Neurobiologin hos mänsklig anknytning

8 juli, 2019
De band som du formar med andra personer under livet förvandlar dig. Faktum är att de positiva band som du formar senare i livet har potentialen att reparera skador från tidigare skeden i ditt liv.

Anknytning är ett definierande kännetecken hos däggdjur. Därför har forskning om neurobiologin hos mänsklig anknytning till viss del även baserats på forskning om djur. Nyligen utförda studier har visat att anknytning är baserad på interaktionen mellan oxytocin och dopamin i striatum.

Det verkar vara ganska säkert att vissa olika mänskliga anknytningar delar neurobiologin i de anknytningar som de är baserade på. De karaktäriseras generellt av en synkronicitet mellan beteende och integrationen av de kortikala och subkortikala nätverken som är involverade i belönings- och motivationsmekanismer, inkorporerad simulering och mentalisering.

Neurobiologin hos mänsklig anknytning

Enligt Ruth Feldman, som är forskare inom neurobiologin hos mänsklig anknytning, bör vi studera anknytning hos djur ur ett utvecklingsperspektiv. Den associativa hjärnbarkens anslutningar beror därför på tidiga erfarenheter hos barn mellan två till fyra års ålder.

Anknytningar som kommer senare, som romantiska partners eller nära vänner, återanvänder det grundläggande maskineri som etablerades i det inledande skedet mellan modern och barnet under tidiga ”känsliga perioder”.

Forskarna definierar dessa ”känsliga perioder” som tidiga och specifika tidsfönster då hjärnan upplever vissa bidrag från miljön för att kunna mogna ordentligt.

Bebishand som håller en vuxen hand.

Förslag rörande mänsklig anknytning och neurobiologi

I sin forskning så för Dr. Feldman ihop olika förslag rörande neurobiologi och mänsklig anknytning:

  • Som vi har sagt ovan så bör forskning rörande mänsklig anknytning komma ur ett utvecklingsperspektiv. Neurobiologiska system bör därför ge stöd åt bandet mellan två däggdjur. Modern och hennes avkomma utgör denna relation under de tidiga känsliga perioderna i livet (6).
  • Kontinuiteten i de neurobiologiska systemen upprätthåller mänsklig anknytning. Mänsklig tillgivenhet återanvänder det grundläggande maskineri som etablerats genom bandet mellan förälder och barn för att bilda en anknytning som varar under en livstid, såsom romantiska relationer och nära vänskaper (7).
  • De mänskliga banden är selektiva och långvariga. Det är banden som är anknytningens mål, och de kan vara hela livet (1).
  • Anknytningen baseras på de beteenden som utlöses av uttryckandet av beteendemönster för specifika arter, samhällen och individer. Anknytningsrelaterade beteenden aktiverar hjärnan och de neuroendokrina systemen (4,8).
  • Synkroniciteten hos biologiska beteenden är en huvudegenskap när det gäller mänsklig anknytning. Med andra ord är det bandet mellan det icke-verbala beteendet och det koordinerade fysiologiska svaret mellan två individer under social kontakt som kännetecknar mänsklig anknytning (9).
  • Den centrala rollen hos oxytocinsystem och dopamin-oxytocin-anslutningarna är involverade i det mänskliga moderskapet. De är också relaterade till romantiska anknytningar och nära vänskaper.
Vänner som kramas.

Fler teorier

  • Då man formar band så skapas det en större aktivitet och striktare interferens mellan de relevanta systemen. Under en period då anknytningen bildas så kan man märka av en aktivering av de nära banden mellan de system som ger stöd åt exempelvis hantering av stress (11).
  • Den mänskliga anknytningen främjar homeostas, hälsa och välmående. Social anknytning förbättrar hälsan och lyckan. Social isolering ökar å andra sidan stress, är skadligt för hälsan och kan orsaka dödsfall (12).
  • Anknytningsmönster överförs från en generation till nästa. Beteendemönster som du upplever tidigt i livet organiserar tillgängligheten av oxytocin och lokaliseringen av receptorerna i bebisens hjärna. Detta programmerar möjligheten till att förbättra nästa generation (13, 14).
  • Hjärnan utgörs av tillgivenheten mellan modern och barnet samt närheten till modern. Detta gör att den kan fungera inom den sociala ekologin (15).
  • De band som du upplever under ditt liv kommer förändra dig. Hälsosamma band som du bildar senare i livet kan faktiskt reparera relationer från dina tidigare år. Plasticiteten hos den mänskliga hjärnan och faktumet att dess natur är baserad på beteende gör att senare anknytningar kan organisera de neurala nätverken och reparera, iallafall delvis, eventuella tidigare negativa erfarenheter (16).

