Artemisia Gentileschi och hennes arv till konstvärlden

31 oktober, 2019
Artemisia Gentileschi var en fantastisk konstnär som målade under barockperioden. Lär dig allt om henne här!

Artemisia Gentileschi var en barockmålare på 1500-talet. Som många kvinnliga konstnärer så var hennes historia och hennes verk dolda under många år. Idag kommer vi prata om Artemisia Gentileschi och hennes arv.

Historikerna och samlarna stipulerade först att hennes verk var gjorda av en manlig konstnär. Hennes liv och arbete är en perfekt illustration av 1500-talets sexism.

Idag anser konsthistorikerna att Artemisia Gentileschi var en av de första italienska barockmålarna. Hennes målningar har penseldrag som var typiska under denna tid, och det djup som hon uppnådde i sina porträtt är unikt.

I den här artikeln kommer vi lära oss mer om denna begåvade målare.

Hennes barndom och ungdom

Artemisia Gentileschi föddes den 8:e Juli 1593 i Rom, Italien. Hon var en begåvad målare. Hennes mor Prudentia Montone dog då hon var 12 år gammal. Hennes far hette Orazio Gentileschi och var en välkänd målare han med.

Hon visade tidigt intresse för att måla och började lära sig från sin far. Han var vän med Caravaggio och en av de första följarna av den revolutionära barockmålaren.

Caravaggio var en provokativ och vild målare inom Roms konstscen. Artemisia Gentileschi kom sedan att försvara den andra generationen av hans dramatiska realism.

Vid ett tillfälle anklagade myndigheterna Orazio och Caravaggio för att måla förolämpande graffiti om en annan målare i Rom.

Under rättegången berättade Orazio en anekdot om en gång då Caravaggio besökte hans hem för att få låna några änglavingar.

Tack vare denna information vet vi att den store konstnären måste ha hatt en väldigt nära relation med Gentileschi-familjen och att Artemisia, som var hans äldsta dotter, antagligen kände honom.

Artemisia Gentileschi med pensel.

Eftersom Artemisia studerade med sin far och landskapsmålaren Agostino Tassi så kan det vara svårt att skilja hennes verk från deras.

Till en början målade hon i en ganska så romantisk stil, precis som hennes far och Caravaggio. Hennes första välkända verk kallas Susanna och de äldre (1610). Under en lång tid trodde folk att detta var en av hennes fars målningar.

Hon målade även två versioner av en scen som Caravaggio redan hade målat vid namn Judith slår ihjäl Holofernes.

Övergrepp av en annan artist

1611 anställdes Orazio för att måla Palazzo Pallavicini-Rospigliosi i Rom tillsammans med målaren Agostino Tassi. I ett försök att hjälpa den 17-åriga Artemisia med sin teknik anställde Orazio henne för att vägleda henne.

Eftersom de arbetade tillsammans så spenderade Tassi och Artemisia väldigt mycket tid tillsammans.

Under en av lektionerna våldtogs hon av Tassi, och efter det påbörjade Artemisia faktiskt en relation med Tassi i tron att de skulle gifta sig till slut.

Tassi vägrade dock gifta sig med den unge konstnären. Orazio tog då ett beslut som var väldigt ovanligt för denna tid: han valde att anmäla Tassi för att ha våldtagit hans dotter. Rättegången varade i sju månader.

Under rättegången kom det fram många skandalösa detaljer rörande Tassi och hans offer. Artemisia hade varit oskuld innan våldtäkten och det förekom även anklagelser om att Tassi hade mördat sin fru.

Som en del av de juridiska procedurerna fick Artemisia genomgå en gynekologisk undersökning för att visa att hon hade förlorat sin oskuld då hon våldtogs.

Hon tvingades även vittna samtidigt som hon blev torterad med tumskruvar, som ansågs visa huruvida hon talade sanning eller inte.

För en konstnär hade denna typ av tortyr kunnat vara förödande. Artemisia drabbades dock inte av några allvarliga skador i fingrarna.

Tassi blev dömd och utvisad från Rom. Domen utfördes dock aldrig eftersom påven erbjöd Tassi skydd p.g.a. hans konstnärliga förmågor.

Många av Artemisia Gentileschis verk efter våldtäkten visar scener med kvinnor som blir attackerade av män eller kvinnor som söker hämnd.

Artemisia Gentileschi i Florens

En månad efter rättegången såg Orazio till att Artemisia gifte sig med konstnären Pierantonio Stiattesi. Paret flyttade sedan till Stiattesis hemstad Florens.

I Florens anställdes Artemisia av Casa Buonarotti för att gör ett av sina första stora verk. Målarens brorson hade omvandlat Michelangelos förra hem till ett monument och ett museum.

