Anpassningsstörning: blir du överväldigad av problem?
Anpassningsstörning kan uppstå efter en traumatisk eller stressande händelse. Efter att ha gått igenom ett problem (förlorat jobbet, en allvarlig sjukdom, skilsmässa, ekonomiska problem etc.) kan du känna dig överväldigad. Detsamma gäller vid stora förändringar i livet (äktenskap, barnets födelse, flytt etc.) Du kan känna dig nervös, irriterad, ledsen eller ängslig.
Om du känner på det här sättet efter att ha upplevt stressiga händelser som dessa, ska du inte oroa dig. Det är helt normalt. Om dina symptom påtagligt påverkar ditt dagliga liv kan du dock ha drabbats av en anpassningsstörning.
Anpassningsstörning finns listat i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5). Det faller inom kategorin för trauma och stressrelaterade störningar. Dessa är störningar där exponering för en traumatisk eller stressande händelse uttryckligen framträder som kriterier för diagnos.
Störningarna listade i denna kategori är:
- Posttraumatiskt stressyndrom
- Akut stressreaktion
- Reaktiv kontaktstörning
- DSED (Disinhibited Social Engagement Disorder)
- Anpassningsstörning
Psykisk stress efter en traumatisk eller stressande händelse varierar från person till person. Hos vissa människor är symptomen baserade på rädsla och ångest.
Men många människor som gått igenom traumatiska eller stressande upplevelser har symptom som humörsvängningar, ilska, fientlighet eller dissociativa symptom.
På grund av mångfalden av symptom som följer en traumatisk eller stressande händelse, grupperar psykologerna ovanstående störningar i kategorin “Trauma eller stressrelaterade störningar”. Vissa människor kommer över traumatiska erfarenheter tidigare än andra.
När det tar mer än tre månader att anpassa sig till förändringar som uppstått och det är svårt att återhämta sig, är det möjligt att man har en anpassningsstörning.
Vad är anpassningsstörning?
Den väsentliga egenskapen hos detta tillstånd är känslomässiga eller beteendemässiga symptom baserade på en identifierbar stressfaktor. Denna stressfaktor kan vara en enskild händelse, som ett uppbrott. Men flera stressfaktorer kan också påverka patienten, till exempel problem på jobbet och i äktenskapet.
Dessa stressfaktorer, eller problem, kan dyka upp flera gånger. Två exempel är tillfälliga kriser i arbetet eller otillfredsställande sex. De kan också dyka upp kontinuerligt, till exempel vid kronisk sjukdom eller när man är bosatt i ett farligt område.
Stressfaktorer kan påverka en individ, en hel familj eller en större grupp. Så är fallet vid naturkatastrofer. Vissa av dessa problem går hand i hand med livshändelser som att börja skolan, lämna ditt familjehem, gifta sig, bli förälder etc.
Dessutom kan dessa stressfaktorer vara konsekvensen av en älskad persons död, men bara när intensiteten, kvaliteten eller varaktigheten av sorgen går utöver vad du normalt kan förvänta dig. Som ett resultat av detta är anpassningsstörningar relaterade till en ökad risk för självmord.
Hur diagnostiserar en psykolog anpassningsstörning?
Enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) måste psykologer ta hänsyn till följande diagnostiska kriterier:
A. Utveckling av känslomässiga eller beteendemässiga symptom som svar på identifierbar(a) stressfaktor(er). Dessa uppträder under de tre månaderna efter stressfaktorns början.
B. Beteendet eller symptomen är kliniskt signifikanta. Detta manifesterar sig i en eller båda av följande egenskaper:
- Intensiv störning oproportionerlig mot stressfaktorns allvar eller intensitet. Tänk på att yttre kontext och kulturella faktorer påverkar allvaret och presentationen av symptomen.
- Betydande funktionell nedsättning på viktiga områden (arbete, socialt liv etc.)
C. Förändringarna relaterade till stressfaktorn uppfyller inte kriterierna för en annan psykisk störning. De är inte bara en försämring av en redan existerande psykisk störning.
D. Symptomen är inte desamma som vid normal förlust.
E. När stressfaktorn eller dess konsekvenser tar slut varar symptomen inte längre än ytterligare sex månader.
Olika typer
Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) delar in anpassningsstörning på följande vis:
- Depressivt humör: patienten känner sig nedstämd och desperat och gråter ofta.
- Ångest: patienten känner sig nervös, orolig eller upprörd eller har separationsångest.
- Blandad depression och ångest: en kombination av depression och ångest är de dominerande faktorerna.
- Uppförandestörningar.
- Blandad störning av beteende och känslor: patienten upplever känslomässiga symptom och beteendeförändringar.
- Ospecificerade: störningsreaktioner som inte passar in i någon av de andra typerna av anpassningsstörning.
Slutligen delar DSM-5 också in dessa störningar i akut anpassningsstörning (om den varar mindre än 6 månader) eller ihållande (sex månader eller mer).
Hur utvecklar man anpassningsstörning?
När du upplevt problem eller stressfaktorer i ditt liv börjar du känna symptomen inom tre månader efter händelsen. När problemet eliminerats så kvarstår symptomen, men inte längre än 6 månader.
Om problemet är en akut händelse (till exempel förlust av jobbet) så sätter symptomen vanligtvis igång omedelbart. Du kan uppleva dem inom några dagar och de håller inte i sig så länge (inte mer än några månader).
Med det sagt, om problemet eller effekterna varar längre så kan anpassningsstörningen fortgå och bli kronisk.
Är anpassningsstörning vanligt?
Anpassningsstörning är mycket vanligt. Med andra ord varierar prevalensen mycket beroende på vad forskare studerar och vilka utvärderingsmetoder de använder. Andelen personer i öppenvårdsbehandling för psykisk ohälsa med diagnosen anpassningsstörning varierar från 5 till 20%.
Anpassningsstörning förekommer däremot i högre grad vid slutenvården på sjukhusen. Faktum är att andelen kan vara så hög som 50%.
Vilka är riskfaktorerna?
Människor som går igenom svåra händelser hanterar ofta många stressfaktorer. Dessa människor har en högre risk för att utveckla detta tillstånd.
Samtidigt måste läkarna ta hänsyn till patientens kulturella sammanhang när de ställer diagnoser. De måste undersöka om svaret på stressfaktorerna är överdrivet eller inte.
Dessutom bör de överväga om den psykiska störningen relaterad till stressfaktorn är mer omfattande än vad man kan förvänta sig.
Vad kan jag göra om jag misstänker att jag har en anpassningsstörning?
Först och främst rekommenderar vi att du träffar en psykolog eller psykiater. Om du känner dig överväldig av ett (eller flera) problem, följ dessa rekommendationer:
- Tänk på om du varit i en liknande situation tidigare och hur du löste det.
- Berätta hur du känner för familj och vänner.
- Organisera dina idéer. Du är orolig över allt på en och samma gång, så tänk ett steg i taget. Skriv ner dina nuvarande problem på ett papper och organisera dem efter hur orolig de gör dig. Du kommer att märka att vissa saker inte är nödvändiga att vara orolig över.
- Välj bara ett problem. Börja med det problem som är enklast att lösa.
- Tänk på hur du kan lösa ditt problem och ta tag i det. Gör en förändring.
- Träna, ta ett avkopplande bad och ägna tid åt dig själv.
Slutligen, om dina problem inte försvinner eller om du inte kan kontrollera dina symptom, bör du träffa en specialist. Du kan gå till din vårdcentral eller direkt till en psykolog. Psykologerna finns trots allt där för att hjälpa dig, oavsett om du har anpassningsstörning eller inte.