Willis–Ekboms sjukdom och motoriska barken
Willis–Ekboms sjukdom, eller rastlösa ben, är svår att beskriva. Vissa tror faktiskt att benen rör sig på egen hand, men vad som verkligen sker är att de har ett konstant behov av att röra sina lägre lemmar för att få den obehagliga känslan att upphöra.
Vissa personer säger att de känner en stickande känsla upp och ned i benen. Upptäck denna sjukdoms huvudsakliga egenskaper och hur den är kopplad till den motoriska barken i denna artikel!
Klockan är 00:30 på natten. Jag försöker sova, men det är omöjligt. När jag håller på att somna dyker en stickande känsla upp i benen. Jag måste röra dem, så jag höjer ett ben och skakar det i luften. Jag höjer det andra och upprepar.
Stickandet börjar igen efter några minuter. Jag går upp och går fram och tillbaka i mitt rum, jag masserar benen och slår till och med på dem lite. Stickningarna har minskat. Jag har lyckats lindra Willis–Ekboms sjukdom tillräckligt för att somna.
Vad är Willis–Ekboms sjukdom?
Enligt National Institute of Neurological Disorders and Stroke (NINDS) är rastlösa ben en sensorisk-motorisk störning som har fem huvudsakliga diagnostiska kriterier:
- Ett starkt och överväldigande behov att röra på benen, vilket ofta associeras med onormala, obehagliga eller obekväma förnimmelser.
- Önskan att röra på benen börjar eller blir värre vid vila eller inaktivitet.
- Problemet blir temporärt, delvis eller helt lindrad av rörelser.
- Önskan att röra på benen börjar eller förvärras på kvällen eller natten.
- Ovan nämnda egenskaper orsakas inte av några andra medicinska eller beteendemässiga tillstånd.
Willis–Ekboms sjukdom och motoriska barken
Några av de huvudsakliga orsakerna till denna sjukdom är brist på järn och intag av tricykliska antidepressiva medel, såväl som selektiva serotoninåterupptagshämmare, lithium och koffein. Men nya upptäckter har emellertid kopplat rastlösa ben till onormal funktion hos den motoriska barken.
Forskare vid Johns Hopkins University upptäckte en möjlig orsak till detta syndrom: hyperaktivitet i den motoriska barken. Rachel Salas från Johns Hopkins University försäkrar oss om att “regionen av hjärnan som kontrollerar benen visar förhöjd kortikal retbarhet i den motoriska barken.”
Behandling
Farmakologisk behandling
- Dopaminagonister, som ropinirol, pergolid eller pramipexol.
- Bensodiazepiner hjälper till att lindra den stickande känslan och gör det enklare att sova.
- Antiepileptika , framförallt gabapentin och karbamazepin.
- Opioider kan också användas tack vare deras smärtlindrande effekt.
Icke-farmakologiska behandlingar
- Att ha en sömnrutin och gå och lägga sig samma tid varje dag.
- Att minska konsumtion av koffein, alkohol och nikotin.
- Frekvent träning.
Slutsats
Det finns fortfarande mycket att upptäcka om Willis–Ekboms sjukdom när det kommer till att förbättra patienternas livskvalitet.
Att minska symptomen som associeras med denna sjukdom kommer leda till bättre sömnhygien och sömn av högre kvalitet. Det skulle minimera sömnighet, trötthet, utmattning och humörsvängningar.