Antipsykiatrin blir allt större och mer förespråkad

· 24 oktober, 2018

Antipsykiatrin är en kontroversiell rörelse som utvecklades i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. En av de viktigaste inspiratörerna var den ungerske psykiatern Tomas Szasz, som även var professor vid University of Syracuse i New York. Men det var David Cooper som 1967 myntade begreppet ”antipsykiatri”.

Som namnet antyder uppstod den antipsykiatriska rörelsen som en reaktion mot psykiatrins teori och utövande. Åtminstone den tidens psykiatri.

Förespråkarna för den här rörelsen menade att psykiatrin är en pseudovetenskap som vilar på ytterst svag vetenskaplig grund, och att den bör ses mer som en ideologi än som en medicinsk disciplin. De hävdade att psykiatrin strävar efter att utöva kontroll över det mänskliga tänkandet genom att använda etiketter såsom ”normalitet” och ”abnormitet”.

”Mental hälsa är något som bör tillägnas stor uppmärksamhet. Det är det sista i raden av tabun som vi måste ta itu med”

-Adam Ant-

Rörelsen vann genklang i många kretsar tack vare dess banbrytande idéer. Den blev ett relevant och effektivt språkrör i kampen mot kontroversiella behandlingsmetoder, såsom lobotomi och elchocker. Efter hand förlorade den mycket av sitt inflytande, men det har aldrig helt försvunnit.

Nu tycks antipsykiatrin vara på återtåg med hjälp av aktivister som Dr. Bonnie Burstow. Hon är professor vid University of Toronto och upprättade nyligen ett stipendium i antipsykiatri vid universitetet.

Antipsykiatrins tankegångar

Antipsykiatrin är en rörelse som består av psykiatriker, psykologer, läkare, filosofer och många ”psykiskt sjuka” människor, som går under beteckningen ”överlevande”. Enligt deras uppfattning är ”psykisk sjukdom” något som inte existerar i egentlig mening. Ett av deras starkaste argument är att det än idag inte finns några kliniska bevis för att psykiska problem beror på en sjuk hjärna. Det finns inga hjärnskanningar, ingen datortomografi och inga andra tester som vetenskapligt kan påvisa det som vi kallar ”psykiska sjukdomar”.

Antipsykiatrin påpekar att det inte finns några test för att påvisa psykiska sjukdomar

Medlemmarna i antipsykiatrirörelsen har även varit kritiska mot sättet de förmenta sjukdomarna definieras och klassificeras. De menar att psykiatrin inte utövas enligt någon vedertagen vetenskaplig metod. De som är ”psykiskt sjuka” får denna psykiatriska etikett på grundval av beslut fattade av runt 3,000 amerikanska psykiatriker.

Psykiatrikritikerna uttalade sig även kraftigt mot införandet av lobotomi som behandlingsmetod för ”psykiskt sjuka”. Uppfinnaren Egas Moniz gjorde ett kirurgiskt ingrepp i pannloben på en apa. Effekten blev att apan uppträdde lugnare, vilket genast motiverade Moniz att göra samma ingrepp på människor. Han belönades med nobelpriset för sin ”uppfinning”, som stödde sig på ett enda experiment, utfört på en enda apa.

Inom antipsykiatrin framhåller man även att de läkemedel som förskrivs för behandling av ”psykiska sjukdomar” i själva verket leder till en form av kemisk lobotomi. Istället för att bota patienterna gör de dem allt sämre och förkortar deras liv. De anser att psykoterapi är mycket lämpligare, eftersom ”psykiska sjukdomar” inte är har någon biologisk förklaring utan beror på symboliska och kulturella faktorer.

Bonnie Burstow och antipsykiatrin

Runt om i världen hörs fortfarande många röster som ifrågasätter den biologiska psykiatrin. Ändå är det den traditionella psykiatrin som styr vårdstandarden i nästan alla länder. Enligt kritikerna beror detta på att det är mycket billigare och mycket mer lönsamt att använda medicinering som behandlingsmetod. Läkemedelsindustrin ligger bakom utvecklingen. Ett piller kan få ångesten att släppa inom en halvtimma, medan terapi kan ta flera timmar.

Bonnie Burstow – förespråkare av antipsykiatrin

Nyttan av psykofarmaka har i flera studier satts under debatt. I ytterst få fall har någon egentlig förbättring kunnat påvisas. Snarare är det tvärtom så att dessa läkemedel har allvarliga biverkningar som har skadlig inverkan på patienterna såväl fysiskt som psykiskt.

Professor Bonnie Burstow har tagit fasta på den ökade kritiken. Hennes insats för att upprätta ett stipendium i antipsykiatri är första steget i ett försök att institutionalisera det nya intresset. Detta innebär en viktig milstolpe.

De flesta konventionella psykiatriker avfärdar emellertid antipsykiatrin som en teori utan någon som helst vetenskaplig grund. De påstår att det är en fåfäng attack som har mer med politik att göra än med vetenskap. Faktum kvarstår dock att många av de tester som ligger till grund för vår nuvarande definition av ”psykiska sjukdomar” är milt sagt av tvivelaktigt vetenskapligt värde.

Samtalsterapi

Bonnie Burstow rekommenderar olika former av samtalsterapi för att behandla svåra psykologiska problem. Personer som diagnostiserats med schizofreni har använt dessa metoder och ofta erhållit mycket goda resultat, särskilt om de inte var alltför ur balans.

Det är oförnekligt att många psykiatriker missbrukar sin förskrivningsrätt. Men under extrema förhållanden kan vissa läkemedel vara till gagn för många personer. I sådana fall kan medicinering användas för att lindra patientens symtom tills en mer effektiv och patientinriktad behandling kan erbjudas.

Kanske kan problemet lösas om vi kan hitta ett sätt för traditionella psykiatriker att föra en konstruktiv dialog med anhängarna av antipsykiatrin. Kanske kan detta leda till en mer human och effektiv behandling av människor som i nuläget har svårt att få den hjälp de behöver.