Jag vill inte vara en superkvinna längre

Vi har gjort stora framsteg i kampen för kvinnors jämställdhet med män, både i samhället och på en personlig nivå. Men trots det fortsätter det att existera många orättvisor mellan män och kvinnor. Varje kvinna måste besluta sig för vilken typ av liv hon vill ha och huruvida hon vill bli en superkvinna för att hålla jämna steg.

Ofta är dessa orättvisor maskerade: vi märker dem inte ens på grund av det faktum att de är perfekt integrerade i vår kultur och andra till och med främjas av kvinnor, som trots våra framsteg på många områden fortfarande inte kan värdera sig själva i enlighet med vikten de bär i samhället.

Varje dag finns det färre skillnader och kvinnor anses i högre utsträckning än någonsin vara likvärdiga på samtliga nivåer. Men det finns fortfarande vissa problem. Till exempel känner många kvinnor att de måste ge allt av sig själva: man måste bli till en superkvinna, till en halvgud.

Vårt hus måste vara i perfekt skick, vi måste uppfostra våra barn perfekt (perfekt för oss, perfekt för vår partner, perfekt för vår svärmor, perfekt för vår sociala krets…), vi måste förbli vackra, välskötta och i mode. Givetvis måste vi även vara framåt på jobbet, annars skulle vi leva under vår partners nåder. Vi tror att om vi inte arbetar så kommer vi utsättas för förbryllelse från andra kvinnor, som finner det svårt att förstå varför vi väljer ett liv som skiljer sig från deras, utan att någon tvingar oss till det.

Om vi inte uppfyller våra “förpliktelser” kommer vi dessutom snart känna det sociala trycket i form av frågor som framställs som oskyldiga, men som döljer kritik: “men jobbar du inte?”, “du har inte ens publicerat din avhandling än?”, “tänker du lämna henne på dagis när hon är så liten?”, “du klär inte upp dig lika mycket som du brukade, eller hur?”

Jag vill inte vara en superkvinna längre

Nej, och jag säger det högt. Kanske har det gått ett tag sedan vi föll ned i denna fallgrop som grävts för kvinnor sedan tidernas begynnelse. Det kan vara så att jag känner mig förpliktigad att bära hela bördan, att ta hand om andras behov framför mina egna och att axla eller sätta mig själv i situationer som inte intresserar mig, men som jag tar itu med för att få godkännande från andra.

Jag tänker inte längre spela detta spel. Mer än kvinnor så är vi personer, och precis som alla människor, vare sig man eller kvinna, har vi personliga rättigheter såväl som begränsningar.

Det är omöjligt att göra allt vi “bör” göra, och än mindre möjligt att göra det perfekt.

Både män och kvinnor kan fela. Vi kommer göra vissa saker bra och andra saker extremt dåligt. Nyckeln är att inte låta oss pressas av samhällets idéer eller av förpliktelserna som världen vill att vi ska anta. Och vi bör verkligen inte undervärdera oss själva för att vi inte nått perfektion, för då kommer vi alltid känna oss underlägsna.

Hur allvarligt är det egentligen för världen, livet eller universum att du en dag går ut utan att kamma håret? Vad skulle hända om vi slutade jobba eller plugga en stund eftersom vi hellre vill spendera tid med våra barn? Eller tänk om vi föredrar att jobba och väljer att nyttja ett dagis?

Varför vill världen lägga sig i vad en kvinna gör i så stor utsträckning?

Nycklar för att sluta vara en superkvinna

Det första och viktigaste för att sluta vara en superkvinna är att hålla koll på sin självkänsla. Kvinnor har vanligtvis sämre självkänsla än män på grund av idéer som ingjutits i oss om rollen vi måste spela i samhället.

Ofta går denna roll stick i stäv med vad vi kvinnor verkligen vill göra med våra liv, och det fyller oss med frustration och ångest.

Kvinnan har uppfattningen att hon aldrig riktigt kan klara av det, att hon borde vara bättre: en bättre anställd, bättre mor, bättre älskare… Som om denna uppfattning som krävs av oss från utsidan är onåbar, känner vi oss alltid som misslyckanden, vilket ger vår självkänsla en törn.

Tänk på saken: varje gång du inte känner dig stolt över vad du gjort tar du lite styrka från din självkänsla.

Nästa nyckel är att inte göra något vi inte vill för att få andras godkännande. Vi bör inte längre söka efter den acceptans som inte är verklig: det kommer alltid finnas något de kan kritisera oss över, om inte öga mot öga så bakom våra ryggar, men vi kommer aldrig kunna göra hela världen lycklig.

Det är sant att vi har förpliktelser till alla, men dessa bör väljas av oss med självsäkerhet; inte vara påtvingade av vår kultur.

Avslutningsvis ska du lämna skuldkänslor bakom dig. Som kvinnor känner vi oss skyldiga för nästan allt: för att vi går tillbaka till jobbet så snart, för att vi stannar hemma, för att vi inte har middagen klar, för att vi inte spenderar tillräckligt med tid med våra vänner, för att vi är mer framgångsrika än mannen vid vår sida.

Nog!

Skuldkänslor tjänar absolut inget syfte och är en produkt av att tro att vi gör något fel. Glöm denna idé, för den är inte sann. Du gör ditt bästa och lever livet som du, och bara du, vill leva det. Ingen bör känna sig skyldig över att denne tar hand om sig själv över allt annat.

Jag kan bara gratulera dig som kvinna, för allt du har presterat och har kvar att göra. Vidare vill jag hälsa till alla de kvinnor som inte längre tänker låta sig svepas iväg av vad världen förväntar sig av dem: de kommer försäkra att vår situation förändras och att kvinnorna i framtida generationer inte axlar förpliktelser som samhället vill lägga på dem.