Föräldrar som dör – det värsta som kan hända ett barn
“Jag förlorade min far när jag var 8, nästan 9 år gammal. Jag har inte glömt hans djupa och älskvärda röst. De säger att jag ser ut som honom. Men det finns en sak som gör oss annorlunda. Min far var en optimistisk man.” Så börjar Rafael Narbona sitt vittnesmål. Han är en man som förlorade sin far när han var väldigt ung. Detta är en situation som har märkt hans liv för evigt. Det är ett bevis på att föräldrar som dör är det värsta som kan hända ett barn.
Under barndomen etablerar barnen ett speciellt band med sina föräldrar. Dessa band är ofta positiva och ovillkorliga. Tack vare sina föräldrar upplever barnen en första kontakt som kommer forma deras framtida relationer. Med deras stöd, med dem som förebilder, kommer dessa personer att hjälpa dem röja en stig som fortfarande är okänd för dem… Kom ihåg att barn är nybörjare i livets spel, och därför har föräldrar som dör en stor inverkan på dem.
Varför jag? Vad hade hänt om mina föräldrar inte hade dött? Vad hade de haft att säga om mitt nuvarande liv? Hade de varit stolta över de beslut som jag har tagit? Detta är frågor som inte har ett rätt eller fel svar. De följer dock många gånger med dessa individer genom resten av deras liv.
“I mitt sinne var det otänkbart att min far inte skulle kunna gå runt i parken med mig längre.”
-Rafael Narbona-
Föräldrar som dör lämnar ett permanent avtryck – det kan vara ett ärr eller ett öppet sår
Rafael Narbona känner fortfarande av hur svårt det var för honom att förlora sin far vid 8 års ålder i en hjärtinfarkt. Han kunde inte förstå varför detta oväntade hade hänt honom, vilket ledde honom till att ställa sig själv frågan “Varför jag?”. Han sökte ensamheten och isolerade sig när han egentligen skulle ha njutit av livet med de andra barnen.
Du kanske från en vuxens perspektiv tror att barn oftast glömmer saker ganska så snabbt. Detta är dock inte fallet vid viktiga livshändelser. Ett barn upplever allt som händer det med stor intensitet. Och det avtryck som varje händelse lämnar efter sig är väldigt svårt att radera. Sorgen som följer av händelsen, att se andra barn med sina föräldrar… Denna nya, okända, smärtsamma verklighet kan vara något som barnet får leva med under resten av sitt liv.
En förälders död startar en sorgeprocess med successiva faser som kommer vara kortare eller längre tid beroende på personen. Det beror även på hur mycket denne påverkas av situationen. Den initiala ilskan, ursinnet och förnekelsen bör senare bytas ut mot ledsamhet och acceptans. I fallet med Rafael Narbona så tog det ett tag för ilskan och ursinnet att försvinna. Dessa känslor var speciellt intensiva under hans tonår.
För ett barn är det väldigt svårt att förstå att levande varelser till slut dör och att detta innebär att de aldrig kommer tillbaka.
Tendensen att sätta sig upp mot auktoritetsfigurer och att inte respektera utegångsförbud handlar ibland inte om dålig uppfostran. Ibland indikerar det en fruktansvärd smärta som fortfarande finns kvar inom individen. Det är ett sätt för personen att manifestera sin olycka inför något som fortfarande stöts bort av dennes inre värld.
Ledsamheten omvandlas till fridfull nostalgi
Precis som många andra barn som förlorar en förälder, gick Narbona från ett tillstånd av konstant kamp mot världen som manifesterade sig som ilska. Han blev en professor, journalist och författare, precis som hans far var. Inom sin egen smärta idealiserade han sin far tills han nådde en vändpunkt där han valde att följa i hans fotspår. Ledsamheten stannade dock kvar. Han genomgick en läkningsprocess där han såg sin far som någon som inte var perfekt, men som var äkta.
När en förälder dör tenderar barnet att hålla fast vid sin idealiserade bild samtidigt som det gör uppror mot en värld som tog ifrån det personen som det älskade. Ibland tenderar barnet att följa i förälderns fotspår på grund av en djupt rotad önskan. Inte en önskan att ta personens plats, utan att känna sig närmare denne. Föräldrar som dör orsakar dock fortfarande en djup ledsamhet och bitterhet mot världen hos barnet.
En familj bör aldrig dölja sin ledsamhet rörande föräldrar som dör. Det hade varit positivt att inkludera barnen i denna sorgeprocess.
Lidandets karaktär hos unga barn
Barn lider mycket om de förlorar en av föräldrarna under de tidiga åren. Att låta dem uttrycka sina känslor och låta dem prata om hur de mår är därför något som blir väldigt viktigt. Detta gör att deras känslor inte stagnerar inom dem utan att få någon mening.
I dessa fall finns det risk för att deras känslor kommer fram vid ett senare skede i livet. De kommer även bli betydligt starkare och innehålla mer raseri. Vid denna tidpunkt kommer vi ha en sämre möjlighet att hjälpa barnet.
Vi kan inte förhindra att detta händer, men vi kan få mer styrka med varje slag vi tvingas genomlida. Detta kommer bli en möjlighet att lära sig och bli mer uthållig. Att mogna i sin egen takt. För att inse att livet inte är emot dig, utan att det bara är – och ibland kan det vara slumpartat. Till slut kommer ledsamheten, med hjälp av acceptansen, att omvandlas till en fridfull nostalgi.
Detta kanske intresserar dig
