Kitty Genovese – kvinnan som skrek och ingen hjälpte

· 6 februari, 2018

Kitty Genovese var 28 år när hon en dag kom hem från jobbet och en man kom fram och högg henne flera gånger i ryggen. Han utnyttjade henne sedan sexuellt och stal 49 dollar från henne. Det var i gryningen 13 mars 1964 och minst 38 grannar hörde hennes skrik under en halvtimme… men ingen gjorde något.

Men det hemska slutar inte där. Scenen är full av mänsklighetens mörkaste sida. Det sägs att en man till slut öppnade sitt fönster och ropade ”Lämna kvinnan ifred!”. Förövaren, Winston Moseley, rörde sig bort från henne under några minuter. Kitty kunde då svårt skadad resa sig och gå in i en närliggande byggnad.

”Världen är en farlig plats att leva i; inte på grund av personerna som är onda, utan på grund av personerna som inte gör något åt dem.”

Albert Einstein

Ingen hjälpte henne. Personerna som såg henne tyckte inte att det var något märkvärdigt. Det dröjde inte länge förrän Moseley hittade henne igen, varpå han tog hennes liv.

Dagar senare höll hela New York andan när New York Times publicerade en serie långa artiklar där de avslöjade apatin, tystnaden och omänskligheten.

Artiklarna var nästan som en psykologisk obduktion av ett samhälle som inte uppfyllt sina ansvar; ett som beslutat att inte agera, att vända ryggen till och gömma sig och att ignorera rop på hjälp.

Fallet med Kitty Genovese förändrade många människors ideologi och bidrog till nya teorier inom fältet psykologi. Låt oss ta en titt.

Ingen hjälpte henne

Kitty Genovese och ett samhälles reflektion

Winston Moseley var ingenjör, gift med tre barn. När han greps för rån tog det inte lång tid innan han erkände mordet på Kitty Genovese och två andra unga människor.

Psykiatrikerna slog senare fast att han led av nekrofili. För bara något år sedan avled han i fängelse 81 år gammal efter att ha begått våldsamma attacker mot personer i fängelser och rättspsykiatriska inrättningar.

Kittys förövare avtjänade sitt straff medan hon för alltid förblev i vår kollektiva ideologi som kvinnan som ingen hjälpte. Som kvinnan som dog framför 38 vittnen som inte reagerade.

Det är så media förklarade det och det var så det publicerades i den välkända boken ”Thirty-Eight Witnesses: The Kitty Genovese Case” av A.M. Rosenthal – redaktör för The New York Times under den eran.

Vi bör dock nämna att en studie som publicerades 2007 i tidskriften American Psychologist hävdar att berättelsen om mordet på Kitty Genovese överdrevs något av media.

I dokumentären ”The Witness” från 2015 får vi faktiskt bevittna Kittys brors kamp för att få reda på vad som verkligen hände. Slutsatsen är lika enkel som den är förödande: ingen kunde se vad som hände och personerna som ringde polisen ignorerades eftersom de inte kunde beskriva vad som pågick.

Mordet på Kitty Genovese

Genovese-effekten eller ”teorin om ansvarsutspridning”

Detta fall hjälpte hur som helst psykologer att bilda den välkända ”teorin om ansvarsutspridning”. För i verkligheten spelar det egentligen ingen roll huruvida folk såg eller inte såg attacken mot Kitty Genovese; det spelar ingen roll om de ringde polisen eller om det fanns 12, 20 eller 38 vittnen.

Den huvudsakliga frågan ligger hos faktumet att ingen brydde sig om hennes skrik. Under 30 minuter gick ingen ut och kom inte till den vestibul där en man attackerade en ung kvinna.

Psykologerna John Darley och Bibb Latané förklarade detta beteende under teorin ”ansvarsutspridning”. Den visar oss att ju fler åskådare det finns, desto mindre chans att någon av dem faktiskt kommer göra något.

När någon behöver hjälp antar åskådarna att någon annan kommer kliva fram. Någon annan kommer ”göra något”. Men resultatet av detta individuella sätt att tänka är att ingen av åskådarna kommer kliva fram. Ansvaret kommer alltså tunt spridas ut över hela gruppen.

Det betyder att ingen kommer ta ansvar. Det är även något vi kan se med förfrågningar. Det är mycket bättre att säga ”Peter, kan du vara vänlig och tända lampan” än ”kan någon vara vänlig och tända lampan”. I det första fallet undviker man ansvarsutspridning genom att specificera mottagaren.

Faktorer inom ansvarsutspridning

Avslutningsvis vill vi påpeka att det i ansvarsutspridning finns andra viktiga faktorer som spelar roll när det kommer till att erbjuda hjälp eller assistans:

  • Huruvida personen mer eller mindre identifierar sig med offret. En känsla av högre igenkänning skapar mindre ansvarsutspridning.
  • Huruvida ett ingripande har någon personlig kostnad. I Kittys fall, med rädsla för att också bli attackerade, kommer chansen för ansvarsutspridning öka.
  • Om personen tror att han befinner sig i en bättre eller sämre position att hjälpa jämfört med resten av gruppen. En expert på självförsvar kommer till exempel känna sig mer manad att agera i en riskabel situation än någon som inte vet hur man försvarar sig. Personer som är närmre kommer vara mer benägna att hjälpa än personer som är långt bort.
  • Huruvida personen tycker att situationen är allvarlig eller inte. Konfronterad med en situation som vi ser som allvarlig blir ansvarsutspridningen mindre. Den blir även mindre om ropet på hjälp varar under lång tid eller ökar i intensitet.

Vikten av att inte normalisera våld

Det sorgliga fallet med Kitty Genovese hade stor påverkan på vårt samhälle. Det hjälpte till exempel till att skapa det berömda larmnumret 911 i USA. Personer dedikerade sånger till henne, hon inspirerade filmer och TV-serier. Hon inspirerade till och med serietidningsfigurer, såsom ”Watchmen” av Alan Moore.

Kitty var den där rösten som skrek i gryningen i mars 1964. Ett rop som förlorades i natten likt ett eko. Det upprepas i olika former dagligen i dagens värld. För kanske normaliserar vi som människor våld. För ett tag sedan kastade till exempel en grupp fotbollshuliganer en 22-årig man över räcket på en arena.

Efter att ha fallit fem meter landade han på bänkarna. Timmar senare dog han av sina skador, men innan dess fortsatte fans att röra sig bland bänkarna som om ingenting hänt. Som om livet som låg där inte var något annat än en del av arenans inredning. Tills polisen äntligen kom.

Kitty Genovese

Det kan vara så att kontinuerlig exponering för aggressiva handlingar (vare sig det är i sport, på TV, på internet etc.) har gjort oss mer toleranta, passiva och mindre påverkade av våld.

Det som dock är uppenbart är att det inte är logiskt, rättfärdigat och definitivt inte mänskligt. Vi bör sluta vara bara vittnen. Låt oss ta initiativ. Låt oss vara aktiva upprätthållare av mänsklighetens dygder. Av respekt och framförallt av sann medmänsklighet för våra grannar.