Borde vi kalla beroende för anknytning istället?

Beroende leder till ett band, vilket i grund och botten är ett sätt att relatera till världen, ett föremål, ett beteende eller en substans. Det är därför vi säger att det vi vet om beroende är "falskt" och att vi borde kalla det för anknytning istället.

Skriven och verifierad av psykologen Fátima Servián Franco.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Sedan droger blev förbjudna för första gången har otaliga professorer och ledare berättat historier om beroende. De har blivit så ingjutna i vårt sinne att vi tror på dem alla. Men borde vi kalla beroende för anknytning istället?

American Chemical Society har ändrat spelets regler. De säger att ett beroende av droger, alkohol och andra destruktiva substanser inte är resultatet av en “personlig brist”.

Det är faktiskt ett naturligt resultat av hjärnkemi som liknar det psykologiska konceptet anknytning.

Flera experiment har visat att det som leder till anknytning är ett behov av dopamin. Detta är en signalsubstans som är involverad i en persons “nivå av lycka” (Newcombe, 2016).

Droger går genom en del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentala området. Denna del av hjärnan är även känd som “belöningscentra”, och där bearbetar hjärnan allt som får dig att må bra.

De är även där hjärnan producerar dopamin – kemikalien som ger dig njutning.

Någon blir till exempel beroende av kokain eftersom personen inte har hittat något annat att bli beroende av. Med andra ord är motsatsen till beroende inte nykterhet, utan mänskliga band.

Att kalla beroende för anknytning: nyckeln är att förstå varför vi gör som vi gör

Substanser får dig inte nödvändigtvis att må bra i sig själva; signalerna de skickar till hjärnan och kroppen gör detta. Vissa drogar kan höja dopaminnivåerna tio gånger högre än normal.

Vad hjärnan gör för att anpassa sig till överbelastningen av dopamin är att minska antalet receptorer den har för denna specifika kemikalie. Därför behöver personen mer och mer av drogen för att må bra.

Den brittiske författaren Johann Hari har sammanställt bevis om “personer som lever i en lycklig miljö”. Dessa personer får i grund och botten rätt mängd dopamin i sina dagliga liv.

Enligt hans bevis löper de mindre risk att utveckla drogmissbruk (Swanson, 2015).

Motsatsen till beroende är inte nykterhet, utan mänsklig kontakt och anknytning

Hari citerade även Bruce Alexander – psykologiprofessor i Vancouver, Kanada. Han säger att, “Beroende är en anpassning till din omgivning är en typ av bur (Alexander, 2010).

Han upptäckte något väldigt konstigt i ett av sina experiment. Råttorna han studerade som drack vatten med kokain tills de dog var alltid ensamma i sina burar. De hade inget annat att göra än att ta droger.

Därför undrade han vad som skulle hända om han försökte förändra deras miljö.

Experimentet med råttparken

Detta är vad som fick Alexander att att skapa “Råttparken”, som var en rolig bur där råttor hade tillgång till färggranna bollar, högkvalitativ mat, tunnlar att springa i och råttor att leka med. Allt en råtta kan önska.

Vad Alexander gjorde var att sätta två vattenflaskor i buren för dem att dricka från. En hade kokain och den andra hade inte det. Alla råttor började dricka från båda flaskorna.

Han märkte att alla råttorna som hade ett bra liv i parken inte gillade det drogade vattnet. De undvik att dricka det och konsumerade en fjärdedel mindre av de drogade vattnet än isolerade råttor.

Inte en enda av dem dog. De ensamma, olyckliga råttorna blev å andra sidan beroende.

De lyckliga råttorna utvecklade inte ett beroende till droger eftersom de hade hälsosammare anknytningar till sina omgivningar. De olyckliga råttorna var tvungna att bilda en anknytning till drogerna för att finna positiva stimuli.

Att applicera experimentet på människor

Inledningsvis trodde Alexander att detta kanske var specifikt för råttor. Men sedan upptäckte han att ett liknande experiment höll på att genomföras med människor: Vietnamkriget.

Tidskriften Time sade att heroinbruk var “lika vanligt som tuggummi” bland de amerikanska soldaterna. Enligt Archives of General Psychiatri utvecklade runt 20% av soldaterna ett heroinmissbruk.

Samma studie säger att nästan 95% av alla beroende soldater lyckades sluta. Få behövde genomgå ett rehabiliteringsprogram.

De gick från en fasansfull bur (Vietnam) till välkomnande, varma platser (sina hem) och ville inte konsumera droger längre. Alexander hävdade att denna upptäckt var en stor framgång.

Han sade att den gick stick i stäv med den konservativa idén att beroende är en självisk handling och den liberala idén att beroende i princip är en form av kemisk kidnappning av hjärna.

Han sade att det istället var en anpassning. Kanske ligger inte problemet i själva beroendet, utan i bristen på anknytning och behovet av att klamra sig fast vid något som substitut.

Därför kanske vi bör kalla beroende för anknytning istället.