Det verkar som att grunden till den mänskliga anknytningen inom neurobiologin har att göra med interaktionerna mellan oxytocin och dopamin i hjärnan. Det verkar också som att dessa cerebrala system bildas under barndomen. Det är därför intressant att känna till att dessa system återanvänds senare för att forma andra anknytningar, som vänskap och kärlek.

  1. Feldman, R. (2017). The neurobiology of human attachments. Trends in Cognitive Sciences, 21(2), 80-99.
  2. Rilling, J. K. (2014). Comparative primate neuroimaging: insights into human brain evolution. Trends in cognitive sciences, 18(1), 46-55.
  3. Kundakovic, M., & Champagne, F. A. (2015). Early-life experience, epigenetics, and the developing brain. Neuropsychopharmacology, 40(1), 141.
  4. Feldman, R. (2015). The adaptive human parental brain: implications for children’s social development. Trends in neurosciences, 38(6), 387-399.
  5. Feldman, R. (2015). Sensitive periods in human social development: New insights from research on oxytocin, synchrony, and high-risk parenting. Development and Psychopathology, 27(2), 369-395.
  6. Carter, C. S. (2014). Oxytocin pathways and the evolution of human behavior. Annual review of psychology, 65, 17-39.
  7. Feldman, R. (2016). The neurobiology of mammalian parenting and the biosocial context of human caregiving. Hormones and Behavior, 77, 3-17.
  8. Feldman, R. (2012). Oxytocin and social affiliation in humans. Hormones and behavior, 61(3), 380-391.
  9. Feldman, R. (2012). Bio-behavioral synchrony: A model for integrating biological and microsocial behavioral processes in the study of parenting. Parenting, 12(2-3), 154-164.
  10. Love, T. M. (2014). Oxytocin, motivation and the role of dopamine. Pharmacology Biochemistry and Behavior, 119, 49-60.
  11. Ulmer-Yaniv, A., Avitsur, R., Kanat-Maymon, Y., Schneiderman, I., Zagoory-Sharon, O., & Feldman, R. (2016). Affiliation, reward, and immune biomarkers coalesce to support social synchrony during periods of bond formation in humans. Brain, behavior, and immunity, 56, 130-139.
  12. Cacioppo, J. T., Cacioppo, S., Capitanio, J. P., & Cole, S. W. (2015). The neuroendocrinology of social isolation. Annual review of psychology, 66, 733-767.
  13. Weaver, I. C., Cervoni, N., Champagne, F. A., D’Alessio, A. C., Sharma, S., Seckl, J. R., … & Meaney, M. J. (2004). Epigenetic programming by maternal behavior. Nature neuroscience, 7(8), 847.
  14. Feldman, R. (2007). Mother‐infant synchrony and the development of moral orientation in childhood and adolescence: Direct and indirect mechanisms of developmental continuity. American Journal of Orthopsychiatry, 77(4), 582-597.
  15. Akers, K. G., Yang, Z., DelVecchio, D. P., Reeb, B. C., Romeo, R. D., McEwen, B. S., & Tang, A. C. (2008). Social competitiveness and plasticity of neuroendocrine function in old age: influence of neonatal novelty exposure and maternal care reliability. PloS one, 3(7), e2840.
  16. Schore, A. N. (2013). Relational trauma, brain development, and dissociation. Treating complex traumatic stress disorders in children and adolescents: Scientific foundations and therapeutic models, 3-23.