuropsykologi är inriktad på hjärnskador

Klinisk psykologi

Många människor förknippar uppkomsten av denna inriktning med en man vid namn Lightner Witmer, som inrättade den första psykologiska kliniken år 1896. Denna nya gren befästes i och med skapandet av den nordamerikanska psykologföreningen (American Psychological Association, eller APA).

Till en början var syftet med klinisk psykologi att finna karaktärsdrag och inre faktorer som gör att människor utvecklar psykopatologiska tillstånd. Istället för att studera personens tillstånd som ett isolerat fenomen, ser man inom klinisk psykologi på de faktorer som styr och påverkar personens beteende. Det här psykologiska tillvägagångssättet började som en studie av ”det onormala”. Som en följd utvecklades dess verksamhetsområde till att behandla och förklara tillståndet.

Med tiden har förutom återhämtning även förebyggandet av ohälsa blivit huvudmålet för klinisk psykologi. Till följd av detta har psykologer börjat att arbeta med tekniker för att förhindra utvecklingen av sjukdomar genom att upplysa om sunda psykologiska vanor.

På samma sätt har experter inom klinisk psykologi börjat tillämpa det som kallas ”rådgivningsterapi”. Denna går ut på att lära människor att lösa sina problem på ett effektivt sätt i situationer som kan uppstå i deras dagliga liv. Därigenom har emotionellt stöd kommit att ingå i praktiken.

Neuropsykologi

Neuropsykologin grundades formellt i början av 1900-talet av en ryss vid namn Alexander Luria. Hans forskning involverade utvecklingen av tekniker för att studera beteendet hos människor som hade skador i centrala nervsystemet. Dessa studier gav neurologerna tillräckligt med information för fastställa skadans läge och omfattning, vilket gjorde att de kunde fundera ut hur de bäst skulle kunna ingripa.

Alltså fokuserar man inom neuropsykologin på individer med hjärnskador som på något vis inverkar på deras kognitiva funktioner. Därför är syftet med denna inriktning att utvärdera och rehabilitera kognitiva funktioner och beteenden. Idag arbetar neurologer både med barn som har neurologiska utvecklingsstörningar och med patienter med hjärnskador.

Vad är skillnaden mellan klinisk psykologi och neuropsykologi i den kliniska miljön?

Sammanfattningsvis fokuserar man inom klinisk psykologi på att diagnostisera och behandla emotionella störningar, personlighetsstörningar och beteendeproblem. Detta inkluderar sådana tillstånd som bl.a. depression och ångest. Vidare kan denna gren tillhandahålla verktyg som hjälper till att hantera beteendestörningar, som exempelvis hyperaktivitet.

När det gäller förebyggande syften ger klinisk psykologi vägledning åt patienterna i fråga om:

Målsättningen är att patienten ska lära känna sig själv och kunna fungera på social och kognitiv nivå. Därigenom kan patienten förhöja sin livskvalitet.

Skillnaden mellan klinisk psykologi och neuropsykologi ligger i deras respektive funktion på det kliniska området. Neuropsykologin sysslar med kognitiva och emotionella utvärderingar av de rubbningar som berör hjärnan. Dessutom utvecklar denna disciplin processer för att rehabilitera funktioner av högre ordning, så att den drabbade individen kan utveckla självständighet och upprätthålla sin livskvalitet.

Följaktligen fokuserar neuropsykologin i allmänhet på individer som har problem med minne, uppmärksamhet, praxis (inlärd motorisk aktivitet), gnosis (hjärnans förmåga att känna igen tidigare inlärd information), språk och exekutiva funktioner. Neuropsykologerna arbetar även med de kognitiva aspekterna av psykiska sjukdomar, såsom schizofreni och tvångssyndrom.

Syftet med rehabiliteringen är bl.a. att återvinna det som skadats och att stimulera kognitiva funktioner så att de kan utvecklas till fullo. När det föreligger permanenta funktionsskador kan neuropsykologerna hjälpa de drabbade att finna strategier för att kompensera för det de har förlorat.

