Lillkejsarsyndromet eller barntyrannen

15 mars, 2018
 

Det blir alltmer oroväckande att se unga barn utmana, trotsa och håna sina föräldrar eller andra auktoritetsfigurer. Det oroväckande med detta är att dessa attityder verkar eskalera till extrema nivåer: föräldrar som behandlas illa av sina barn. Vi talar om lillkejsarsyndromet, eller barntyrannen.

Både i mitt arbete och i det dagliga livet blir det allt vanligare att se barn slå sina föräldrar, förolämpa dem, göra narr av dem och mycket mer för att få vad de vill ha.

Det mest slående är att ju mer tyranniska attityder barnet uppvisar, desto högre ansträngning från föräldrarna att vara det till lags. En vuxen som överväldigas av krav från sina barn kan känna sig skyldig över att inte ha tillfredsställt deras behov.

För att lära känna karaktärsdragen hos lillkejsarsyndromet ska vi berätta en historia från verkliga livet som jag bevittnade för ett tag sedan när jag var på semester. Låt oss ta en titt.

Situationen: lillkejsaren vill inte äta

En familj – mamma, pappa och ca 5-årigt barn – äter i en restaurang med ganska många människor omkring sig. Mamman svettas nästan när hon försöker mata sin son, något han är fullt kapabel till att göra själv, men vägrar göra.

Kärnan i frågan är inte att barnet inte vill äta, utan att han nu endast vill dricka från den Coca Cola hans mamma beställt i baren. Barnet vägrar släppa glaset trots att hon räknat till tre.

Mamman tror därefter att det bästa är att förhandla med barnet, och säger: “du får endast dricka colan om du äter din mat.”

 
Barntyrann vid matbord

Barnets dåliga uppförande och nedsättande ord mot modern ökar. Bland dem fanns “jag tänker inte äta den där äckliga maten bara för att du säger åt mig” och jag har redan sagt att jag inte tänker äta, fattar du inte vad jag säger?”

Samtidigt är pappan bara en åskådare till konflikten, som han bevittnar med apatisk blick. Efter att ha grälat om glaset med cola kan inte modern finna något sätt att göra sonen nöjd och ger därför upp. Barnet dricker så mycket han vill medan han retas med sin mamma och sparkar på henne under bordet.

Grädden på moset är ett tomt hot från modern som barnet givetvis inte tar på allvar: “vänta du, det blir ingen pool för dig idag.” Vid det här laget har lillkejsaren redan tillräckligt med resurser för att vinna dessa konfrontationer. Han vet att han i framtiden bara behöver bråka lite för att få glaset med cola.

Karaktärsdrag för lillkejsarsyndromet

Roten till problemet vi precis beskrivit har flera karaktärsdrag som stämmer överens med lillkejsarsyndromet, eller “barntyrannen”:

  • Överdriven uppfattning om vad som tillhör honom. Han frågar inte, utan kräver. Han är inte nöjd med något. När han får något han vill ha så vill han ha ännu mer.
 
  • Låg tolerans för frustration, tristess eller att förnekas vad han kräver. I dessa fall svarar han med utbrott, ilska, förolämpningar eller våld framför familj och vänner, oavsett om de är ute bland folk eller inte.
  • Han visar väldigt liten förmåga för problemlösning. Han är van vid att andra löser problem åt honom.
  • Hans egocentrism gör att han genuint tror att världen kretsar kring honom.
  • Han finner alltid rättfärdigande för sitt beteende och beskyller andra för vad han gjort.
  • Han känner inte empati. Därför känner han inte ånger efter att han skrikit, hotat eller fysiskt attackerat.
  • Han grälar om regler och bestraffningar med sina föräldrar, som han kallar dåliga eller orättvisa. Denna aspekt gagnar honom eftersom det får dem att må dåligt och ge vika för honom, vilket resulterar i fler privilegier.
  • Han svarar inte väl på auktoritetsfigurer eller sociala normer.
  • Han har låg självkänsla, men detta maskeras med tyranniskt beteende.
  • Han är oftast ledsen, ängslig, arg, etc.
Arg pojke

Hur får ett barn lillkejsarsyndromet?

Som vi nämnde i början stöter vi på fler och fler såna här barn. Men varför ökar detta fenomen? Utöver genetisk predisponering verkar det som att ansvaret ligger hos två faktorer: en tillåtande uppfostran och inflytelser från samhället.

 

Att sakna tydliga gränser får barn att felaktigt tro att de har rätt att göra vad som helst, när som helst. Med denna tro blir de inte medvetna om att belöningar kräver ansträngning och att man måste respektera andra.

Å andra sidan får vi inte ignorera inflytelsen som konsumism- och individualistsamhället vi lever i bidrar med; den stela arbetsdagen som de flesta föräldrar har påverkar dessutom kvalitetstiden de kan spendera med sina barn.

Skrikande flicka

Ett friskt barn behöver tydliga gränser

Om vi tittar på alla dessa faktorer tillsammans kan vi skapa en teori om att barn vänjer sig vid att inte värdera saker och att sätta sina omedelbara önskningar framför allt annat. På samma sätt blir föräldrar frustrerade, och vad man än gör kommer barnet inte bli nöjt.

För att uppfostra starka, friska och emotionellt intelligenta barn måste vi sätta tydliga gränser redan från början. Det är vitalt att barnen upplever viss frustration så att de kan förstå att världen kräver ansträngning och respekt mot andra.

Att låta världen kretsa kring dem är att göra dem en björntjänst, för barn som inte upplever frustration är barn med en viss svaghet.

 

I framtiden kommer de ha svårt att hantera nya situationer och lösa problem eftersom de kommer upptäcka att livet inte böjer sig efter deras vilja. Allt kommer inte vara exakt som de vill.

  • Garrido, V. (2005). Los hijos tiranos. El síndrome del emperador. Ariel, Barcelona.
  • Pereira, R., & Bertino, L. (2009). Una comprensión ecológica de la violencia filio-parental. Violencia familiar226.
  • Urra, J. (2012). El pequeño dictador. Grupo Ilhsa SA.