Allt du behöver veta om systemisk terapi

Skriven och verifierad av psykologen Cristina Roda Rivera.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Systemisk terapi har sina rötter inom familjeterapin, men dessa dagar behövs det inte ett familjefokus för att det ska kallas systemiskt. Inom det här tillvägagångssättet så är det relationen som är det viktiga: interaktionen mellan människor och inte så mycket själva observationen av den isolerade individen.

Det var den österrikiske biologen och filosofen Ludwind Von Bertalanffy som skapade den generella systemteorin 1968. Han använde konceptet system som “ett nätverk av element som interagerar”. Han applicerade sedan detta på det teoretiska ramverket tills det blev en väl använd modell inom forskning rörande familjer och relationer.

Det systemiska perspektivet har också fått bidrag från andra discipliner. Dessa är främst relaterade till det teoretiska fältet. Vissa av dem är cybernetik, pragmatiska utvecklingar inom kommunikation samt familjepsykoterapi. Denna integration av perspektiv har banat väg för utvecklingen av ett stort antal appliceringar – allt från individ- och gruppbehandling till behandling av familjer (Hoffman, 1987).

Systemisk terapi och dess koncept

De olika tillvägagångssätten har sin mötespunkt i det systemets koncept, som säger att helheten är större än summan av dess delar. Detta innebär att fokus läggs på helhetens egenskaper, som är ett resultat av en interaktion mellan de olika elementen i själva systemet. I generella termer så är det den relation som uppstår vid interaktionen mellan olika personer som är det viktiga.

Systemiska psykologer följer följande generella idé. Ett system – oavsett vad för slags system det handlar om – familj, parrelation eller socialt – består av en eller flera element som är knutna till varandra på ett sätt att en förändring i själva tillståndet kommer ge upphov till en systemförändring. Detta gör att forskarna kan se fundamentala aspekter hos den individuella patologin hos alla systemets medlemmar.

Den systemiska terapins bakgrund

De mest framstående föregångarna till de systemiska terapierna kommer från psykoanalysen. Exempel på detta är termerna “schizofrenogena modern” av Frieda From-Reichman och “perversa modern” av Rosen, eller användningen av Bells familjeintervjuer.

Med det sagt uppstod det en tydlig början med antropologen Gregory Bateson och hans lag vid Hospital of Palo Alto. Bateson samverkade med andra forskare som Jacksom, Haley och Weakland för att analysera kommunikationssystem inom schizofrena familjer.

En av de mest intressanta teorierna som uppstod från hans forskning var teorin om dubbelbindningen. Denna teori förklarar hur motsägelsen mellan meddelanden kan ge upphov till förvirring som en verklighetsflykt. Motsägelsen implicerar att man tar emot två ordar där man genom att uppfylla en av dem undviker den andra. Ett exempel hade varit att säga “Var mer spontan” eller “Var inte lydig”.

1962 grundade Jackson och Ackerman tidningen Family Process och Bertalanffy formulerade den generella systemiska teorin. Den senare var den teori som utvecklar faktorer som är vanliga för alla systemiska terapier.

Vanliga aspekter inom en systemisk terapi

Även då de systemiska terapierna är väldigt breda och omfattar en stor grupp av discipliner, finns det vissa aspekter som de har gemensamt. Det viktigaste är systemkonceptet som vi redan har nämnt som “ett antal föremål eller element som är relaterade till varandra”.

I hans generella systemiska teori betonar även Bertalanffy konceptet med interaktion. Han sade att system implicerar ett utbyte mellan de olika parterna. Han sade också att varje del av systemet kan anses vara ett undersystem. På detta sätt kan familjen vara systemet och relationen mellan modern och barnet vara undersystemet.

Öppna och stängda system inom systemisk terapi

Det är också viktigt att man skiljer mellan öppna och stängda system när det gäller systemisk terapi. När det gäller detta är forskarna inte överens om vilka kriterier som gäller. Om vi följer Bertanlaffys konceptualisering så är ett stängt system ett som inte har något utbyte med ett medium. Ett öppet system befinner sig å andra sidan i konstant kommunikation med detta medium eller andra system.

Ett stängt familjesystem har exempelvis inte någon typ av kommunikation med sin omgivning. Det slutliga stadiet beror på systemets ursprungliga tillstånd. Det förekommer en utarmning av den progressiva energin i unionen och familjesystemet.

Från denna observation ger oss författare som Watzlawick, Beavin och Jackon från Palo Alto skolan “Teorin med den mänskliga kommunikation”, genom att använda resultaten från studier av andra koncept som är tagna från den generella systemiska teorin.

