Egas Moniz och lobotomins fantastiska historia

29 april, 2019

Lobotomi är en av de mest kontroversiella procedurerna inom den mentala hälsans historia. Den ”uppfanns” av Egas Moniz på 30-talet och blev sedan populär runt om i världen. Det utfördes tusentals lobotomier fram till 50-talet. Man slutade då att använda denna behandling p.g.a. de allvarliga bieffekter som uppstod.

Lobotomin är en kirurgisk procedur som innebär att man kapar anslutningar i en eller båda loberna i hjärnan, vilket separerar den prefrontala hjärnbarken från andra delar av hjärnan. Denna kirurgi är känd som ”leukotomi”.

Egas Moniz var inte den förste som provade denna typ av procedur. 1890 utförde läkaren Gottlieb Burkhardt sex kirurgiska ingrepp av denna typ. Två av patienterna dog och han upphörde därför med sina undersökningar. Under den senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal orsakade lobotomin ett stort antal dödsfall runt om i världen.

”Känn till alla teorier. Bemästra alla tekniker, men då du vidrör en annan mänsklig själ ska du bara vara en annan mänsklig själ själv.”
-Carl Gustav Jung-

Egas Moniz och hans tveksamma forskning rörande lobotomi

1935 påbörjade Egas Moniz – neurolog och professor vid universitetet i Lissabon – sin egen ”forskning” om lobotomi. Vi har satt ordet ”forskning” inom citationstecken eftersom han egentligen utförde kirurgi på en chimpans. Då han märkte att djuret blev lugnare så ansåg han att man kunde börja praktisera tekniken på människor.

Bild på Egas Monitz.

Denna ”ovetenskapliga” procedur har ifrågasatts under lång tid. Ingen seriös forskare kan från ett enda fall applicera slutsatserna på alla fall och alla patienter. Det stämmer att enstaka studier kan ha ett stort värde för forskningen, speciellt när det gäller sällsynta sjukdomar, eller att de kan öppna upp för vidare studier. Man kan dock inte generalisera denna typ av forskning om slutsatserna inte är tillräckligt väl underbyggda.

I detta fall så finns det något som begränsar generaliseringarna ännu mer: lobotomin utfördes på en primat, och inte en människa. Egas Moniz vann dock ändå Nobels fredspris i medicin 1949.

Egas Moniz arbetade med en annan neurolog som hette Almeida Lima, och tillsammans utförde de de första lobotomierna. Proceduren bestod av att man gjorde två hål i patientens skalle. Därefter injicerade man alkohol i hjärnbarken för att döda denna del av hjärnan. Han och hans partner utvärderade patienten efter operationen.

Utövandet fortsätter

Då Egas Moniz började sprida sin metod i Europa så var det många neurologer som byggde vidare på hans teorier. Den mest berömde av dem var Walter Freeman. Denna man var inte egentligen kirurg, men han utvecklade ändå en teknik som blev känd som ”ice pick lobotomy”.

Illustration av lobotomi.

Denne amerikanska läkare upptäckte att han kunde nå vissa delar av hjärnan enklare genom ögonen. Han satte in ett instrument som påminde om en ishacka genom ögonen, ”rörde om lite” och nådde därefter hjärnan. Freeman lyckades utföra lobotomin på bara 5 minuter.

Han utförde den så ofta att han till och med gjorde hembesök. Han hade en bil som han kallade för ”Lobotomobilen”, som han använde för att köra runt i USA och utföra lobotomier för många olika psykologiska problem. Det uppskattas att mellan 40-50,000 personer blev lobotomerade runt om i världen.

Lobotomin förbjuds

Många av de patienter som hade genomgått lobotomin dog. Andra drabbades av allvarliga hjärnskador som ibland inte märktes förrän efter flera år. Många av dem hamnade i koma och andra drabbades av försämrade kognitiva förmågor. Proceduren användes dock fortfarande eftersom patientens tillstånd förbättrades i en tredjedel av fallen.

Lobotomins mål var inte att bota den mentala sjukdomen, utan Moniz mål var istället att ”lugna” patienten. Man kan därför ganska uppenbart förstå grymheten med att lobotomera personer med ångestproblem och allvarliga depressioner. Kirurgerna utförde proceduren på många patienter med schizofreni, men de uppvisade inte någon förbättring.

Lobotomin isolerade patienten från omvärlden. Det var därför som patienten var ”lugn”. Många personer såg dock positivt på behandlingen eftersom mentalpatienter vid denna tid levde som fångar på mentalsjukhus; lobotomin gjorde att de kunde släppas ut.

Praktik av lobotomi.

Lobotomin slutade användas under 50-talet efter att man hade uppfunnit ”Thorazine”, som var den första antipsykotiska medicinen. Uppfinnaren kallade den dock för ”kemisk lobotomi”. Under 70-talet förbjöds proceduren i de flesta länder, även om vi vet att vissa länder fortfarande utför den än idag.

Det har höjts röster för att Egas Moniz borde få sitt Nobelpris tillbakadraget eftersom många upplever att han gjorde mer ont än gott.