Experimentet med felattribuering av upphetsning

24 november, 2019
Teorin med felattribuering av upphetsning visar att vi ibland attribuerar orelaterade faktorer som orsak till vad vi känner.

Dutton och Aron-experimentet gav liv till teorin med felattribuering av upphetsning. Detta är en av de största klassikerna inom psykologin.

Den är relaterad till attraktionen mellan två människor och hjälper oss att förstå hur häpnadsväckande hjärnan kan vara.

Attraktion och kärlek är komplexa känslor som involverar känslor, uppfostran och attityd. Det finns dock andra relaterade aspekter: hormoner och signalsubstanser.

Dutton och Aron-experimentet visar hur missledande de fjärilar som vi har i magen kan vara. Faktum är att attraktion för det mesta har mer med hjärnkemi att göra än personlig smak.

Teorin med felattribuering av upphetsning är en avgrening av attribueringsteorin som postulerades av den österrikiske psykologen Fritz Heider 1958.

Denna gav upphov till den fundamentala attribueringsteorin av Lee Ross och den kognitiva dissonansteorin av Leon Festinger. Dutton och Aron använde sedan dessa teorier som grund i sina berömda experiment.

Hjärna mot blå bakgrund.

Attribueringsteorin

Fritz Heider postulerade attribueringsteorin. Enligt den tenderar vi att naturligt göra kausala attribueringar av händelser och förändringar som vi bevittnar.

Med andra ord är vi intresserade av att slå fast varför folk gör som de gör och varför allt händer. Detta är något vi gör automatiskt. Poängen är att vi aldrig stannar upp för att överväga hur korrekta dessa attribueringar egentligen är.

Teorin med felattribuering av upphetsning postulerar vidare att vi övervärderar folks interna tillstånd för att vi ska kunna veta hur vi ska agera.

Exempelvis personligheten istället för att tänka på andra externa faktorer. Då vi förklara vårt inre beteende så värderar vi mer de externa faktorerna än de interna.

Fenomenet med kognitiv dissonans uttrycker också detta.

Låt oss förklara detta med ett exempel. Om vi fastnar i en situation där två av vårda uppfattningar eller beteenden står i konflikt med varandra, så tenderar vi att hitta på anledningar för att harmonisera dem.

Duttons och Arons experiment

Det experiment som Donald Dutton och Arthur Aron utförde är känt som ”studien om Capilanos hängbro”. Som namnet antyder använde dessa två psykologer två broar för att bevisa sin ståndpunkt.

Den första bron var liten, kraftig och modern. Den andra fanns vid Capilanodalen, högt ovan marken, och var en gammal bro som svajade i vinden och skakade med varje steg.

Det fanns två grupper av män. Dutton och Aron bad varje grupp att gå över en av det två broarna. Båda grupperna träffade en attraktiv kvinna i mitten av varje bro.

Hon berättade för dem att hon gjorde en studie rörande landskap, vilket var en ursäkt för att be dem att beskriva en del av vad de såg. I slutändan gav hon dem sitt nummer på att flörtande sätt.

Så vad var resultatet? De män som hade korsat den korta och säkra bron tittade inte på kvinnan två gånger.

De som hade korsat den mer farliga bron ringde kvinnan och kände sig väldigt intresserade av henne. Vad döljer sig bakom dessa två beteenden?

Bro i skogen.

Teorin om felattribuering av upphetsning

Det som detta experiment låter oss verifiera är att hjärnan ibland kan lura oss. De personer som gick över den farliga bron kände mer adrenalin än de personer som gick över den säkra bron.

Vi kan därför anta att det hade en väldigt positiv påverkan på dem att hitta en attraktiv kvinna mitt på bron. Detta dolde i sin tur den faktiska anledningen till varför de kände sig attraherade av henne.

Den kognitiva dissonansteorin kan appliceras i det här fallet. Rädslan kom i kontakt med konfrontationen av stimulansen från en attraktiv kvinna.

Experimentens deltagare hade blandade känslor: en dos adrenalin tillsammans med kvinnans flörtiga attityd resulterade i att de kände en stark attraktion för henne. De två känslorna blandades och ledde till detta resultat.

Det har visat sig att folk tenderar att skapa mer sympatiska band med andra i deras närhet i riskfyllda situationer. Detta refererar såklart till kontrollerade risker och inte extrema.

Då situationen är förfärlig eller orsakar panik så händer det motsatta. Individen ser då de andra personerna som ett hot.

  • Gomila, A. (2003). La perspectiva de segunda persona de la atribución mental. Azafea: Revista de Filosofía, 4.