1616 blev Artemisia den första kvinnan som gick med i Accademia delle arti del Disegno (Akademien för konst och teckning). Hon kunde då köpa målarutrustning utan sin mans tillstånd och upprätta sina egna kontrakt.

Hertigen av Toscana, Cosimo II av Medici, erbjöd henne också flera lukrativa arbeten.

I Florens började Gentileschi att utveckla sin egen stil. Till skillnad från många andra konstnärer på 1700-talet specialiserade hon sig på att måla historia istället för porträtt.

1618 fick Artemisia och hennes man en dotter som de gav namnet Prudentia efter Artemisias avlidna mor.

Vid den tiden hade Artemisia en passionerad romans med en adelsman vid namn Francesco Maria di Niccolo Maringhi.

Artemisias man upptäckte ett antal kärleksbrev mellan de båda och använde breven för att pressa Maringhi på pengar.

Det slutade därför med att Maringhi fick sponsra dem finansiellt. Paret oroade sig väldigt mycket över pengar eftersom Stiattesi var väldigt dålig på att hantera deras ekonomi.

Artemisia Gentileschi och hennes arv: tillbaka till Rom, tillbaka till Caravaggio

Pengaproblem och rykten om Artemisias affär orsakade spänningar i giftermålet. 1621 återvände Artemisia till Rom utan sin man.

Väl där blev hon återigen involverad i Caravaggios krets och arbetade med flera av hans följare, inklusive målaren Simon Vouet.

Hon blev inte lika framgångsrik i Rom som hon hade hoppats, så hon spenderade mer tid i Venedig, där hon hoppades på jobb.

De färger som Gentileschi använde i sina målningar var ljusare än hennes fars, men hon fortsatte att använda en stil som var inspirerade av Caravaggio långt efter att fadern själv hade övergivit den.

Målning av kvinna.

Vid det engelska hovet: senare arbeten av Artemisia Gentileschi

Runt 1630 flyttade Gentileschi till Neapel. 1638 flyttade hon till London där hon och hennes far arbetade för kung Charles I. Duon arbetade tillsamman med en målning i taket i salongen i drottning Henrietta Marias hus i Greenwich.

Efter att hennes far dog 1639 stannade Gentileschi i London i flera år till. Där målade hon ett av sina mest berömda verk, Self-Portrait as the Allegory of Painting (1638).

Enligt författaren Baldinucci (som slog ihop hennes liv med hennes fars biografi), målade hon många porträtt och blev snabbt mer berömd än sin far.

1640 eller 1641 slog sig Gentileschi ned i Neapel. Där målade hon flera versioner av David och Bathshebas historia. Man känner inte till mycket rörande de senare åren av hennes liv.

De sista existerande breven är från 1650 och antyder att hon vid denna tid fortfarande arbetade.

Det är osäkert när hon dog. Vissa bevis tyder på att hon fortfarande arbetade i Neapel 1654. Vissa historiker spekulerar att hon kan ha dött av pesten 1656.

Artemisia Gentileschi och hennes arv

Gentileschis arv har varit kontroversiellt och komplext. Folk respekterade och erkände henne då hon fortfarande levde, men efter att hon dog så har historikerna inte tagit med henne i berättelserna.

Det berodde delvis på att hennes stil var väldigt lik hennes fars och att konsthistoriker felaktigt menade att vissa av hennes målningar hade målats av Orazio.

Robert Longhi, en välkänd Caravaggio-forskare, återupptäckte och försvarade hennes verk i början av 1900-talet.

”Så länge som jag lever så kommer jag att ha kontroll över mitt varande.”
-Artemisia Gentileschi-

Många av de verk som har tagit upp hennes historia har tyvärr varit överdrivna och sexualiserade. Detta beror till viss del på en sensationell novell om Artemisia, som Longhis fru Anna Banti publicerade 1947.

Under 70-och 80-talet fick Artemisia Gentileschi och hennes arv återupprättelse med hjälp av kvinnliga konsthistoriker som Mary Garrard och Linda Nochlin.

Dessa historiker fokuserade på hennes viktiga artistiska framsteg och hur hon påverkat konsthistorien, och inte lika mycket på hennes personliga liv.

  • Pérez Carreño, F. (1993). Artemisia Gentileschi. Colección El arte y sus creadores, Volumen 13.
  • Cropper, E. (1995). Artemisia Gentileschi, la pintora. In La mujer barroca (pp. 189-212). Alianza Editorial.
  • Nochlin, L. (2008). ¿Por qué no ha habido grandes mujeres artistas? En Catálogo de exposición, 283-289.
  • Carreño, F. P. (1995). Drama y espectador en Artemisia Gentileschi. Asparkía. Investigació feminista, Volumen 5, 11-24.