Filmen Funny Games – våld för våldets skull
Den amerikanska filmen Funny Games regisserad av Michael Haneke är en nyinspelning av den österrikiska versionen med samma titel från 1997, av samma regissör. Filmen behandlar det våld som begås av två unga män mot en familj direkt efter att de anlänt till deras fritidshus beläget vid sjöstranden.
Detta kunde ha blivit bara ännu en våldsam thriller i raden, men handlingen är inte det som gör Funny Games speciell. Filmen syftar till att bli en lektion för tittarna, och den är även ett försök att kritisera den våldsamma och intetsägande underhållningen i många produktioner.
Enligt regissörens utsaga avser den här filmen att kritisera vulgär och våldsam underhållning och det är en slags behandling för en publik som är besatt av den avslappnade konsumtionen av brutala bilder.
Funny Games (både i sin österrikiska och amerikanska version) syftar till att förklara i vilken utsträckning tittarna är medbrottslingar till det våld de bevittnar. Antingen i sin egen närmiljö eller i filmformat.
”Ni slår vad om att ni kommer att leva imorgon klockan nio, och vi slår vad om att ni är döda. Okej?”
-Michael Pitt som Paul-
Filmen Funny Games – en berättelse om okonventionellt våld
Filmen börjar när Ann och George (Naomi Watts och Tim Roth) kör ut på landet till sitt sommarhus med sin unga son, Georgie (Devon Gearhart). De lyssnar på klassisk musik under bilresan, som sker i en Land Rover. Sedan sjösätter de sin vackra segelbåt, i trä, vid ankomsten.
När de gjort sig hemmastadda i sitt fritidshus dyker två propra men ganska udda unga män upp på deras tröskel. Deras oklanderliga sätt och uppenbara medlemskap i den lokala societetsklubben tar dem över huströskeln och in i parets hem. Detta markerar dock början på en mardröm.
Familjen inser snart att dessa två unga män innebär dåliga nyheter. Under nattens gång terroriserar de familjen med olika handlingar som involverar uppförandekurser, en golfklubba, en kniv och en pistol.
De förändrar ständigt hur de tilltalar varandra. Ibland är de Peter och Paul, ibland Tom och Jerry, andra gånger är de till och med Beavis och Butt-head. Michael Pitt och Brady Corbet spelar rollerna väl, och överklassfasonerna känns genuina, åtminstone för de som befinner sig utanför denna värld.
Vilka är dessa sociopater?
Peter och Paul verkar agera utan motiv. När George, fadern, frågar dem varför de är så grymma, svarar en av de unga männen på ett sätt som hånar den typ av lättsmälta förklaringar en tittare kan förvänta sig.
De gör antydningar till sin olyckliga barndom, sexuell osäkerhet, klassförakt och bortskämdhet. Allt är typiskt, förväntat och ger inga verkliga förklaringar. Haneke leker helt enkelt med de enkla argumenten som massmedia så ofta använder för att förklara psykologin hos en förövare.
Peter och Paul bär oklanderligt vita handskar när de utför sina fruktansvärda gärningar. Det finns tillfällen när Paul vänder sig till direkt till filmpubliken och hånar dem för att de hejar på Anne och George. Således gör filmen vaga hänvisningar till tittarens medverkan i den våldsamma handlingen som pågår. Det sker flera gånger att den ”fjärde väggen” raseras; den emotionella sympati som publiken känner för familjen blir således medvetet manipulerad och förkastad av förövarna.
Det finns tydliga vinkar från skådespelarna när de manipulerar offren i ett grymt spel på skärmen. De skapar en rekreation av en gemensam scen som äger rum i köket och imiterar vad många gör när de ser våld på en skärm. Det är ingen stor grej helt enkelt.
”Varför dödar du oss inte och får det överstökat?” påpekar Georges misshandlade karaktär under ett ögonblick i filmen. Psykopatens svar är ”Du bör inte glömma vikten av underhållning”. Under tiden bevittnar publiken ett hemskt skådespel.
Avsikten bakom filmen Funny Games
Michael Haneke är en österrikisk filmregissör känd för sina okonventionella berättelser. Deras underhållningsvärde sitter i att publiken reflekterar över deras sekvenser.
Hanekes våld är varken roligt, elegant, sexigt eller ens särskilt dramatiskt. Det är enkelt och obevekligt motbjudande. Det finns inte ens någon verklig händelseutveckling för att avleda plågan.
Målet med filmen Funny Games är att konfrontera betraktaren med dennes hycklande smak för modernt Hollywood-våld i dess olika genrer. Våldet på skärmen är något avlägset och främmande i betraktarens dagliga liv.
Filmen visar att social status inte kan rädda dig från en farlig situation. Detta på grund av att de flesta i dagens samhälle inte är beredda att effektivt reagera på vad de samtidigt är oerhört sårbara för: människor som inte fruktar konsekvenserna av ett våldsamt beteende. Även om du inte vet det ännu har den här filmen inget att göra med Hollywoods klassiska stereotyper.
Betraktarens uppfinningsrikedom och delaktighet i det absurda våldet på bioduken
Haneke vill visa upp våld i den här filmen och förutse slutsatserna av dina reflektioner på det. Han vill också att du ska inse att alla dina slutsatser endast är en produkt av åratals tittande på våldsamma filmer. Du är inte härdad eller erfaren, din tid har varit bortkastad, du har förlorat någonting, och ingenting vunnit.
Det är därför som filmen lurar dig, särskilt genom de ledtrådar som du tror vara relevanta för att familjen ska kunna ta sig loss, bryta sig fria. Dessa ledtrådar hämtas direkt från andra våldsamma filmer. De har dock liten relevans i den här filmen.
Ett slut på mytbildningen
Våldsverkarnas motiv är inte logiska eller förväntade, dessutom vänder de på filmstereotypa beteenden. Flykten är inte heroisk och karaktärernas utsatthet är inte belastad med mysterier. Flyktscenen, som ofta är en del av den sista utvecklingen i en handling, händer redan i början.
Slutligen är detta ett slags torrt, osmyckat våld, utan onödig underhållande fyllning. Således är det den typ av våld som ditt psyke återskapar. Dessutom utmanar filmen det som du lärt dig av underhållningsmedia.
Missa inte filmen Funny Games om du vill få en utmaning angående dina filmvanor. Men du bör undvika den om du är ute efter att se bara ännu en våldsam film och behålla din roll som blott en åskådare.