Föräldrar som dör – det värsta som kan hända ett barn
“Jag förlorade min far då jag var 8, nästan 9 år gammal. Jag har inte glömt hans djupa och älskvärda röst. De säger att jag ser ut som honom. Men det finns en sak som gör oss annorlunda. Min far var en optimistisk man.” Så börjar Rafael Narbona sitt vittnesmål. Han är en man som förlorade sin far då han var väldigt ung. Detta är en situation som har märkt hans liv för evigt. Det är ett bevis på att föräldrar som dör är det värsta som kan hända ett barn.
Under barndomen etablerar barnen ett speciellt band med sina föräldrar. Dessa band är ofta positiva och ovillkorliga. Tack vare deras föräldrar så upplever barnen en första kontakt som kommer forma deras framtida relationer. Med deras stöd, med dem som förebilder, så kommer dessa personer att hjälpa dem röja en stig som fortfarande är okänd för dem… Kom ihåg att barn är nybörjare i livets spel, och därför har föräldrar som dör en stor inverkan på dem.
Varför jag? Vad hade hänt ifall mina föräldrar inte hade dött? Vad hade de haft att säga om mitt nuvarande liv? Hade de varit stolta över de beslut som jag har tagit? Detta är frågor som inte har ett rätt eller fel svar. De följer dock många gånger med dessa individer genom resten av deras liv.
“I mitt sinne var det otänkbart att min far inte skulle kunna gå runt i parken med mig längre.”
-Rafael Narbona-
Föräldrar som dör lämnar ett permanent avtryck – det kan vara ett ärr eller ett öppet sår
Rafael Narbona känner fortfarande av hur svårt det var för honom att förlora sin fader vid 8 års ålder på grund av en hjärtattack. Han kunde inte förstå varför detta oväntade hade hänt honom, vilket ledde honom till att ställa sig själv frågan “Varför jag?”. Han sökte ensamheten och isolerade sig när han egentligen skulle ha njutit av livet med de andra barnen.
Du kanske från en vuxens perspektiv tror att barn oftast glömmer saker ganska så snabbt. Detta är dock inte fallet för viktiga livshändelser. Ett barn upplever allt som händer dem med stor intensitet. Och det avtryck som varje händelse lämnar bakom sig är väldigt svårt att radera. Tillfällets ledsamhet, att se andra barn med sina föräldrar, och denna nya, okända, smärtsamma verklighet kan vara något som barnet får dras med under resten av sitt liv.
En förälders död påbörjar en sorgeprocess med successiva faser som kommer vara kortare eller längre tid beroende på personen. Det beror även på hur mycket de påverkas av situationen. Den initiala ilskan, ursinnet och förnekelsen bör senare bytas ut mot ledsamhet och acceptans. I fallet med Rafael Narbona så tog det ett tag för ilskan och ursinnet att försvinna. Dessa känslor var speciellt intensiva under hans tonår.
För ett barn är det väldigt svårt att förstå att levande varelser till slut dör och att detta innebär att de aldrig kommer tillbaka.
Att stå upp mot auktoritetsfigurer och att inte respektera utegångsförbud är ibland inte något som tyder på en brist på uppfostran. Ibland indikerar det en fruktansvärd smärta som fortfarande finns kvar inom individen. Det är ett sätt att manifestera deras olycka mot något som fortfarande stöts bort av deras inre värld.
Ledsamheten omvandlas till fridfull nostalgi
Precis som många andra barn som blir av med en förälder så gick Narbona från ett tillstånd av konstant kamp mot världen som manifesterade sig som ilska. Han blev en professor, journalist och författare, precis som hans far var. Inom sin egen smärta idealiserade han sin far tills han nådde en vändpunkt där han valde att följa i hans fotspår. Ledsamheten stannade dock kvar. Han genomgick en läkningsprocess där han såg sin far som någon som inte var perfekt, men som var äkta.
Då en förälder dör tenderar barnet att hålla fast vid sin idealiserade bild samtidigt som det gör uppror mot en värld som tog den personen som det älskade. Ibland tenderar det att följa i förälderns fotsteg p.g.a. en djuprotad önskan. Inte en önskan att byta ut personen, utan att känna sig närmre den där älskade individen. Det finns dock fortfarande en djup ledsamhet och bitterhet mot världen när dessa barn drabbas av föräldrar som dör.
En familj bör aldrig dölja sin ledsamhet rörande föräldrar som dör. Det hade varit positivt att inkludera barnen i denna sorgeprocess.
Barn lider mycket ifall de blir av med en av föräldrarna under de tidiga åren. Att låta dem uttrycka sina känslor och låta dem prata om hur de mår är därför något som blir väldigt viktigt. Detta gör så att deras känslor inte stagnerar inom dem, utan att få någon mening.
I dessa fall så finns det risk för att deras känslor kommer fram vid ett senare skede i livet. De kommer även bli betydligt starkare och med mer raseri. Vid denna tidpunkt kommer vi ha en sämre möjlighet att hjälpa barnet.
Vi kan inte undvika att detta händer, men vi kan få mer styrka med varje slag vi tvingas genomlida. Detta kommer bli en möjlighet att lära sig och bli mer uthållig. Att mogna i sin egen takt. För att inse att livet inte är emot dig, utan att det bara är – och ibland kan det vara slumpartad. I slutändan så kommer ledsamheten, med hjälp av acceptansen, att omvandlas till en fridfull nostalgi.
Detta kanske intresserar dig