Systemisk modeller av systemisk terapi

Denna teori ger oss aspekter och idéer som är gemensamma för alla systemiska modeller, såsom:

• Det är omöjligt att inte kommunicera. Denna teori baseras på idén att allt beteende är kommunikation, inkluderat tystnat. Den framför också att det är möjligt att ha situationer där “symptomet” själv är en form av kommunikation.
• Mekanismerna i systemet självregleras av feedback.
• Det finns två nivåer av kommunikation: den digitala eller innehållsnivån och den analoga eller relationella nivå. Om det förekommer en inkongruens mellan de två nivåerna så uppstår det paradoxala meddelanden.
• Interaktionen styrs av de graderingar som deltagarna introducerar. Detta innebär att, beroende på den version som vi bygger av det som vi vill se och uppleva, så bestämmer vi relationen som vi har med andra personer och vice versa. Så bristen på överenskommelse rörande hur man ska gradera faktumen är orsaken till många relationskonflikter.
• Det finns ett regelsystem som den systemiska terapeuten måste känna till: de erkända reglerna, de symmetriska reglerna, de hemliga reglerna och målreglerna.

Det finns också en rad med andra aspekter när det gäller den systemiska skolan. Låt oss titta lite närmare på dem.

MRI interaktionell skola: Watzlawick, Wakland och Fisch

Denna systemiska skola identifieras med den andra generationen av Palo Alto forskarna (Watzlawick, Weakland & Fisch, 1974, Fisch, Weakland & Segal, 1982).

Vissa av de maxim som kommer från dessa skolor är följande:

• De lösningar som har provats är desamma som upprätthåller problemen. Detta innebär att det är bara då en person gör något för att lösa en situation så lyckas han ofta bara skjuta på problemet.
• Interventionerna syftar till att identifiera de kretsar som ingriper i relationen och de lösningar som man har provat. Målet är modifiera de interaktionella mönstren, vilket är känt som Förändring 2, eftersom de lösningar man provat utan framgång är Förändring 1 eller “mer av samma sak”.
• En av de strategier som används är paradoxala interventioner. Med andra ord beskriver man uppgifter eller kommunicerar idéer som ligger långt bort från det vanliga systemet, men som är i överenskommelse med systemets ramverk. För att göra detta “pratar han patientens språk”.

Den strukturella och strategiska skolan: Minuchin och Haley

Minuchin och Haley är de främsta representanterna av denna skola. De anser att det är viktigt att man analyserar systemets struktur för att lära känna de relationer som dess medlemmar har och därmed applicera den nödvändiga behandlingen. Båda av dem säger att familjer organiserar sig runt allianser och koalitioner.

En allians definieras till exempel av närheten mellan två medlemmar i kontrast till en mer avlägsen tredje part. Men en koalition består av en union mellan två medlemmar mot en tredje. Koalitionerna av olika generationer kallas perversa trianglar (modern och sonen mot fadern).

Från detta perspektiv använder terapeuten tekniker för att modifiera familjestrukturen. Han utmanar därmed familjens definitioner och utför en positiv omdefiniering av symptomet.

De olika familjemedlemmarna tilldelas också olika uppgifter. I det här fallet är terapeuten allierad med ett underliggande system för att orsaka en omstrukturering av gränser, eller Haleys paradoxala intervention.

Milans systemiska skola: Selvini-Palazzoli, psykos inom familjen

Denna skola kommer från det arbete som utfördes av Mara Selvini-Palazzoli och hennes lag.

De fokuserar sig på åkommor som anorexi och psykotiska störningar, som vanligtvis uppstår inom familjer som kännetecknas av en stel transaktion. Milans systemiska skolan betonar speciellt den information som samlats in från den kontakt som tagits.

Med hjälp av detta bygger de en fungerande hypotes som de använder i utvecklingen av den första sessionen. De arbetar främst med familjemeningar i relation till symptomet. De arbetar också med den identifierade patienten med syftet att uppnå en konsensus.

En av de interventioner som skapats av denna skola kallas invariabel preskription. Detta är ett specifikt program för att arbeta med psykotiska familjer, som innebär att man ger hela familjen samma uppgift, och att man försöker alliera föräldrarna genom att använda en hemlighet som främjar separationen av de underliggande systemet, speciellt de som har skapats av barnen.

Systemiska terapier ger oss ett annat perspektiv på våra problem och svårigheter. Det är ett perspektiv som prioriterar relationer över individen för att kunna förbättra folks liv. Det är en ovanlig och intressant metod som håller på att bli allt viktigare inom terapin.