Bipolär störning – som att leva i en berg-och-dalbana
Bipolär störning är kanske en av de mest fascinerande störningarna att studera för de som är intresserade av klinisk psykologi. Idén att en person kan röra sig mellan två olika extremer, eller poler, fascinerar och skrämmer oss på samma gång. Det finns en allmän uppfattning om bipolär störning som kan få oss att tro att vi enkelt kan komma att lida av det och att det inte finns någon, hur intelligent personen än är, som har en total emotionell stabilitet.
Hur många gånger har du inte hört att personer med bipolär störning har en dubbel personlighet? Vad är denna störnings sanna natur som får en person att ha “olika personligheter”? Vad är skillnaderna mellan bipolär störning och borderline personlighetsstörning?
Bipolär störning – vad är det?
Bipolär störning är en affektiv störning som karaktäriseras av humörsvängningar, med faser av mani (eufori), hypomani (eufori som varar en kortare tid) eller blandade faser, som generellt alternerar med depressiva episoder. Enligt kriteriet hos den internationella klassificeringen av sjukdomar (ICD-10) och manualen för statistisk diagnos av mentala åkommor (DSM-IV) så finns det olika typer av bipolära störningar:
- Bipolär störning I: minst en episod av mani eller en blandad episod (mani och hypomani), som kan hända innan eller efter depressiva episoder.
- Bipolär störning II: mindre allvarliga maniska symptom som kallas hypomaniska faser och depressiva episoder.
- Cyklotymi: alternerande hypomani med subkliniska depressiva störningar.
Det är en relativt frekvent åkomma som uppstår vid alla åldrar och kön, även om det verkar uppstå mer mellan 15 och 25 års ålder. Då det uppstår hos någon som är över 60 år så säger studierna att störningen antagligen har ett organiskt ursprung, vilket kan behandlas i enlighet med detta.
Som de flesta störningar påverkar det personens funktioner och välmående. Självmordssiffrorna är väldigt höga bland bipolära personer – så många som 15% av patienterna – och de är mer frekventa i de depressiva eller blandade faserna.
Upp- och nedgångar
DSM-IV-TR etablerar kriterium för olika typer av mani, hypomani, depressiva och blandade episoder.
Den maniska episoden är en humörförändring som varar minst en vecka, där de förekommer tre eller fler av dessa symptom, och de är långvariga:
- Överdriven självkänsla.
- En minskning av sömnbehovet.
- Mer pratglad än vanligt.
- En flod av idéer.
- Svårigheter med uppmärksamheten.
- Psykomotorisk irritation.
- Överdriven involvering lustfyllda aktiviteter med stor potential för allvarliga konsekvenser.
- Denna störning är tillräckligt allvarlig för att ge upphov till sämre arbetsprestanda, sociala problem och psykosomatiska symptom. Att bli inlagd på sjukhus är även förekommande.
Den hypomaniska episoden är en humörförändring som varar minst fyra dagar med tre eller fler av de symptom som har tagits upp ovan för maniska episoder. Humörförändringen och aktivitetsförändringen kan ses av andra, men det anses inte vara tillräckligt allvarligt och det finns inte några psykotiska symptom.
Den stora depressiva episoden uppvisar följande symptom under 2 veckor:
- Brist på eller stor ökning av vikt eller aptit.
- Insomnia eller hypersomni
- Irritation och långsamma psykomotoriska funktioner
- Utmattning
- Överdrivna skuldkänslor
- Minskning av koncentrationen eller beslutstagande
- Återkommande tankar om döden
- Antingen ett deprimerat humör under största delen av dagen eller generell apati.
Den blandade episoden kombinerar symptomen från den maniska episoden och den stora depressiva episoden, nästan varje dag, under minst en vecka.
I alla dessa typer av episoder uppstår inte symptomen p.g.a. fysiologiska effekter som skapas av en substans eller behandling. Ifall dessa symptom är effekten av en substans eller medicin som har skrivits ut så kan vi inte ge diagnosen bipolär, även ifall personen uppfyller alla kriterium ovan.
“Behandlingen av personer med psykopatologiska störningar bör vara samma som med andra sjukdomar. Vi bör inte stigmatisera patienten eller beskylla dem för att de lider av detta.”
Skillnaderna mellan bipolär störning och borderline personlighetsstörning
Borderline personlighetsstörning (BDP) är en av de allvarligaste personlighetsstörningarna. Bristen på emotionell reglering av BPD måste skiljas från de obalanser som uppstår vid bipolär störning. BPD har följande egenskaper:
- Övergripande instabilitet som påverkar sinnet, självbilden och beteendet.
- Djupgående och permanenta svårigheter med att etablera stabila band, vilket inte uppstår hos bipolära patienter.
- Impulsivitet, okontrollerad ilska, självaggression och utåtgående aggressivitet.
- Självmordsbeteende, hot, gester eller självskador.
- Riskfyllda beteenden som oftast uppstår p.g.a personliga konflikter och relationsproblem (rädsla för att bli bortstött eller övergiven).
- Känslor av tomhet och att vara uttråkad.
Bipolär störning garanterar inte olika personligheter
Då separationen påverkar den högsta nivån av vårt väsen – vår personlighet – då har vi att göra med dissociativ identitetsstörning (kluven eller multipel personlighet).
Folk med multipla personligheter uppvisar två eller fler identiteter (även upp till hundra), där minst två av dem upprepade gånger tar kontroll över beteendet. Folk med denna åkomma känner sig även oförmögna att komma ihåg viktig personlig information beroende på den personlighet som dominerar för tillfället.
De flesta som arbetar med mental hälsa tror att andra ingrepp är nödvändiga utöver de farmakologiska. Individuell- eller grupp-psykoterapi är väldigt användbart i dessa fall. Det rekommenderas även att man reducerar farmakologisk behandling ifall de terapeutiska effekterna inte är tillräckliga.
Diagnostiska kategorier hjälper även med en mer personlig behandling. Men låt oss inte glömma bort att varje person är annorlunda, och deras hälsotillstånd är inte något undantag. Två personer med samma diagnos kan därför ha väldigt olika upplevelser av den störning som de “delar”.
