Min erfarenhet av att leva i ett beroendeförhållande
“Jag älskade honom mer än jag älskade mig själv”. Det här är inte titeln på en ny romantisk film. Om det var det skulle det vara en skräckfilm. Det är historien om ett beroendeförhållande. Den sorten med skådespelare som inte har en aning om att de spelar. De spelar sina roller på autopilot, efter ett manus de aldrig skrivit.
Det finns vanligtvis många uppföljare till den här typen av “filmer”. Alla är riktigt dåliga med en liknande struktur. De är repetitiva och onödiga. Faktum är att det att älska din partner mer än dig själv gör att du helt glömmer allt annat och du befinner dig mitt i ett rent helvete. Här är min erfarenhet av att leva i ett beroendeförhållande.
Jag levde i ett beroendeförhållande och lyssnade mer på honom än på mig själv
Jag sänkte volymen på min röst, medan min partners blev öronbedövande. Än idag ringer det i öronen när jag är tyst. Jag tappade helt koll på tiden. Det hände under så många dagar, månader och år att jag inte längre kom ihåg hur min röst ens lät.
Vi talade olika språk och delade inte ens samma alfabet. Jag glömde till och med hur mitt eget språk var. Idag kämpar jag fortfarande ofta för att förstå mina egna tankar och förvandla dem till meningsfulla ord. Ibland kommer min röst inte ens fram. Det är som när du inte har pratat på länge och din röst är svag och ostadig.
Men de ord som jag inte kunde säga, skrek min kropp ut. Min oförmåga tog sig uttrycket av en knut i magen, de gränser jag inte kunde sätta blev till bröstsmärtor och min rädsla blev till en konstant migrän. Faktum är att allt jag inte kunde säga, yttrade min kropp åt mig.
Jag trodde mer på honom än jag trodde på mig själv
Jag gav upp min intuition, vilket lämnade en riktigt bitter smak i munnen. Liksom den första koppen kaffe på morgonen efter en sömnlös natt var det en dålig kur mot ett mycket större problem. Men jag tog bara en snabb klunk och försökte att inte tänka för mycket.
Jag krossade min egen kompass och gick runt i blindo, snubblade över allt och kände mig livrädd. Faktum är att jag inte kunde och inte ville öppna ögonen, även om jag visste att jag behövde dem mer än någonsin. Jag följde bara efter honom när jag innerst inne visste att jag inte ville. Det värsta av allt var att jag svek mig själv.
Jag gjorde det genom att ljuga för och bedra mig själv. Jag vägrade lyssna och gick in i mitt skal trots att kroppen skrek åt mig. Det var skrik av ångest grundade i det faktum att jag hade blivit avpersonifierad. Jag hade glömt vem jag var och min anledning att existera. Ibland kommer jag fortfarande inte riktigt ihåg.
Jag tappade min självmedkänsla genom mitt beroendeförhållande
Jag hade mer medkänsla för honom än för mig själv. Det gjorde att jag lyssnade obegränsat på hans uttryck för smärta. För jag ville förstå och ta mig an allt som rörde honom. Jag ville läka hans sår, trots att det var han som sårade mig. Faktum är att jag glömde att hans smärta var endast hans, och jag slutade känna min egen.
Jag gjorde allt som som stod i min makt för att förstå honom. Det spelade egentligen ingen roll vad han gjorde, han hade allt han ville ha. Men jag försummade det faktum att jag också betydde något. Nu önskar jag att jag hade haft medkänsla och förståelse för mig själv och inte behövt genomleva detta lidande.
Den lilla empati jag hade för mig själv såg jag som en grym och despotisk röst inom mig. Nu inser jag att min värsta fiende stirrade på mig ur spegeln. Min värsta strid var den jag utkämpade med mig själv när jag blev påmind om mina svagaste punkter och klandrade mig själv skoningslöst för dem. Som i alla beroendeförhållanden var jag min egen värsta fiende.
Inte längre ett val
Jag valde honom före mig, men nu är det slut med det. Jag glömde att jag var så mycket mer än vad han såg i mig. Nu ler jag när jag tänker på den rika värld inom mig som jag aldrig kommer att sluta upptäcka och utforska.
Ja, jag älskade honom mer än jag älskade mig själv. Det gör mig inte till en bättre person, en snällare person eller ett offer. Jag saknade helt enkelt kärlek till mig själv och modet att släppa den där heta pannan som brände mina händer. Men jag skuldbelägger inte mig själv och jag är nu fylld av medkänsla för mig själv.
Samtidigt fanns det delar av mig som dog med det där förhållandet. Men jag är tacksam mot var och en av dem för att de var där och naturligtvis för att de lämnat mig och gett mig utrymme för ett nytt sätt att vara. De delarna kom till inför den största rädslan gällande mitt beroendeförhållande: att inte kunna leva utan honom. Sedan, helt plötsligt, började ett frö av självkärlek växa fram och visade mig att livet går vidare och mitt liv blev gradvis lugnt igen.
Samtidigt som jag har förlorat och glömt många saker på den snåriga vägen jag har färdats på, har jag också utvecklat ett gediget engagemang. Engagemanget att alltid sätta mig själv i första rummet. Vidare att hitta mig själv, hur svår jag än kan vara att hitta. Jag kommer faktiskt aldrig att sluta leta efter mig själv. Inte ens när jag kommer på mig själv med att tänka tillbaka på den där mörka platsen där allt gjorde ont.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Sierra-Siegert, M. (2008). La despersonalización: aspectos clínicos y neurobiológicos. Revista colombiana de psiquiatría, 37(1), 40-55.