Komparativt lidande: Att jämföra din smärta med andras

Har du någonsin träffat någon som är fast besluten att få dig att tro att han eller hon har lidit mer i livet än du? Lidande går inte att mäta. Vi lever dock i ett samhälle där allt verkar mätas.

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 19 februari, 2023

När du granskar och bläddrar igenom dina sociala medier, stöter du på många personliga berättelser. Ofta är de vittnesmål från människor om deras personliga problem, tragedier eller kamp mot psykisk ohälsa. Men när du läser dessa berättelser kanske du tänker: “Jag har lidit mycket mer än du men jag lägger inte upp min historia här.” Om så är fallet uppvisar du komparativt lidande.

Som människa har du en märklig vana. Du tenderar att väga andras lidande mot ditt eget. Dessutom tenderar du att anta att någon som aldrig har mött några motgångar inte vet något om mänsklig existens. Å andra sidan tror du att de som har haft oturen att gå igenom till synes oändliga problem besitter omätbar erfarenhet och visdom.

Från det ögonblick du börjar klassificera smärta, nekar du andra möjligheten att känna den. Det är något som vi som människor alltid har gjort. Dessutom har denna trend blivit mycket mer synlig med tillkomsten av sociala medier för några decennier sedan.

Komparativt lidande

I din barndom och ungdom har du kanske ofta hamnat i den här typen av situationer. Dessutom underskattar vuxna ofta de besvikelser som de mycket unga upplever. När ett barn till exempel bråkar med sin bästa vän, kan dess pappa eller mamma säga till det att det inte är något att vara ledsen över och att det snart kommer att få nya vänner.

När tonåringars första kärleksförhållanden tar slut, kan deras föräldrar insistera på att de fortfarande har mycket att leva för. “Förlorar du en, står det tusen åter!”, berättar de för dem. Men för dessa unga människor känns deras missöden som världens undergång. Visst kan du komma ihåg några av dina egna tidigare erfarenheter?

Komparativt lidande definierar tendensen att bedöma andras olyckor genom prismat av våra egna erfarenheter. Denna praxis att klassificera obehag och ge dem en skala är både negativ och skadlig.

Du ogiltigförklarar inte bara andra människors verklighet. Du nekar dem också möjligheten att uttrycka sig. Dessutom kan du agera som domare och diktera vem som har rätt att klaga och vem som inte har det. Men i verkligheten kräver lidande, i alla dess former, empati, inte dömande.

En konsekvens av komparativt lidande är att man omintetgör någon annans obehag

När du tillämpar komparativt lidande på andra personer, omyndigförklarar du dem. Du får dem att tro att deras skam, rädslor och oro inte är giltiga eftersom du (tydligen) har gått igenom mycket värre omständigheter.

Att ogiltigförklara någons känslomässiga upplevelse är att osynliggöra personens historia, behov och möjligheter till tillväxt. Det är en uppenbar form av övergrepp som samhället inte borde tolerera.

En studie gjord av Wesleyan University i USA hävdar att människors känslor inte bara kan förstås ur ett psykobiologiskt eller neurologiskt perspektiv. Det är också ett kulturellt fenomen. Dessutom kan ibland den omgivande kontexten (familj, skola, vänner etc) fungera som en hämmare av vissa emotioner och känslor. Detta är en kontraproduktiv praxis som är djupt rotad i vår vardag.

Lidande är ingen tävling

Lidande är inte en tävling där någon alltid måste vinna första pris. Det finns inte heller någon klassificering av lidande efter vissa grader och nivåer. Trots det har samhället en nästintill irrationell besatthet av att sätta etiketter på allt. Detta förklarar komparativt lidande.

Dessutom bör vi inte ignorera faktorer som narcissism och egoism. Faktum är att vissa människor gillar att betona hur mycket de har lidit i livet. Även om detta kan vara fallet, ger det dem inte rätten att underskatta andras olycka. Att jämföra olycka och smärta är en fälla, ett de facto fel som bara kan lösas med empati.

När du underskattar ditt eget lidande

Du kanske undrar om du verkligen har rätt att klaga när det finns människor som har det mycket värre än du. Men komparativt lidande visar sig också när du är den som förringar dina egna erfarenheter genom att jämföra dem med andras. Detta kan få dig att säga skadliga saker som:

“Jag trivs inte med mitt jobb, men jag måste stå ut med det eftersom vissa människor inte ens har ett jobb” eller “Jag är olycklig och jag hatar mig själv, men jag har ingen rätt att klaga eftersom min bästa vän precis har förlorat sin pappa och hon har det mycket värre”.

Att jämföra dina erfarenheter med andras liv kan också vara en riktigt farlig form av ogiltigförklaring. Som författaren Brené Brown säger, är det ett sätt att lägga in sitt veto mot din sårbarhet och inte möta vad det än är som förringar din egen existens. Det du inte hanterar förblir vilande, vilket förstärker dina obehagskänslor.

Slutligen ska du alltid komma ihåg att lidande är lidande. Det försvinner inte bara för att det finns människor som med all tydlighet har det värre än du. Komparativt lidande gör dig sjuk och bitter. Du måste ha medkänsla för dig själv och empati med andra. Obehag och sorg är ingen tävling, ej heller dimensioner som kräver bedömningar. De är sår som kräver din uppmärksamhet och respekt.