Jag slutade inte älska dig, jag slutade kämpa

· 31 januari, 2018

Ibland är det som tar slut inte kärlek, utan tålamod. Ja, det är önskan att fortsätta lägga ved på kall aska. De tomma blickarna, omfamningarna som inte berör oss. I slutänden blev vi trötta och slutade kämpa, vår energi försvann och vårt hopp gick upp i rök. Då fanns bara glöden av vår värdighet kvar. Vi plockade upp den bit för bit, alltför medvetna om det faktum att det inte var vårt hem längre.

Det är konstigt hur vissa personer vid besök hos en expert som ska hjälpa dem att komma igenom ett uppbrott, inte har några problem med att säga ”hjälp mig att sluta älska mitt ex, hjälp mig att glömma honom”. Många terapeuter skulle älska att kunna skriva ut det receptet.

Det fantasiläkemedel de kunde använda för att radera varje spår av denna smärtsamma kärlek, de sorgliga minnen som grumlar våra dagar och gör våra nätter långa.

”Inledningsvis tillhör alla våra tankar kärlek. Efteråt tillhör all vår kärlek tanken.”

-Albert Einstein-

Men en bra expert kommer veta att smärtan är ett användbart typ av lidande. Denne kommer veta att denna långsamma men progressiva process kommer hjälp personen att lära sig strategier för att växa och hantera sina känslor.

Trösten med att glömma skulle vara en steril och mestadels värdelös resurs. Vad som är användbart är dock en inre resa där man får tillbaka sin drivkraft och önskan att älska.

För i slutänden slutar ingen att älska över en natt. Tänk om vi istället slutade kämpa för något som slutade vara värt det för länge sedan.

Jag slutade kämpa

De två typerna av smärta i emotionella uppbrott

Det finns personer som inte har några problem med att göra det om och om igen: att kämpa för att få lite mer uppmärksamhet, kämpa för tankar, beslut, rädslor, glädje och hemligheter att dela. Att kämpa för att tiden vi spenderat tillsammans ska smaka som lycka, inte tvivel. Att smaka som sann åtrå, inte kyla, ursäkter eller undvikande av ögonkontakt.

Alla har vi trots allt sett denna kämpande person någon gång i våra liv. När man äntligen förstår att det är bättre att sluta kämpa är när den första smärtan kommer. Det är starten på en smärtsam verklighet som tvingar oss att öppna ögonen och se det som står framför oss. Det tvingar oss genom en process.

Allt detta är vitalt för att klargöra vad detta förhållande verkligen är och till slut avsluta det innan det blir till en farsot av onödigt lidande.

Faserna för denna smärta är som följer:

  • Försvagning eller dämpning av känslor: detta refererar till de situationer där vi aldrig förstår anledningen för vissa reaktioner, avståndet, den emotionella kylan hos vår partner eller anledningarna till dennes lögner.
  • Längtan: i denna andra fas är det vanligt att man fortsätter kämpa. Vad som vanligtvis kommer med det är de typiska förvrängningarna och självbedrägerierna: ”om hon gör detta är det för att hon är stressad just nu”, ”han är upptagen, trött”, ”om jag brytt mig lite mer kanske han hade älskat mig mer, kanske gett mig mer uppmärksamhet”.
  • Acceptans är den sista fasen av denna smärta. Det är ett viktigt ögonblick när personen slutar kämpa mot vad som finns rakt framför denne. Att göda hoppet är bara ett sätt att långsamt förgifta oss själva utan syfte eller logik. Vi kan inte undvika det, vi måste bara ta avstånd från det.

Det är då en ännu mer komplicerad fas kommer börja: den andra smärtan.

Ta avstånd

Jag slutade kämpa och tog lite avstånd, men jag älskar dig fortfarande: den andra smärtan

När jag sade mitt sista, definitiva farväl och tog lite avstånd – när jag slutade kämpa – beredde jag väg för den andra smärtan. När det kommer till något som är oreparabelt, gör ont och tar kol på vår självkänsla, är det smartast att ta avstånd.

”Kärleken är så kort, att glömma är så långt.”

Pablo Neruda

Att erkänna att ”allt är över och det finns inget mer som kan göras” kan göra något. Men vad gör vi med denna känsla som ligger inbäddad hos oss likt en ihärdig demon?

Den andra smärtan är mer komplicerad än den första, för om det är svårt att upptäcka att vi inte är älskade eller att vi ”älskas dåligt”, är det ännu svårare att tvingas rengöra våra sår, överleva och göra om oss till något starkare.

Med allt detta i åtanke måste vi ge den emotionella smärtan en form som möter våra behov. Någonstans vår kropp och vårt sinne kan gråta, bearbeta och erkänna vår kärleks frånvaro. Och sedan starkt acceptera vår nya situation. Utan bitterhet, ilska eller förbittring.

Fortsätt utan bitterhet

Det är även ett perfekt tillfälle att kämpa för oss själva. Även om det är svårt i början så är det nu dags att vara envisa. Nu är det dags att fylla oss själva med hopp och ge oss själva ny spänning.

Den andra smärtan kräver att vi kämpar för oss själva samtidigt som vi balanserar minnen och ångest. Att finna rätt våglängd där nostalgi och värdighet harmoniserar så att vi kan gå framåt med huvudet högt.

Bilder från Agnes Cecile.