Klinisk psykologi fokuserar på att hjälpa patienter att bygga goda psykologiska vanor

Vad är skillnaden mellan klinisk psykologi och neuropsykologi ur forskarsynpunkt?

Idag finns det ett forskningsfält inom klinisk psykologi som särskilt ägnar sig åt att skaffa sig en djupare förståelse för psykopatologiska störningar. Syftet är att klargöra skillnaderna mellan de människor som beter sig enligt samhälleliga normer och de som inte gör det.

Dessutom försöker forskare inom klinisk psykologi att få en bättre förståelse för människors personliga utvecklingDärför företar de studier för att analysera vilka faktorer som kan göra en person mer benägen att utveckla en emotionell störning.

En annan del av forskningen är inriktad på att förbättra psykoterapimetoderna. Avsikten är att hitta verktyg för att bättre diagnostisera och behandla emotionella störningar. Forskarna hoppas kunna utveckla mer precisa metoder som kan anpassas till de olika störningarnas specifika aspekter.

Neuropsykologin har däremot en annan forskningsfokusering. Under senare tid har neuropsykologerna börjat arbeta hand i hand med forskare inom kognitiv neurovetenskap. Syftet med detta samarbete är att förstå vilken roll som kognitiva funktioner av högre ordning spelar i utvecklingen av psykiatriska och psykiska sjukdomar. Forskare inom dessa fält hoppas även utveckla strategier för mer effektiv återhämtning från dessa sjukdomar.

Studier har också varit fokuserade på att skaffa bättre insikter i effekterna som neurologiska utvecklingsproblem har för dem som drabbas. Forskarna är intresserade av sjukdomar som tycks vara kopplade till störningar i hjärnutvecklingen, såsom autism och hyperaktivitetsstörning.

Slutligen intresserar man sig även för neuropsykologisk rehabilitering. Psykologerna strävar efter att integrera sina terapeutiska metoder med tekniska verktyg för att göra terapin mer effektiv. Tanken är att dessa verktyg ska hjälpa terapeuterna att utveckla aktiviteter som är bättre anpassade till patienternas dagliga liv. Detta kommer att leda till bättre övergripande terapiresultat.

Sammanfattning

Trots att dessa båda specialiteter skiljer sig i vissa avseenden, så är det viktigt att klargöra att de kompletterar varandra på klinisk och forskningsmässig nivå. En välgrundad diagnos och behandling av en psykologisk eller en neuropsykologisk störning bör beakta perspektiv utifrån båda specialiteterna. Med andra ord kan en kombination av dessa två tillvägagångssätt bidra till att uppnå det terapeutiska målet som består i individuell självständighet och livskvalitet.

Dock finns det skillnader mellan klinisk psykologi och neuropsykologi. De inriktar sig var och en på olika kliniska områden. Med andra ord fokuserar den ena på emotionella och beteendemässiga störningar, medan den andra fokuserar på kognitiva nedsättningar och hjärnskador.

Avslutningsvis kan man konstatera att de båda specialiteterna följer olika vägar när det gäller forskning och de fokuserar på relevanta aspekter som är specifika för var och en av dem. Men det hindrar inte att framsteg i endera av dessa discipliner kommer att medföra ökade resurser och bättre förståelse för många aspekter som berör psykisk hälsa.

  • Anacona, C. y Guerrero-Rodríguez, S. (2012). Tendencias de proyectos de investigación en psicología clínica en Colombia. Psicología desde el Caribe, 29(1), 176-204.
  • Campos, M. R. (2006). La neuropsicología: Historia, conceptos básicos y aplicaciones. Revista de neurología, 43(1), 57-58.
  • Moreno, J. (2014). Psicología clínica: Revisión contextual y conceptual. Revista Electrónica Psyconex, 6(9), 1-20.
  • Verdejo, A y Tirapu, J. (2012). Neuropsicología clínica en perspectiva: Retos futuros basados en desarrollos presentes. Revista de Neurología, 54(3), 180-186.