Giftiga förhållanden: konsekvenser för barnen
Alla som psykologiskt misshandlar sin partner – som utnyttjar, ser ned på, förödmjukar och förgör denne och dennes självkänsla – begår indirekt misshandel. Indirekt men fasansfull misshandel av sina barn. För att konstant bevittna giftiga förhållanden får konsekvenser för barn. De blir ledsna väktare av ett känslomässigt arv som präglas av ibland oåterkalleliga konsekvenser.
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och Världsekonomiskt forum (WEF) är mentalsjukdomar en av de främsta anledningarna som hindrar folk från att jobba i världen. Du kanske inte vet att en stor andel av dem har sitt ursprung i giftiga eller misshandlande förhållanden och dess psykologiska konsekvenser för barnen. Indikatorer såsom posttraumatiskt stressyndrom, depression, ångestsyndrom, kronisk smärta, astma och till och med diabetes är tysta men ihållande tecken på dessa typer av dysfunktionella relationer.
“Jag kan inte tänka mig något behov i barndomen som är starkare än behovet av en fars skydd.”
Sociala myndigheter och hälsoinrättningar påpekar behovet att “träna” offren för denna typ av fysisk eller psykologisk misshandel, och inte stigmatisera dem. När vi säger “träna” talar vi om att tillhandahålla dessa människor, män eller kvinnor, med tillräckliga resurser och konfrontationsstrategier för att de ska kunna se det psykologiska och emotionella värdet i sig själva igen. Sedan ska de kunna återgå till sina normala liv.
Något vi ofta ignorerar, glömmer eller förbiser är barnen. Barnen som har bevittnat denna skadliga dynamik, dessa helt giftiga miljöer, från väldigt tidig ålder.
Dessa barn har tyst internaliserat varje partikel; de har internaliserat varenda gest, vartenda ord och varenda tår i sina påverkbara, oskyldiga sinnen. Allt detta görs ofta med total vetskap om hur det kan komma att påverka deras liv.
För vi får inte glömma att cykeln av våld är som en orm som äter sin egen svans. Samma sak upprepar sig alltså om och om igen, med samma dynamik. Kanske är barnen som bevittnar giftiga förhållanden idag samma personer som blir nya offer eller förövare imorgon.
Att bevittna ett giftigt förhållande får konsekvenser för barnen
“Nej, jag har aldrig lyft ett finger mot mina barn eller min partner.” Dessvärre är detta ofta reaktionen från utövare av psykologisk misshandel som inte lämnar några märken, inga sår som bevisar övergreppen och skadan som åsamkats i hemmet.
Det faktum att inga slag utdelats och att det inte finns några synliga märken gör situationen än mer komplicerad. I dessa fall har offren dessutom svårt att se på det som misshandel. De tenderar till och med att skuldbelägga sig själva.
Och den skulden och ansvaret växer inte bara hos offret; den växer även hos barnen. Som ständigt närvarande vittnen får det konsekvenser för barnen, som upplever samma känslor som offret. För barnen är bara ytterligare passagerare på tåget av smärta, på ett spår som tar alla till samma plats.
Vi får inte glömma det som Jean Piaget förklarar i sin teori om barns kognitiva utveckling: 2-7 år gamla barn har ett självcentrerat fokus där världen kretsar kring dem. På grund av detta kommer barnet känna att mammans eller pappans smärta, såväl som skrik och bråk, sker på grund av något det gjorde.
Som ett resultat (och det är viktigt att komma ihåg detta) är barn också offer i giftiga förhållanden. Det spelar ingen roll om de var bakom en dörr, inte såg något eller fortfarande inte vet hur man går, läser, cyklar eller benämner stjärnbilderna som dyker upp i fönstret varje kväll.
Barn lyssnar och känner och tolkar världen på sitt eget sätt. Som ett resultat är få saker mer förödande för deras barndom än att växa upp i en miljö med en så pass neurotisk, destruktiv emotionell kuliss.
Att överleva våra föräldrars giftiga förhållanden
Ibland bidrar båda medlemmarna i en relation till ett giftigt förhållande. Det finns personer som är inkapabla att konstruera en stabil och emotionell miljö. De karaktäriseras av en svajande dynamik där tillgivenhet och aggression, närhet och grymhet skapar en mycket dysfunktionell situation som framförallt får konsekvenser för barnen.
“En av de lyckligaste sakerna som kan ske i livet är, tror jag, att ha en lycklig barndom.”
-Agatha Christie-
Misshandlande förhållanden kommer i många former och storlekar. De existerar i alla socioekonomiska klasser. Men de sanna offren för dessa emotionella labyrinter är barn. För att bygga sin identitet i omständigheter som präglas av misshandel är nämligen ofta hur cykeln av våld börjar. Vi får inte glömma att personer tenderar att upprepa de psykologiska och beteendemässiga mönster de är vana vid.
Så efter att ha överlevt våra föräldrars giftiga relationer kan det vi nämnt ovan leda till att vi blir nya offer eller förövare eftersom vi internaliserat samma känslomässiga språk. För att motverka denna effekt och få ett slut på cykeln av misshandel måste vi ha tillgång till rätt verktyg.
Barn som bevittnat denna dynamik behöver hjälp, förmodligen terapi. Det gör även föräldrarna. För om det finns något varje barn förtjänar så är det en chans att leva i en icke-våldsam omgivning. De förtjänar att lära sig hur man lever väl. De bör bli uppfostrade på ett konsekvent och respektfullt sätt.
Framförallt förtjänar de ett vackert förhållande med föräldrar som vet hur man är tillgivna, som är kapabla att älska.